Till exempel heter dom precis likadant. Är det nån som har tänkt på det?
Men jämförelserna är nästan spöklika.
– En poet som tvivlar på sin poetroll och ställer stora krav på litteraturens roll i samhället och som växlar mellan poesi, rapportböcker och pamfletter.
– En poet och debattör som aktivt och nästan aggressivt lyfter fram det Sverige som finns utanför storstäderna, och dom mänskor som bor där.
– En folkbildare som står på folkets sida och inte på den förhandsbestämda bildningens.
Listan kan fortsätta, och det finns skillnader och nyanser också, men självklart är det ord som dyker upp.
Nästan … självklart.
Det är nånting med det där ordet. Det har att göra med vad jag vill ha sagt om Göran G. Och samtidigt också om Göran P.
Ordet ”klar” är ett sent inlån från latinets clarus, som först och främst betyder ”ljus”, särskilt om ljud och röster. Snart kom det att betyda ”genomsiktlig” och även ”ren” och ”tom”. Vår andra vanliga bemärkelse, vid sidan av ”genomsiktlig” – nämligen ”färdig”, kommer ursprungligen från sjömansspråket, enligt Hellquists ordbok. Jämför verbet ”klarera”, betala nödvändiga hamnavgifter.
Genomsiktlig och färdig, färdig att gå iväg.
Men ”klar” handlar också om ljus. Att lysa av sig själv. Som ljusen på himlen en stjärnklar natt.
Sen finns det den filosofiska och stilistiska betydelsen. Klarhet är ett ideal för en lyckad framställning, och därmed också för den bakomliggande tankeverksamheten. Det är klart – ”färdigt” – när det är klart — ”genomsiktligt”. Motsatsen är grumlighet, eller möjligen dunkel. ”Vad du ej klart kan säga, vet du ej”, förkunnar Esaias Tegnér till dom nyutskrivna magistrarna i Lund.
Ett upplysningsideal. Och därefter här i Sverige ett rättesnöre för hur alla bör skriva i ett samhälle som med tiden blir allt jämlikare. Kanske också hur man bör forska och filosofera. Klarhet. Men man måste ha tänkt efter först, och kollat med verkligheten. För filosofen Descartes var klarheten nästan som ett organ i själen, ett ljus som kommer inifrån.
Men vad är då ”självklarhet”? Det finns en självklar tolkning: ”Ett påstående som absolut inte kan betvivlas.” Eller: ”En tillåtelse man inte behöver ansöka om.” Nånting som är så allmängiltigt sant att det egentligen var dumt att ställa frågan, om annat än för artighets skull.
”Skulle jag kunna få låna toaletten?” ”Nej!”
Till och med ”Ja!” blir fel.
Men det är faktiskt ett annat slags självklarhet jag vill åt. Att skriva eller tala eller handla med självklarhet. Då ligger betydelsen ”det självlysande” närmare till hands. Det som inte kan betvivlas, och är svårt att argumentera emot, därför att det skrivs eller sägs eller görs med sån trygghet och så helgjutet, med ödmjukhet snarare än patos och paroller, att det står stadigt kvar, och når fram nästan oförmedlat.
Så talar och skriver Göran Greider. Jag släpper hädanefter alla jämförelser med Göran Palm, men han finns med i resonemanget som tyst adressat.
Oavsett om det är en rundfråga i ”Godmorgon världen” på radion, en ledarartikel i Dala-Demokraten eller Dagens ETC, en krönika i saligen avsomnade Metro, en tillfällighetsdikt, en panoramadikt, en biografi, en diskussion om nödvändiga politiska strategier, en litteraturpolitisk pamflett, eller en bok som handlar om nåt av hans hundra specialintressen såsom musik, trädgårdsodling, klädstil eller vad nu allt du har ägnat dig åt!
Tanken är helgjuten, och återkommer ofta decennium efter decennium med små variationer – och det handlar inte om en tanke utan om många. Dom levereras med en poets eller en skridskoåkares sinne för balans i rörelse framåt, med humor och slagfärdighet, och inte minst med förankring i Göran Greiders egna upplevelser.
Erövringen av landsbygden, eller rättare sagt den gradvisa övergången från utomstående, analyserande iakttagare till en som aktivt gör sig till deltagare i livet i Västerdalarna, är ett exempel. Övertygelsen är densamma: att människors liv, preferenser och traditioner värderas olika beroende på ideologier och maktförhållanden, men i grunden är lika mycket värda; ja kanske att dom bygder som föraktas från storstäderna egentligen är innehållsrikare och livskraftigare. ”Dala-Flodas byar ligger närmare universum än Stockholms stadsdelar.”
Som utsänd reporter eller samhällsobservatör gör den insikten att Greider kan möta människor på lika villkor och göra ett bra jobb, se sammanhang som andra inte ser – därtill med en poets blick. Men när han via jobbet på Dala-Demokraten mer och mer blir en del av bygden talar han med ännu säkrare röst, även om han aldrig glömmer bort att han alltjämt också kommer utifrån.
Ett annat exempel, ett där tanken får hjälpa erfarenheten på traven, är det närmast arkeologiska arbetet att i dikter och texter rekonstruera uppväxtmiljöerna i Vingåker som format honom, men ta sig an det efter att människorna till stor del har försvunnit och efter att han insett att detta var nånting viktigt. Analysen av samhällsomvandlingen i dikterna från Vingåker tar ofta nästan formen av ett sorgearbete. Kanske är inlemmandet i Västerdalarna ett reparationsarbete? Efter barndomen? Efter folkhemmet?
Här kommer ett litet avsnitt ur dagboken ”Hagen”, som har en rik undertext. Den utbyggda jämförelsen mellan fåglarnas utsatthet och samhällsbyggen väcker just den frågan: är detta också en metafor för samhället? Och är i så fall också den kombination av handlingskraft och hjälplöshet som han humoristiskt tillskriver sig själv också en bild av skrivandet och det politiska arbetet.
I den ljumma majdagen reparerar vi nu gamla, silvrigt lavbelupna fågelholkar. Hur länge har de suttit däruppe i björkarna egentligen? I den största björken är det en hel liten by av holkar, ja något av en fattig favelas gråa skjul högt över marken. Men i dem inga fåglar, fast de just nu sjunger som besatta i byn och särskilt borta vid skogsbrynet, där tranorna brukar spankulera omkring.
Är det bostadsbrist i fågelvärlden? Ja, för många av de mer eller mindre utrotade arterna är det det.
Så min dotter får förtroendet att klättra upp på stegen, högt över byn, och knipsa av tvättlinorna som famnar om de tjocka björkstammarna. Själv får jag svindel bara jag tittar mot ett träd. Och så dimper de ner i den mjuka marken, hamnar i syrenbuskarna. Vilka trolska hus! Och att fåglarna ratat dem är inte så konstigt: När jag öppnar undersidan på dem faller ett virrvarr av ålderstigna bon ut ur dem.
Vi spikar ihop dem. Rensar ur dem. Välkommen skriver vi på en, på en annan ska det, säger dottern, stå ”Torka av fötterna”. Och så ställer jag dem på en trapp, så att de liknar en liten grågrön hyreslänga.
Borde de sättas upp nu? Eller är det redan försent?
(Hagen, sid 59)
Göran Greider är generös med att visa sin osäkerhet bakom rollen som poet och opinionsbildare, vilket jag snart ska visa med ett citat ur Stockholmsdiktsamlingen, ”Och dagarna är som små sekler”. För han är ju också en framstående Stockholmsskildrare, som gör vardagen till en karneval.
Tar osäkerheten loven av den självklarhet som hans texter och framträdanden utstrålar, och som jag tog upp inledningsvis? På intet sätt! Inte utifrån vad retoriken lär ut ända sedan antiken, att ödmjukhet och lagom mycket gyckel med den egna personen fångar åhörarnas välvilja, gör dom mottagligare. Inte heller utifrån den syn på jämlikhet som ett deltagande och inte bara en rättighet som genomsyrar hans politiska analyser. Den som aktivt tar rollen av att leda uppmanar därigenom till lydnad, inte till lyssnande och eftertanke.
På samma sätt kan man alltid fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt att vara poet, om inte alla är det. Skulle dom alltså vara av ett särskilt slag, dom som ger ut böcker med underrubriken Dikter, som säljer i genomsnitt 63 exemplar? Själv är jag tacksam över att poeterna finns, eftersom dom berikar vårt språk och vår världsbild och vår tankeförmåga, vår förmåga att se oväntade eller till och med orimliga samband och ta lärdom av dom. Men dom flesta poeter är inte försedda med det slags tankeklarhet som gör det möjligt för dom att utföra skarpa politiska analyser, åtminstone inte i dikterna. Deras tankeklarhet är riktad åt andra håll. Och på motsvarande vis är poesin frånvarande hos dom flesta politiker, som är inskolade eller inspärrade i vad dom själva med en grumlig, ja dålig metafor kallar ”stuprörstänkande” – en uppdelning som gör att olika organ och myndigheter inte kan samarbeta kring gemensamma mål utan istället bara tänker på sitt. Men detta var en utflykt. Jag blir så upprörd bara.
Vad jag ville säga var att Göran Greider är ett toppexempel på att dessa grejer går att kombinera, poesi och politik, och att dom goda effekterna sprids åt alla håll, och till alla. Politik i vid bemärkelse. Poesi i vid bemärkelse. Och då spelar det ingen roll vem som kallar sig poet – men kanske vad det är för slags politiker och tjänstemän som sitter i dom beslutande positionerna.
Här kommer i alla fall inledningsdikten i del 2 av långdikten, eller snarare collaget Årstasviten.
Som i gamla tider:
sitter på Gunnarsons konditori
på Götgatan i det vintriga
bländande solljuset
och det är en lång förmiddag,
en sån som makligt glider
fram under stans blåa himlar.
Jag lagar som förr mina nät,
bläddrar i en tidning.
Men numera svider cigarettröken
i ögonen och jag är älskad
och älskar sedan många år.
Numera kommer fattigpensionärer
och andra upprörda fram på gatan,
de hoppas att jag kan göra
något åt Det Stora Förfallet
och den växande vanmakten.
Är jag alltså framgångsrik?
Nej, allt jag tror på har försvagats
och förlorat i makt och härlighet.
Utom kanske vintersolen:
den tycks mig starkare än någonsin.
Mina dikter äras heller inte riktigt
som de borde, tycker jag,
och anletsdragen smalnar då av
(när jag tänker på tråkiga recensenter).
Sedan tänker jag att jag har fel där.
Att kritikerna inte precis blir
knäsvaga inför de här raderna,
ibland tvärtom skriver i falsett
om dem, liksom förnärmat –
det borde ju glädja mig.
Jag föddes helt enkelt inte till poet.
Inte heller till opinionsbildare
eller chefredaktör i provinserna.
Så vad föddes jag då till?
Måhända cafébesökare, i februarisol,
när folk på trottoaren därnere
kastar sina långa smala
underbara Giacomettiskuggor.
Ödmjukhet. En viss sorg över den egna maktlösheten och bristen på erkännande. En lustig liknelse mellan läsning och den urgamla sysslan att reparera nät. Men samtidigt en omisskännlig stolthet över att kunna lägga orden på rätt sätt och på så vis kunna anlägga en skarp analys av sin egen belägenhet. Men så är det dom där skuggorna i sista raden. Människorna är både människor och konstverk av den italienske skulptören Giacometti, som just nu visas på Moderna Museet. Och dom är ”underbara”. Hur ska vi tolka det?
Jag tolkar det som att poeten vänder upp och ner på hela situationen och för ett kort, knappt märkbart ögonblick visar mänskorna vad dom skulle kunna vara. Och att i den omvändningen skymtar också ett annat samhälle där var och en blir vad dom skulle kunna vara – och då inte nödvändigtvis skulpturer på Moderna Museet.
Jag vill dröja lite mer vid den här tryggheten i språket och därmed i analysen av vad det vara må, i det här fallet samhällets aktuella och alternativa utformning. Det där som skapar självlysande självklarhet. Nu när vi har hört en hel dikt och dess kraft svävar i rummet vill jag säga lite mer om det, om språket.
I titeldikten till samlingen ”Ombyggd Volvo” träffar poeten på en barndomsvän som numera ägnar sig åt att mecka med bilar. ”Han byggde om en biljävel.” Svordomen tror jag mer uttrycker förvåning än en värdering. Och han finner grund för en jämförelse: själv har han byggt om, eller byggt, ett språk.
Språket har vi alltid omkring oss, eller rättare sagt en mångfald av olika vardagsspråk, specialistspråk, jargonger, samtalsformer, datorformulär, visor och poesi.
Men vad innebär det att bygga, eller bygga om, ett språk?
Kanske att lära sig en viss typ av språk perfekt, för att sen kunna använda det för egna syften. Med risken att gå vilse i ett fikonspråk eller till och med ett maskinspråk och sen känna sig alienerad, kanske resten av livet.
Kanske att hitta på ett alldeles eget, som då ingen förstår.
Men kanske framför allt att, med ett ord som var modernt för några år sen i teoretiska kretsar, appropriera språket: göra det till sitt eget. Jämför latinets proprius ”egen”.
Poeten tar makten över språket, inte som en erövrare, utan likt en trädgårdsmästare som över decennier eller generationer driver upp den trädgård hen vill ha och som passar landskapet och klimatet. Och är fri att göra förändringar och omflyttningar.
”Ni har makten, jag har ordet; jag har ordet i min makt!” Så utmanar Loke gudarna i en dikt av Strindberg, och avslutar: ”Gudar, tagen er i akt!” Akta er! Men vad innebär det att ha ordet i sin makt?
Inte, tror jag, att ha kontroll över språket. Nej, snarare att kunna släppa kontrollen. Att låta sig bäras av språket … och i den rörelse som uppstår ha förmågan att utnyttja dom möjligheter som språket oupphörligen erbjuder, men som ofta förblir outnyttjade, och som, om dom kommer till användning, leder in på nya vägar, i nya riktningar.
Att appropriera språket är att följa med det. Att bygga om språket är att bebo det, att köra omkring i det. I all dess mångfald. Cruising, långresor, pendling, busstrafik, långtradartransporter, rally, stridsvagn. Eller alltsammans huller om buller, ifall så behövs.
Den här liknelsen kom till mig när jag skrev det här föredraget. Jag vet inte om den håller, men den är ett exempel från min sida på den poetisk kreativitet som mer än dom flesta andra Göran Greider besitter.
– När han tar nacksving på en direktsänd debatt med några få ord och ett busigt tonfall.
– När han i en ledartext pedagogiskt förklarar vad som är snedtänkt i det eller det politiska utspelet och tydliggör vilka som blir drabbade.
– När han i en naturbetraktelse lyckas göra samhället och historien lika påtagliga som träden och djuren.
– När han i sina biografier kan lyfta upp vad som tycks oväsentligt till symbolisk rang och på så vis fördjupa analysen. Här är ett exempel från biografin och historielektionen ”Ingen kommer undan Olof Palme”, ett ganska långt citat:
Underligt nog, tänker jag där jag står framför porten på Västerlånggatan 31, sammanfaller Palmes flytt från Vällingby till Gamla stan i tiden ganska så exakt med det där skiftet i tidsandan, ungefär som hans flytt från Östermalmsgatan till Vällingby sammanföll med ett progressivt skifta i tiden. Satellitstaden Vällingby var en verklig och fysisk symbol för efterkrigsoptimismen, för viljan att bygga nytt och lämna allt det gamla bakom sig. Nya hus på en leråker! Torg ur ingenting! Nya relationer mellan människor! Dom demokratiska idealen nedlagda i själva planritningarna! Sådana tankar pulserade hos efterkrigstidens sociala rörelser och intellektuella nyskapare, hos arkitekter, stadsteoretiker, socialingenjörer, konstnärer.
Jag kan inte låta bli att tänka på att detta evigt skuggiga Gamla stan är så långt bort man överhuvudtaget kan komma från sådana visioner. Den gata jag står på följer i stort sett den första, medeltida stadsmuren. När området innanför murarna blev för trångt togs de bort och staden vidgade sig, men försåg sig snart med nya barriärer mot omgivningen.
Familjen Palmes flytt till Västerlånggatan markerar en rörelse i tiden. Under detta åttiotal skulle också den traditionella gamla Stenstaden, där maktens alla symboler låg samlade under stadshorisonten, verkligen uppleva en renässans med det nyss ganska nerslitna Stureplan som ett alltmer självklart och nyrenoverat centrum. Ända fram till så sent som början av sjuttiotalet hade Gamla stan inte hört till de fina stadsdelarna, men då började fasader renoveras och statusen snabbt höjas.
Det är en poet som talar här, och ger samtidsanalytikern en drömpassning. Men spelsituationen skulle inte ha uppstått, möjligheten att föra in nya betydelser, om inte den djupa historiska analysen redan funnits där. Och detta är vad jag kallar att vara trygg i språket – språket i vid bemärkelse, inklusive all annan kunskap – och på så vis få det krångliga att framstå som självklart.
Naturligtvis, vill jag säga, apropå den andre Göran, att det här är precis den typ av iakttagelser eller fynd som verseposet ”Vintersagan Sverige” vilar på.
Att beställa en artikel av Göran var en dröm. Det hände några gånger under min tid som kulturredaktör på LO-Tidningen: jag var rädd att störa för mycket. För det första tackade han nej om det var nånting som han inte gick igång på. För det andra kunde man förvänta sig en intressant text med rätt längd på överenskommet klockslag, och med oväntade perspektiv som överträffade vad jag hade tänkt mig på förhand.
En gång kom det in en sån artikel när min företrädare Tomas Lappalainen var på besök. Vi läste den med beundran och Tomas frågade mig: ”Hur lång tid tror du att den tog att skriva?” ”Tio minuter”, gissade jag. ”Ja, nåt sånt”, svarade Tomas.
Det här leder mig över till en hypotes jag inte är riktigt säker på, nämligen att Göran Greider utöver allt annat också är en sentida arvtagare till den svenska presstradition som också satte klarhet, korthet och slagfärdighet i främsta rummet. Det hörs en manuell skrivmaskin i hans texter, och dom fungerar bättre i tryck än i kamp med all gegga som tävlar om uppmärksamheten på Internet. Och kanske allra bäst i bokform.
För vad är skillnaden på en dikt, en debattartikel, en dagboksanteckning – eller en hel bok? Och vad är väl en häst mot ett hus?
Jag tror att det ligger till så här, och det har med frågan om självklarheten att göra också: För den som tänker på vissa bestämda saker, till exempel hur samhället borde se ut, är tänkandet en kontinuerlig, till dels självgående process, som hämtar näring ur ny kunskap och förändrade omständigheter, men egentligen förändras ganska långsamt.
Vad som händer är att tänkandet plötsligt får ett objekt, och kan kommentera på det omgående, som det verkar utan eftertanke. Mediet är en språklig genre, som personen är väl förtrogen med, och genuint övad i. Direktsänd debatt, tidningsledare, recension, essä, debattartikel, biografi. Det är därför det kan hända så otroligt snabbt, som när örnen tar en harpalt.
Att bygga, eller bygga om, ett språk är också ett långsiktigt förtrogenhetsarbete, som samspelar med tänkandets utveckling på det personliga planet. Och eftersom språket inte bara är ett, utan består av en mångfald genrer, så handlar det om en hel fordonspark under ständig renovering. ”Jag diktar inte varje dag”, sade Nobelpristagaren T S Eliot. ”Men det gäller att hålla brandbilen redo och putsad.”
Och det är apropå språkliga genrer viktigt att komma ihåg att den svenska arbetarrörelsens framgång till stor del bygger på strävan att lära upp så många som möjligt inom dom olika genrer som är centrala i samhället: föreningsteknik, myndighetsspråk, debatt, litteratur. För att ge den enskilde trygghet i det språkliga handlandet. Och för att på lång sikt förvandla dessa genrer i jämlik riktning, i folkflertalets intresse. En strävan som förstås också är nära förknippad med folkhögskoletraditionen.
I förlängningen av det här tror jag att det finns pedagogiska och politiska avsikter med några viktiga böcker som Göran Greider skrivit själv eller i samarbete med andra: ”Liten handbok för underklassen”, ”Det populistiska manifestet” och ”Liten bergspredikan för socialister”. Dom kan uppfattas som debattböcker. Men dom kan också ses som gåvor till dom som känner att dom saknar röst, som berövats inflytande. Uppmuntringar att själv ge sig in i språket för att på sikt tillgodose sina egna verkliga intressen, inte låta sig ledas. Inte ens av Göran Greider. Som ju inte heller vill vara en ledare. Men vill få med så många som möjligt. Och aldrig nånsin skämmer ut nån för hennes åsikter, stilideal eller preferenser. Utom möjligen postmodernister och navelskådande litteratörer.
Och är inte kristendomen nära besläktad med det här projektet att få med så många som möjligt på deras egna villkor i en förändring av samhället? Göran Greiders teologi i diktsamlingen ”Jakobsbrevet” och på andra ställen handlar inte om det hinsides, om en enväldig gud som är modellerad på kungamakten och därmed våldet. Den handlar om här och nu, om att göra det bästa möjliga av den verkliga situationen, genom att verka tillsammans på att förändra dom tänkesätt som styr vårt handlande och därmed samhället, dom av själen smidda bojorna, som William Blake talar om. Urkristendomen lär ut att riket står för dörren och snart skall komma som en tjuv om natten. Den ifrågasätter allt och lämnar den enskilda människan fri att börja om.
Precis som poesin kan göra.
Vad är då en dikt? Det är den fråga jag själv är ständigt upptagen med, och svaret blir ungefär lika varje gång, men också olika.
Idag när vi firar Göran Greider blir svaret så här:
En dikt är ett stycke språk som signalerar att det vill få mycket uppmärksamhet och eftertanke, och gärna även beröm och uppskattning. Vissa dikter vill att du ska underordna dig, andra att du ska befria dig, se världen på nya vis, alla dess möjligheter.
Göran och jag hade en viss liten oenighet om litteraturens ansvar på 1990-talet. Jag minns ett gräl på Bokmässan som slutade med repliken: ”Du, du kan inte ens prata med en taxichaufför!”
Men det där är överståndet. Hans oro då för vart samhället var på väg har besannats hundrafalt. Och min förståelse av konstens och dom intellektuellas roll har fördjupats.
Poängen är att få så många som möjligt att tänka över sina perspektiv och rikta sin uppmärksamhet mot dom verkliga frågorna. Och det är där poesin kommer in. Den ställer till det för vanetänkandet. Den desautomatiserar, som dom ryska formalisterna kallade det, främmandegörande, ostranienje, som sen blev Verfremdung hos Brecht.
Men den upplöser inte mötet, avbryter inte kampen, inte ens när kampen är hopplös.
Poesin, och den poetiska sensibilitet som öppnar för andra möjligheter än vad man trodde var möjligt, poesin som blixtupplevelse och som träget gnetigt arbete, poesin …
Poesin skapar andra självklarheter, med sitt inre ljus och sin lekfullhet, än dom självklarheter som råder ute i samhället och snarare har nötts in genom upprepning och propaganda.
Dikten ”Jag tackar” ur diktsamlingen ”Katterna kommer in från mörkret” avslutar tacksägelsekatalogen med orden:
Jag tackar orden för att orden finns.
Det är en prioritering av Göran Greider att allra sist landa i språket. Men det är också ett poetiskt trick som får en att börja om och läsa dikten en gång till och nu med tanken: Jaja, alla dessa bra grejer som finns i världen, det är språkets förtjänst att vi kan uppmärksamma dom. Orden, syntaxen rytmerna.
Jag tackar Göran Greider för att poesin lever vidare – också innanför politiken.
