BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Inte åldrats med värdighet?
Det är förvisso lätt att förstå uppfattningen om att denna litteratur, som oftast tillskrivs den romantiska traditionen, inte har åldrats med värdighet. Det som brukar kallas romantikens litteratur är de stora känslornas (och gesternas) litteratur. Den innehåller ofta drag av sentimentalitet, är melodramatisk och har arketypiska persongallerier (inte sällan med demoniska skurkar). Ofta förekommer övernaturliga eller kusliga inslag som ligger mycket nära, och ofta korsas med, den gotiska. Att uppskatta denna litteratur handlar inte så mycket om att se förbi det överdådiga som att bejaka det och se vad det visar. Och vad det döljer. Romantikens estetik, som ofta uppfattas som en motreaktion mot Upplysningstidens dyrkan av förnuft och rationalitet, har beskrivits som en gränsöverskridandets estetik. I det som brukar benämnas romantisk litteratur är även dubbelnaturer och dubbelgångare ett vanligt förekommande motiv och ett sätt att utforska människans och tillvarons natt- och skuggsidor, vilka intresserade romantikerna i mycket hög grad. I Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke från 1834, en roman som nog inte liknar någon annan ens bland de samtida är det gränsöverskridande temat extra tydligt. Förutom att handlingen kretsar kring detta tema är texten också gränsöverskridande rent stilistiskt. Carl Jonas Love Almqvist blandar vilt drama och prosa på ett poetiskt utsmyckat, stundtals överbelastat språk, kryddat med franska fraser.
Svartsjukedrama
Om en ska försöka ringa in den spretiga och svällande handlingen så kretsar den kring mordet på Gustaf III och ett svartsjukedrama mellan två adliga systrar och deras respektive fästmän som är adliga militärer. I centrum för dessa händelser står den mystiska Tintomara som ibland framträder som man, ibland som kvinna och som tar namn från de rollfigurer hen i egenskap av teaterelev spelar. Tintomara har med andra ord ingen fast identitet och överskrider gränsen mellan man och kvinna. Ibland tycks hen även, som ett uttryck för romantikens fascination för den otämjda naturen, överskrida gränsen mellan djur och människa. Drottningens juvelsmycke är trots sin spretighet en mycket symmetrisk text som arbetar med motsatspar som den sedan dekonstruerar, såsom man/kvinna, natur/civilisation, djur/människa, galenskap/friskhet.
En kan fundera över huruvida den marginalisering som följde på modernismens segertåg förstärktes av att flera av romantikens mest framstående prosaförfattare var kvinnor. En av dessa var Charlotte Brontë. Hennes mest berömda roman Jane Eyre från 1855 berättar historien om titelpersonens resa från tillvaron som barnhemsbarn mot ett självständigt liv och om hennes kärlek till den mystiske Mr Rochester som hon tar anställning hos. Det är en stundtals kuslig historia med många förvecklingar. Liksom många författare inom den skräckromantiska traditionen använder sig Charlotte Brontë av ett dubbelgångarmotiv som ligger nära det utforskande av synbara motsatser som finns hos bland annat Carl Jonas Love Almqvist. Hos Charlotte Brontë tar det form i Bertha Masons skrämmande gestalt. Hon är Mr Rochester första hustru, sedan många år undangömd på vinden på grund av sin sinnessjukdom. När Jane kommer in i huset börjar hon dock göra sin närvaro påmind för att till sist bränna ner det och själv slukas av lågorna. Hennes djuriska, erotiskt betonade vansinne brukar tolkas som ett förkroppsligande av den prydliga, viktorianska Janes egen djupt undanträngda "nattsida". Skräckromantikens "monster", från Frankensteins till Bertha Mason är ofta gränsöverskridande i det att de bryter olika sociala och religiösa tabun men också, och kanske främst, därför att de hotar att luckra upp gränserna kring det egna jaget hos romanernas hjältar genom att ofta på något sätt vara intimt sammanlänkade med dessa eller bärare av deras mörka sidor.
Förklädd manlig beundrare
Charlotte Brontës roman Villette från 1853, som nyligen kom i nyutgåva hos Modernista, är en betydligt mer förbisedd och en tillsynes betydligt mindre romantisk roman än Jane Eyre. Också denna handlar om ung kvinna från relativt fattiga förhållanden som tar plats som lärare, försöker hitta sin plats i tillvaron och möter kärleken. Liksom Jane Eyre är Villette full av förvecklingar men här får de betydligt mindre dramatiska upplevelser. Ett talande exempel är den spöklika nunna som liksom Bertha Mason först uppfattas som en hemsökelse men visar sig vara en förklädd manlig beundrare till en av flickorna på pensionatet. Samtidigt väcker nunnan i kombination med de stundtals (mar)drömlika, labyrintiska (litteraturforskaren Mattias Fyhr pekar ut labyrintiska kvalitéer hos texten som en av gotikens kännetecken) miljöskildringen tanken på möjligheten om en besjälad värld bortom den strängt realistiska. Villette kan sålunda läsas som en ambivalent förhandling mellan det romantiska och det realistiska. Och trots att mycket av 1800-talets mer vidlyftigt romantiska litteratur kan kännas främmande och inte sällan lite löjeväckande för en modern läsare menar många att mycket av romantikens tankegods lever kvar i form av ikoniska litterära gestalter som ständigt återuppväcks i nya versioner, i synen på konstnären som en solitär, genialisk gestalt och i synen på individens förmåga att överskrida gränser.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
