Hennes äktenskap är bara en iskall fasad efter att hennes man, prins Charles, varit ständigt otrogen. Dessutom har han gett Diana samma pärlhalsband i present som till sin älskarinna. 

Diana har även blivit ett lovligt byte för paparazzifotograferna och den nya tabloid­kulturen. Hovets ständige övervakare instruerar henne att inte öppna sina gardiner. 

Hon längtar bort, tillbaka till en oskyldigare tid i barndomen. 

Diana må vara isolerad och bedragen, samtidigt som hon blir uppassad av tjänare som levererar hennes designer­klänningar. Det är svårt att inte undra: var det inte lite nice ändå?

Det verkar åtminstone så ibland, med alla detaljerade beskrivningar av kungafamilj­ens gastronomiska måltider, även om de kontrasteras tydligt mot Dianas ät­störningar. 

Vi lär oss således om den materiella lyxens ihålighet, och det gammaldags patriarkatets kontroll, ofta med hjälp av en tung pekpinne. 

Det hade kunnat fungera, eller kanske till och med bli ett spännande kammarspel med hjälp av hela den kungliga släkten. 

Men ”Spencer” är mer en film där Kristen Stewart tjurar, gnäller och gråter i olika rum på godset, klädd i prinsessan Dianas mest ikoniska kläder. Det är visuellt mäktigt men blir outhärdligt ungefär halvvägs. 

Den estetiska inramningen lovar mer än det levererar, med drömskt flytande foto, som ur en Terrance Malick-film, och överdrivet dramatisk musik. I inledningen ankommer Diana sent till ett familjefirande och stråkarna låter redan som om

vi hamnat i en mardröm, trots att ingenting ännu har hänt. Den stundtals tondöva relation­en mellan estetik och handling gör att Kristen Stewart måste jobba extra hårt för att vi inte ska glömma hennes martyrskap, exempelvis läsa och ofta referera till drottningbiografin ”Anne Boleyn: the life and death of a martyr”.

Populärkulturen har en evig fixering vid det brittiska kungahuset, inte minst prinsessan Diana, men vi förtjänar mer själslig fördjupning av de antikverade monarkerna. Varför inte en ”Succession”-style skildring nästa gång? Pablo Larraín ”Spencer” är visserligen kritisk till kungahuset, men han och Kristen Stewarts ”Goth-Diana” tillför inget nytt eller särskilt underhållande till ämnet.