– Det har blivit någon sorts magisk treårsgräns som jag lyckats med utan att riktigt mena det. Men nu har det nästan blivit ett skämt. Jag måste komma ut vart tredje år och kan ju inte bryta det nu, förklarar Elin Boardy skämtsamt.
Hon jobbar sedan många år som bibliotekarie, i Lerum närmare bestämt, så det är ett raskt boktempo att hålla med annat jobb parallellt och två barn.
– Jag brukar ha en skrivdag i veckan, men nu har jag faktiskt tjänstledigt och börjat unna mig två. Dubbelt så mycket tid, så vem vet vad som kan hända. Sen skriver jag även en del på kvällar eller under ledighet med.
20-talets Berlin
”Nätterna på Winterfeldtplatz” utspelar sig som nämnt i Berlin under 20-talet. Dit flyttar kring 20-åriga Hedvig från Göteborg 1928 i någon slags halvt undermedveten längtan bort, eller test kring vem hon kan tänkas vara. Hon lär känna en annan ung kvinna, Mina, som tar med henne ut i den stad hon drömt om.
– Hedvig är ganska länge en vanlig tjej eller kvinna men med stark frihetslängtan, även om det är läskigt att släppa taget. Hon kämpar med det där att lämna sin familj. Vad händer då? Vem blir jag om jag bryter mig loss? ”Utforska sin sexualitet” låter kanske tramsigt när man säger det så, men det är väl någonstans det hon vill göra.
Ett romantiskt skimmer
I Berlin uppstår möjligheter att vara någon helt annan.
Weimarrepubliken var en period i Tysklands historia från 1919, då en demokratisk och parlamentarisk författning antogs i just Weimar, till januari 1933, då Adolf Hitler utnämndes till rikskansler. Delar av Berlin blev ett europeiskt nav för konstnärer, politiskt aktiva, avvikande och outsiders. Åren kantas av ett visst romantiskt skimmer för eftervärlden och är ganska flitigt använda i kulturen. Den stora friheten i kombination med det totala mörker vi vet följde efter triggar, och triggade även Elin Boardy.
– Det var väl det där skimret som finns över den tiden som lockade. Jag har läst Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” och sen den som jag nog tycker ännu bättre om, när han självbiografiskt många år senare återvänder till det där i en bok som heter ”Christopher and his kind”. Det är en slags rättad utgåva nästan. ”Farväl till Berlin” är gjord till en roman kan man säga, men i ”Christopher and his kind” är det vad han själv var med om, jämfört med vad han kunde skriva innan. Huvudpersonen i ”Farväl till Berlin” är ju inte homosexuell, men vet man om att Christopher Isherwood är det så kan man läsa det mellan raderna.
”Farväl till Berlin” blev på 60-talet till musikalen ”Cabaret” som 1972 blev en storfilm med samma titel.
– Sen gillar jag Berlin väldigt mycket. För mig kan idéer komma så, att det är en plats och tid jag gillar väldigt mycket. Och det är ju något häftigt med Weimar-Berlins dekadens, och sedan stängs alla de dörrarna oerhört tydligt. Det är i skrivandet roligt, även om det är ett konstigt ord i sammanhanget, att kunna jobba med det som läsaren vet kommer att hända. Det blir som en slags parallell värld när man tänker på det.
På tal om paralleller, drar du egna till vår tid?
– Det görs inte uttryckligen i texten. I min förra bok, som utspelade sig efter digerdöden faktiskt, fanns det stycken som var väldigt tydliga sådana glimtar. Men här tänkte jag när jag skrev att de parallellerna drar nog läsaren själv i den mån de behöver göras. Jag var heller inte så intresserad av det när jag skrev, för jag ville vara där och då. Men det är klart att det går att jämföra med idag.
”Roligt gräva ner sig”
Researchen har varit grundlig, men även lite dubbel.
– Jag har varit mycket i Berlin, men det är ju inte riktigt samma som då. Det är inte så mycket kvar. Även om hus ser gamla ut så blev ju staden enormt sönderbombad. Men det ger ändå alltid något att vara på platsen och gå runt och känna och drömma sig bort. Sen har jag läst mycket och googlat. Jag tycker det är väldigt roligt. Jag har skrivit böcker som utspelar sig i olika historiska tider och platser, och det hade jag ju inte gjort om jag inte tyckte det var roligt att gräva ner mig i grejer.