Efter åtta år inom socialt arbete tog Jeny Rengman ledigt för att göra något helt annat – hon skulle gå Biskops Arnös författarskola. Där började texter kring socialt arbete komma, vilket hon i början tyckte var lite jobbigt.
– Jag ville vara i skrivandet, och hade en idé om att jag skulle skriva helt andra texter, säger hon.
Men texterna fortsatte komma, och hon bestämde sig för att skapa en fiktiv socialarbetarvärld med poesi. Detta ledde fram till debuten ”Huset”.
Jeny är upptagen av språk och ord, både i sitt arbete och sitt skrivande. Hur man pratar, med vem och med vilka ord, är sådant som intresserar henne. I Huset är det främst kommunikationsbrister som skildras, hur ord och tystnader används och verkar som maktmedel. Eller som hon själv uttrycker det ”när det skevar och skaver.”
– Man kan synliggöra det med poesi tänker jag. Man ser mycket om man bara tar ett steg tillbaka och lyssnar och iakttar, hur orden rör sig och betydelser ändras, säger Jeny.
Stort engagemang
Hon anser att det är mycket som inte fungerar inom socialtjänsten idag. Exempelvis att nyexaminerade socionomer sätts på alltför tuffa uppdrag, och många saknar helt stöd i dessa situationer. Jeny skulle önska en form av mentorskap för nyanställda. Men framförallt återkommer hon gång på gång till att verksamheten måste utformas efter dem den finns till för, och att det inte kan vara budget och organisationsstrukturer som styr.
– Men jag tänker att man måste tänka på olika nivåer. Vi måste se till samhällsstrukturer och skapa ett samhälle där alla får plats, så att det till exempel inte finns barn som känner sig exkluderade innan de ens gått ut högstadiet.
Diktsamling nummer två
Jeny är nu aktuell med sin andra poesisamling Du kommer rädda mig, i vilken hon intresserat sig för normer kring moderskap.
– Det finns så många idéer om moderskapet. Och jag tycker det är spännande med motstridiga känslor och tankar. När man känner ”Nej!” och ”Ja!” samtidigt, eller både vill och inte vill något, säger hon.
Okonventionell form
Boken innehåller en del formmässigt oväntade texter, som en sida med telefonklotter eller en barnramsa som upprepas som en besvärjelse. I Huset lät hon en mejlkorrespondens sträcka ut sig över månader, och rent fysiskt i boken över 20-talet sidor.
– Jag tänker inte ”nu ska jag jobba gränsöverskridande”, även om jag kan se gränserna när du pekar ut dem för mig. Text är så mycket mer än ord för mig. Det är ljud och bild och fysisk form. Jag vill att det ska kännas rent fysiskt när man läser mina texter.
Hon arbetar återigen heltid som socionom, men när hon ska kunna gå in i ett nytt projekt måste hon frigöra tid.
– Det kräver sin tid att gå in i, och ut ur, skrivandet. Och så måste jag göra mig skyddslös på ett sätt som inte fungerar i vardagen, säger hon.
Tre andra poeter som skriver om bristande solidaritet och människorna som ”inte får plats”
Marie Hållander, ”Tjänster i hemmet”
I kvarteret Kristallvasen i Kortedala arbetar en ung kvinna inom hemtjänsten. Hon stiger in och ut ur lägenheter och liv – ibland välkomnad, ibland avskydd. Marie Hållander skildrar den sköra kroppsligheten och intimiteten i vårdbiträdets arbete, men också det fula och äckliga. Ensamma, förvirrade och rädda vandrar många äldre runt i sina hem om nätterna. Några har tappat talet och förmedlar sin frustration genom att sparkas, rivas och spotta. Eller gråta. En del måste, för sitt eget bästa, tvingas att äta och att ta sin medicin. Tvingas att bli avklädda och duschade av främlingar. Hållander gör poesi av människoöden vi helst inte vill tänka på, och visar hur tunn gränsen ibland är mellan vård och våld.
Marie Norin, ”11.05.05-14.10.17”
Marie Norins nya diktsamling utspelar sig på ett boende för psykiskt sjuka. Samtidigt som den undersöker skärningspunkten för olika verkligheter, så visar den personalens frustration över arbetsvillkor och behandlingsmetoder. En poetisk argumentation mot privatiseringen av sjukvården.
Lina Ekdahl, ”Diktsamling”
Omslaget till Lina Ekdahl senaste diktsamling är blått och vitt, en tydlig anspelning på det kooperativt ägda Domusvaruhusen. Dikterna behandlar stora ämnen – solidaritet, frihet, integration och den svenska modellen. Ekdahl säger inte att det var bättre förr, men att vi har förlorat idén om kollektivet på vägen. Solidariteten är inte längre central i samhället. ”Fria människor är socialdemokrater/jo/jo egentligen/gamla socialdemokrater/så som socialdemokraterna var förr”.
