I såväl text som levande livet är han en oavbruten stream av barely consciousness. Ett associativt flöde som ständigt leder in på anekdoter och historieföreläsningar som ingen egentligen frågat om.
Inte sällan landar han i barndomen. I högstadiets mysterieklubb med Tomas, Ulf, Anders och Lars i hyreslängan i Umeå. Eller i tonårens kommunistiska förbund, i kulturjournalistiken, men lika ofta i historien, gärna den sovjetiska.
Stendahl, Stalin, Kuznetsov och Dostojevskij är lika närvarande i samtalet som de kåta stekare han umgås med på Stureplan eller de mördare han lärt känna på Lilla Essingen. Jag får veta hemligheten bakom att ragga (mot ett hårt tystnadslöfte) och hur man ska få ut så mycket smärtstillande på recept som möjligt.
Och även om lunchölen står uppställd framför honom är det inte ett fyllos svamlande jag lyssnar på.
– Jag dricker varje dag men jag dricker lite. Det har varit perioder när jag har druckit väldigt mycket. Jag kan dricka enorma mängder alkohol. Inte lika mycket nu som före 60. Hela kroppen förändras då.
Nej, det är samma essäistiska ton han alltid haft i sina texter – även i den nätta lilla boken ”Högt och lågt” som är anledningen till att vi träffas. Hundra sidor essäer om… ja, högt och lågt. Det ena och det andra. Deckare. Saker jag nämnt här ovan.
Den skulle kunna ha författats under lunchen som jag äter och Stig Larsson dricker, på thaikrogen bredvid stamhaket Rosa drömmar på Lilla Essingen.
Samtidigt kan han avbryta som en politiker, utbrista ”det där är privat”. Flödet är inte gränslöst. Han som så ofta beskrivits som en oförbätterlig enfant terrible kan ibland kännas lite beräknande. Regisserad. Visserligen med lätt hand, men ändå.
Du har en blick i dina böcker. En skoningslös blick. Det är ingen ovanlig författarposition att inta rollen som en extremt cynisk betraktare, men just din blick är så bra att jag egentligen skulle vilja att du intervjuade dig själv. Var kommer den ifrån?
–Det kan inte jag svara på, men jag vet att jag har den förmågan. Det har jag vetat väldigt länge. Alltså jag har alltid accepterat att människor är annorlunda än mig. Och det är en av hemligheterna. Om du har svårt att acceptera att andra människor fungerar på ett annat sätt än vad du gör … då kommer du att få problem hela livet.
Om man tar den där skoningslösa Stig Larssonska blicken och vänder den mot dig själv. Vilken gestalt är det som uppenbarar sig?
– Jag måste ta en cigg.
Stig röker en cigarett.
Skulle du bli kompis med dig själv?
– Ja det tror jag. Absolut. Det är det absolut mest skamliga med mig … och jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt, men jag tycker väldigt mycket om mig själv.
Han ler ett leende som en sämre författare än Stig Larsson nog skulle kalla ett ”varggrin”. Ett leende han förmodligen också är ganska nöjd med.
– Redan när jag var liten tyckte jag att jag var väldigt bra. Jag har väldigt höga krav på mig själv, men jag är till exempel väldigt imponerad av allt jag hanterat. Eftersom jag har haft så mycket motstånd. Jag har varit så pass tålig.
Ingen kan påstå att Stig Larsson ansträngt sig för att andra ska tycka om honom lika mycket som han själv gör.
En av författarens favoritanekdoter är en numera legendarisk sägen om hur han för 25 år sedan bjöds in till Dagens Nyheters kulturredaktion för att diskutera en av sina artikar – ”Fångade i sin egen finhet”, som handlade om varför intelligenta ungdomar blivit ointresserade av kultur.
– När jag skriver en sådan artikel vet jag att jag förlorar på det. Jag angriper akademin och jag angriper alla. Och du vet, jag förlorar massor ekonomiskt. Men det skiter jag ju i. Därför att jag vill ju komma åt det som jag betraktar som systemfel. Och ska man komma åt systemfel så får man liksom inte fega ur. I alla fall då var jag väldigt elak. Utstuderat elak.
Han tände en cigarett, drack en flaska vin och roastade samtliga medarbetare på redaktionen i bokstavsordning. Enligt Stig Larsson låg de på golvet och grät. ”Det här är så tillfredsställande för mig. Eftersom jag har velat pissa er i munnen va. Känner ni det?”, sa han.
Stig Larsson är fortfarande nöjd med sin replik.
Jag har hört den förut. Det är inte första gången han berättar den. Han verkar betrakta den där utskällningen som en urscen för sin gärning. Och det är fler som minns. Så sent som för några dagar sedan påminde Åsa Beckman om hans kränkningar i Dagens Nyheter (12 maj).
– Eftersom jag är intellektuell och har min lön från staten så är det min skyldighet … mitt arbete går ut på att säga det som är sant.
Men den offentliga personen Stig Larsson är ju bara en gammaldags provokatör …
– Jag har aldrig varit en provokatör. Så har jag aldrig uppfattat mig.
… en Serge Gainsbourg som passar på att ställa till med en scen när han är med i TV?
– Människor uppfattar mig som provokativ. Men mitt önskemål har inte varit att provocera eller att bli impopulär. Jag har velat vara populär. Alltså jag har hoppats att de ska tycka att det där faktiskt var någonting som de inte tänkt på. Det var ju väldigt intelligent. En intelligent iakttagelse.
Den som fortfarande vill höra Stig Larssons intelligenta iakttagelser behöver inte bli besviken. Putin är en imponerande person, förklarar han. Erdogan och Orbán är också imponerande. Han gillar deras buttra stil. Trump är färgstark. Netanyahu har han lite svårare att yttra sig om.
Gör Israel rätt i Gaza?
– Det vill jag inte svara på.
Men Larsson återkommer till Hamas flera gånger. Om de fanns i Sverige skulle de kasta ut bögar från balkongerna på Södermalm, säger han.
Det kommer mera. Eftersom det är homosexuellt att titta sig i spegeln insåg författaren att han blivit rynkig först när han var med i ett tv-program strax innan jul. De hade gett honom alldeles för lite makeup.
Om inte invandrare fått svenskar att skärpa till sig skulle de aldrig få knulla en brud.
Klassiska Stig Larsson-repliker som det lätt går att skapa rubriker på.
Alltid med udden riktad mot politisk korrekthet, wokeness eller vad det nu kallas för tillfället. Vanlig hyfs, kanske. Men han har en poäng. Han leverar dem inte med provokatörens pondus. Utan med en kutryggig outsiders väsande.
Han försöker inte övertyga någon.
Intervjun med Martin Wicklin i Söndagsintervjun i P1 blev en urladdning.
Vinkeln var hård: Larsson är en föredetting. Och hans gamla uttalanden om ph-värden i flickors underliv och att 13-åringar är snygga var pedofila.
Larsson hukade. Påstod att han kommit på bättre tankar. Men försökte aldrig argumentera emot.
I efterhand säger han dock att intervjun i P1 var ”en bra match”. En bra intervju ska vara just en match.
En sorts lek.
Och det är det som får mig att undra.
Hur meningsfullt är det att försöka ställa honom till svars för sina åsikter? Finns det ens någon botten i Stig Larsson? Är hans utspel bara en föreställning eller kanske bara en del av den ständigt pågående litteratur som rinner ur honom.
Låt mig testa en teori. Du kommer inte att tycka om den. Wicklin försökte hitta någon sorts psykologisk kärna i dig. En kärna som kunde ta ansvar. Men misslyckades. För det går inte. Det är något med hur du skriver fram dina tankar, hur du ändrar dina åsikter …
– Jag byter inte ståndpunkt särskilt ofta.
… och att du är så präglad av 80-talet. Det finns något postmodernt med hela Stig Larsson.
– Jag tycker illa om ordet postmodern. ”Postmodern” är pejorativt.
Jag vet att du hatar ordet postmodern. Alla hatar ordet nu för tiden.
– Du kan ha en poäng ... Jo, jag tror att du har en poäng.
Du till och med lever … eller du är din litteratur numera.
– Det här är svårt att besvara. Jag behöver röka en cigarett.
Stig Larsson röker en cigarett. Nu gör han det sittande vid uteserveringens bord. Kanske är han den enda som kan göra det utan att någon ber honom fimpa.
När han rökt klart är han absolut inte postmodern.
– Vad de kallar mig … de kan kalla mig nazist eller pedofil. De kan kalla mig centerpartist. Jag har väl ingen makt över vad folk kallar mig? De kallar Gustaf V för en bög. Han var väl ingen bög?
Finns det någon kärna i Stig Larsson?
– Det tror jag absolut att det gör. Men som privatperson är jag inte så märkvärdig.
Han låter lite mer norrländsk när han säger det.
Larssons roll i Metoo blev väldigt speciell. Han stod mitt i stormens öga utan att någonsin själv bli anklagad för några övergrepp.
Sist jag träffade honom var det för att hjälpa en fransk journalist att förstå Jean-Claude Arnaults och Katarina Frostensons äktenskap. Larsson satt på insikter ingen annan hade. Han kände alla huvudpersoner och hade sett hela dramat utspela sig mitt framför ögonen. Under flera decennier var han Jean-Claude Arnaults trogne partner i Stockholms nattliv. Gråzonens grå eminens.
Har ni kontakt idag?
– De är mina närmaste vänner. Vi har telefonkontakt. Inte dagligen, men när de är i Sverige. Men det är radiotystnad där. Jag vill inte tala om det. Det är som med polisförhör. Jag har aldrig sagt något. Jag har ju varit i en del polisförhör. En del ganska allvarliga. Framför allt i London. När jag höll på att bli mördad …
En anekdot om ett polisförhör i London följer.
– … jag sa ingenting. Trots att de hotade mig med att jag skulle bli våldtagen.
Förknippar folk dig med Jean-Claude?
– Ja, men vad de tänker och tycker kan ju inte jag göra någonting åt. Det finns väl massor med människor som avskyr mig …
En anekdot om när han och Patrik Sjöberg var gäster i ”Top gear” följer. Elaine Eksvärd är också med i anekdoten.
Du skriver i din bok att du fram till 1995 var en av världens hetaste författare. Dessutom var du snygg.
– Jag såg väldigt bra ut på början av 90-talet. Det har jag ju själv noterat när jag tittar på bilder, va. Jag måste ju säga att jag ser väldigt bra ut.
Är det farligt för ens självbild? Påverkade det din relation med kvinnor?
– Grejen var ju den att jag misstog alltihop. Jag missbedömde hela situationen.
Hur då?
– Nej men alltså jag trodde att de tog mig bara för min personlighet. Jag var så dum i huvudet. Jag trodde inte alls att de var med mig för att jag var känd. För jag tycker att jag har en intressant personlighet. Och jag är faktiskt en kille som man på något sätt borde tycka är en bra snubbe.
Samtidigt, i en Stig Larssonsk vändning, verkar han just ha insett att någon bra snubbe har han inte alls varit.
Det senaste halvåret, redan innan han gjorde intervjun i P1 har flera insikter smugit sig på, säger han. Insikter om hur han behandlat kvinnor. Att han gjort dem illa. Kvittot var den skilmässa han genomgick 2008.
Har det varit en större sorg för dig än du velat erkänna?
– Ja. Absolut. För mig var det ett stort personligt misslyckande. Jag var naiv. Alltså det värsta jag gjorde det var att jag inte fattade … jag har övervärderat min egen betydelse. Och tyckt att tjejer får köpa att jag har en viss roll. Det är ungefär som att tjejen är gift med en soldat. Om han ska ut i fält så ska han fan gå ut i fält. Du ska inte hålla på och pjåska med dina problem. Och det är ju katastrofalt för tjejerna.
Känns det tungt?
– Ja, jag känner mig ändå på gott humör för att jag har insett det. För om du inser någonting, då är du ändå på rätt väg. Det är ju det som är det fantastiska med oss människor och att leva överhuvudtaget. Det är att du kan inse någonting. Det må vara någonting som är väldigt negativt för dig.
Så nu har du ringt upp allihop och bett om ursäkt?
– Nej nej nej nej. Jag har inte ringt och bett om ursäkt. Det är det värsta jag hört. Det kan man inte göra.
Hur ska man göra då?
– Man får väl träffa dem helt enkelt.
Hur många har du gjort illa?
– Få se … en, två, tre … fyra … sex stycken.
Han räknar på fingrarna.
– Det kan vara mer, men jag tror att det handlar om fem–sex personer. Det är inte så fruktansvärt många.
Stig Larsson är den mest kända svenska författare som omfamnat katolicismen. Att konvertera är ett inte helt ovanligt fenomen i den svenska kultureliten (för 20 år sedan var hälften av alla stora dagstidningars kulturchefer konverterade katoliker) och nyligen har en ny generation med Eric Schüldt och Wera von Essen i spetsen gjort samma resa. Larsson är på många sätt en perfekt ikon för den unga, konservativa generationen litteratörer: anti-woke, med en uttalat elitistisk kultursyn och en extremt romantisk självbild.
Men likt en litteraturens Jan Emanuel envisas Stig Larsson med att associera sig med vänstern. Visst läser han fortfarande Proletären och Clarté, men lika ofta Axess, Fokus, SvD och Signum.
– De är mycket intelligentare. Det är en stor IQ-skillnad på dem och de som skriver i vänstertidskrifter. Och det är ett problem som vänstern aldrig har hanterat.
Han läser fortfarande tryckta tidningar och säger att han inte har internet, men att folk ”skickar saker till honom”.
Samtidigt som vi träffas håller Jimmie Åkesson vårtal på Långholmen, ett stenkast bort. Platsen har han valt för att irritera de liberaler han tror finns på Södermalm. Ni är lite i samma bransch, ni gillar att irritera liberaler?
– Ja vi har en viss affinitet. Vi har ju träffats naturligtvis. Genom vänner. Jag umgås med alla typer av människor.
Berätta om ert möte.
– Det tänker jag absolut inte göra. Det tycker jag är privat. Det är så känsligt. Jag vill inte lämna ut honom.
Vi pratar om alla andra möten?
– Du måste lita på att jag har en inbyggd känsla för vad som är okej och inte okej.
Du bestämmer.
– Vissa grejer som till exempel Jean-Claude och Katarina vill jag inte kommentera. Jimmie Åkesson vill jag inte heller kommentera. Men jag kan väl säga att han definitivt är den mest skickliga politikern i Sverige. Jag tycker att Gunnar Strömmer gör ett väldigt bra jobb. Jag tycker att Kristersson gör ett överraskande gott jobb.
När det gäller socialdemokratin borde de titta mer på Danmark, säger han. Mette Fredriksen för en väldigt förnuftig politik.
– Den är rationell. Tänk om socialdemokraterna i Sverige inte hade varit så förlamade av sin vänsterbakgrund.
Hur…?
– Vänstern har hela tiden skadat vänstersaken. Detta var något som jag redan insåg vintern 1971. Det var därför jag gick över till R-arna (KPML-r, reds anm). Det kan du skriva.
Okej.
– Sen hade jag fel. Det fattade jag våren 1973.
Vad menar du med vänstern, vilken fråga var det som fick dig att gå till KPML-r?
– Det var ingen fråga utan det var folk. Det var en massa borgarungar som tyckte synd om vietnameser. Och de tyckte det var jätteotäckt med revolution.
Till slut lyckades Larsson bli utesluten även ur KPML-r.
– Jag är ju ganska van vid att folk slutar att hälsa på mig och hotar att säga upp bekantskapen. Men jag tror att det där engagemanget i vänstern … tilltron till att vi enkla små ungdomar kan förändra världen. Det har varit helt grundläggande för mig. Det har också gjort att jag rent känslomässigt betraktar mig som vänster. Förstår du? Alltså att jag betraktar mig som vänster idag.
Stig Larsson skriver helt kronologiskt, säger han.
Han vet aldrig hur böckerna ska sluta. Och precis som hans samtal kan det föra honom till oväntade platser. Den nya boken ”Högt och lågt” slutar abrupt med att han kommer till insikt om att det var hans alkoholmissbruk som krossade äktenskapet med hustrun Natalie.
Det har gått över 15 år sedan hon lämnade honom.
Men fortfarande saknar han till och med hennes föräldrar. Middagarna hos dem. De var intellektuella och han tyckte om höjden på samtalen.
Under de veckor av självrannsakan han haft på sistone har han inte kontaktat henne.
För första gången ser jag ett mörker i Stig Larssons blick som inte är en grimas. Han tittar åt sidan. Ansiktet skrumpnar. Själva huden blir mörk. Men det är för att han vrider sig in i skuggan.
– Hon får väl höra av sig.
Om jag skriver det i tidningen kanske hon gör det?
– Ja. Om jag får läsa det innan. Du kan mejla mig. Jag har faktiskt mejl.
