I skrivande stund har Get out spelat in över 180 miljoner dollar världen över och unisont hyllats av kritiker. Skräckfilmen – skriven och regisserad av komikern Jordan Peele – har blivit en oväntad megasuccé.
Jag brukar numera vara ganska försiktig med att tro på hypen eftersom alla nyanser effektivt stampas sönder i dagens virala bäst-mot-sämst-klimat. Men, Get out är en film som ensam kan återställa ens förlorade tro på filmupplevelsen. Jag såg den på en biograf i Brooklyn där publiken jublande under de splattrigaste partierna och blev nästan gråtmild av lycka.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Inte främst på grund av den vältajmade samhällskritiken utan för att Jordan Peele också är ett dedikerat skräckfilmsfan som tar genrens konstnärliga potential på största möjliga allvar. Peele har sagt att han favoritfilm är The Shining och liksom i Kubricks mästerverk sätter förtexterna i Get out tonen. Vackra och olycksbådande. En förbisvishande skog över viskande sång gör att inledningen också påminner om Dario Argentos häx-giallo Suspiria.
Filmen fortsätter sedan i en precis balansgång mellan komedi och skräck (en kombo som annars brukar ge mig svår allergi) och utnyttjar genrens konventioner för att förmedla en kreativt utformad mental tortyr mot en rasistisk fond.
Lobotomerade vaniljglassar
”Har du berättat att jag är svart?” undrar Chris (enastående Daniel Kaluuya) oroligt innan han låter sig bli medsläpad till sin vita, övre medelklass-flickväns föräldrar i en villaförort utanför storstan. ”De är inte rasister” försäkrar Rose (Allison Williams) honom. ”Min pappa skulle ha röstat på Obama en tredje gång om han kunde.”
Väl framme i det renstädade jättehuset upprepar pappan samma inställsamhet, men utan ironi. Den missriktade medvetenheten är inte det enda som gör stämningen underlig. Föräldrarnas tjänstefolk är svarta (”Jag vet hur det ser ut”, urskuldar sig pappan, och förklarar att han inte har hjärta att avskeda dem, god som han är).
De anställda pratar dessutom som lobotomerade vaniljglassar. Det vill säga som om de vore vita rika amerikaner från 50-talet.
Människan är monster
Skräckfilmer om paranormala företeelser är aldrig lika skrämmande som de där människorna själva är monster. Get out lyckas dock kombinera fantasi och verklighet när Rose mamma som är psykolog erbjuder sig att bota Chris röksug med hypnos. Sekvensen där Chris medvetande fängslas och han simmar runt panikslagen i ett svart vakum, är en av filmens kusligaste. Chris vaknar som från en mardröm och verkar botad från nikotinberoendet.
Snart fortsätter helgen med en fest i huset, där föräldrarnas vita medelålders vänner turas om att exotisera Chris, som längtar bort allt mer intensivt, samtidigt som han anstränger sig för att vara sin flickvän till lags. Snart blir det uppenbart att sällskapet kidnappar svarta för att förändra dem i grunden. Motivet berör rasismens mer subtila mekanismer, där kulturella uppfattningar om svarta amerikaner kommer till användning i grovt våld. Chris enda livlina är hans polare Rod (LilRel Howery levererar stabil comic relief), som sitter hemma vid datorn och oroar sig.
Undermedvetna rädslor
Liksom all bra skräck spelar Get out på samtidens undermedvetna rädslor. På gott och ont har Donald Trumps rasist-marinerade valseger politiserat alla tolkningar av populärkulturen. Och visst har det gjort Get out extra relevant, samtidigt som det riskerar att överskugga många av filmens estetiska (och komiska) kvalitéer. Jordan Peele sade i en intervju att framgången kändes overklig, och att någonstans i ett parallellt universum har Hillary Clinton vunnit och Get out floppat.
Samtidigt finns det en poäng med att Get out inte utspelar sig i en klichéartad bonnläppssöder utan bland den sortens välvilliga liberaler som inte behöver bränna kors, eftersom deras kapital och grundmurade överlägsenhet är ännu läskigare.
