Det är faktiskt lite synd om Göran Greider. Bara några månader innan han ska publicera sin bok om Joe Hill dimper den amerikanska tegelstenen Joe Hill. Mannen som aldrig dog av William M. Adler ner i Sverige. En bok som innehåller ett gigantiskt avslöjande. 1915 avrättades fackföreningsaktivisten Joe Hill, dömd för ett dubbelmord som många anade att han var oskyldig till. Bevisen mot honom var svaga men Hill uppträdde märkligt under rättegången, och enligt vissa hade Salt Lake Citys borgerskap riggat den. Men fram till 2011, då Adlers biografi kom i USA, var Hills oskuld bara en hypotes. Det Adler gjorde var att han lade fram bevis – som troligen skulle ha hållit i rättegången – för att Hill inte var på plats när morden ägde rum. Dessutom visade han, genom briljant detektivarbete, vem som var den verkliga mördaren.
Som sagt: stackars Greider. Hans bok kommer onekligen i skuggan av Adlers. Extra synd är det eftersom Städerna som minns Joe Hill. En svensk-amerikansk historia är något av en pärla den med, fast på ett annat sätt. Om Adlers stora förtjänst – förutom avslöjandet – var den psykologiskt komplexa bilden av Hill är Greiders att han lyckas fånga Hills samtid. Lite märkligt kan tyckas – att det är den svenska biografin som bäst fångar Amerika. Men så är det. Städerna som minns Joe Hill skulle kunna ha Greiders guide till det röda USA som alternativ undertitel.
Amerika i början av 1900-talet var ett nybyggarland dit svenskar reste för att skapa en ny framtid. För de flesta idag är det den mobergska bilden av fattigbonden som åkte för att bli settler som symboliserar emigrationen. Det är dock en missvisande bild. Den absoluta majoriteten av svenskarna var arbetare som hamnade i städerna. Där kunde de få jobb i en verkstad eller vid järnvägen, kvinnorna som husjungfrur eller prostituerade. Kanske gick de också med i Industrial Workers of the World – en fackförening som organiserade de längst ner på arbetsmarknaden. Det gjorde Hill när han kom till landet 1902.
Det Greider alltid har gjort bra i sina biografier är att dra paralleller mellan då och nu. I början av Städerna som minns Joe Hill konstaterar han att Hill levde under en tid som är påfallande lik den nyliberala. Början av 1900-talet var en tid av ekonomisk liberalism med låga skatter, många nyrika och migrantarbetare som översvämmade arbetsmarknaden. Under strejker kallade arbetsgivare ofta in privata vaktbolag. Det är i detta sammanhang vi måste se det osannolika och obändiga i Hills karaktär. Han organiserade tiggare och arbetslösa med ett leende på läpparna, ställde sig på en tvållåda och tog ton trots att batongslagen haglade. För honom var socialismen något skulle sjungas fram.
Det är helt uppenbart att Greider känner igen sig. Han har själv alltid haft något godmodigt över sig, även när han skriver om svåra ämnen. Den amerikanska arbetarrörelsekulturen passar honom därför som hand i handsken, och det är det som gör boken så bra. Städerna som minns Joe Hill vill visa att vi kan förändra samhället även när det ser som mörkast ut – bara vi organiserar oss. Detta är knappast något nytt för den som brukar läsa Greiders ledare här i ETC. Men det är sällan han säger det med samma övertygelse – budskapet går som en vibrerande stålbjälke genom boken.
En sak till bör nämnas. Greider har faktiskt en egen teori om rättegången. Han tror att anledningen till att Hill uppträdde så mystiskt var att han hade en homosexuell relation som han ville dölja. Till skillnad från Adler kan han inte bevisa sin tes, men som läsare är jag rätt övertygad.
