– Jag läste en massa böcker om män, deras raseri, självdestruktivitet och våld, och om hur det våldet såg ut över olika generationer.
Det säger författaren till den spännande thrillern ”Gone girl”, som blev 2012 års förlagssensation och senare en kritikerrosad film, regisserad av David Fincher.
– Jag kände att det helt saknades verk som undersökte hur kvinnor bearbetar raseri.
Väntas bli en snackis
Gillian Flynns första roman, ”Vassa föremål” – en mörk, obehaglig och kvinnlig skildring av beroende, självskadebeteende och våld över generationer – gavs ut 2006. Med förutseende tajming, mot bakgrund av den våg av kvinnligt raseri och motstånd som #metoo-rörelsen utlöste, har den nu blivit en miniserie på HBO.
Amy Adams spelar huvudrollen som Camille Preaker, en alkoholiserad journalist med självskadebeteende. Patricia Clarkson spelar hennes manierade och stela mamma från Södern och nykomlingen Eliza Scanlen hennes förskräckliga halvsyster. Produktionen, som visas i åtta delar, förväntas bli sommarens snackis.
Fincher gjorde tummen upp
47-åriga Gillian Flynn jämnar inte bara ut genusobalansen bland protagonister och förövare, hon river också sönder regelboken när det kommer till uppdelningen mellan roman- och filmförfattande.
– När jag skrev filmmanuset ”Gone girl” kändes det helt klart som att de tänkte: ”Vi låter dig skriva det här första utkastet och sedan kommer du förmodligen att försvinna.”
Hon skrattar djupt åt minnet när vi träffas på ett hotell i Los Angeles.
– Men David Fincher gillade det första utkastet, så jag var ombord och fick verkligen smak för det.
Blekare andra film
”Dark places”, hennes andra roman som på svenska heter ”Mörka platser”, omarbetades och regisserades av Gilles Paquet-Brenner 2015, med Charlize Theron och Nicholas Hoult i huvudrollerna. Den lyckades dock inte göra alls samma avtryck som ”Gone girl”. Flynn tänkte inte låta det hända med ”Sharp objects”.
– Den var min första bok och jag har ett särskilt band till den. Ärligt talat så var det också den som jag kände kunde ha spårat ur mest. Det finns en del skräck i den och i fel händer skulle den kunna bli överdriven.
Lyckligtvis hamnade den i händerna på två av tv:s mest eftertraktade skapare: regissören Jean-Marc Vallée, som låg bakom succén ”Big Little Lies”, och den exekutiva producenten Marti Noxon, författare och regissör till filmen ”To the bone” (2017) och den subversiva svarta komedin ”Dietland” (2018), som skrev manuset ihop med Flynn.
Svett och bourbon
”Sharp objects” utspelar sig i ett hörn av författarens hemstat Missouri, där Mellanvästern möter Södern, och platsen är påfallande framträdande i serien. Den känns fuktig, klibbig av svett och bourbon, och Söderns kyliga artighet döljer en hotfull underström. Som Adams karaktär, Camille, påpekar: ”När någon här säger ’Gud välsigne dig’ så menar de egentligen ’dra åt helvete’.”
När Gillian Flynn började skriva romaner hade hon redan flytt till New York, där hon jobbade på tidskriften Entertainment Weekly. Från början hade hon dock tänkt sig att bli kriminalreporter.
– Jag har alltid fascinerats av våld och varför saker och ting går fel, särskilt för människor de inte nödvändigtvis behöver gå fel för. Jag tror att människor antingen vill titta under stenen eller inte. Jag har alltid sagt: ”Vad finns under den där stenen?” Alltid.
Gör ingen research
Efter en månad som frilansande kriminalreporter vid en dagstidning insåg hon dock att hon inte uthärdade de fasor hon mötte där.
– Det visade sig att jag inte klarar av det som är på riktigt. Jag kan inte ha de där verkliga historierna i mitt huvud.
Hon undviker fortfarande att läsa på om ämnet när hon skriver.
– Jag gör ingen research. Men jag kan fantisera hop saker.
Hon medger dock att det, utöver fantasierna, finns självbiografiska inslag i ”Sharp objects”.
– Jag drack mycket och levde inte särskilt hälsosamt, typ som Camille, berättar hon om sin tillvaro i New York 2006.
– Jag skar mig inte och var ingen självskadare, men ibland sjönk jag ned i depression och jag har alltid haft ett finslipat sinne för självdestruktivitet.
Jag tror att många människor har det, särskilt kvinnor.
Lossnade av Lehane
– Väldigt länge var ”Sharp objects” bara kvinnor i olika rum som pratade om våld och raseri.
Sedan läste hon ”Mystic river”, Dennis Lehanes roman om tre män som är oåterkalleligt förbundna genom en våldsam händelse i deras förflutna.
– Plötsligt fattade jag. Jag kunde knyta det till en deckarhistoria som skulle ge mig berättelsens motor. Jag lärde mig att genom att skriva deckare kan jag prata om allt det jag vill prata om.
Tvärtemot sitt rykte om fint utformade och totalt oförutsägbara intrigvändningar, erkänner hon att hon ”hatar intrig”.
– Faktum är att jag tycker att jag är riktigt dålig på intriger. Det är min svaga punkt.
Succé på en vecka
2008 blev hon friställd från Entertainment Weekly. Det gjorde det möjligt för henne att fokusera på det som skulle bli hennes bästsäljare.
– Annars skulle jag förmodligen ha stannat kvar på det där jobbet och vem vet vad som hade hänt med ”Gone girl” då.
– Nick (en av huvudkaraktärerna i ”Gone Girl”) skulle säkerligen inte ha varit en arbetslös populärkultur-reporter. Jag kanaliserade min ångest genom honom.
Hennes förläggare var dock lite bekymrade.
– De sade att det finns två berättare och ingen av dem är särskilt sympatisk, det finns ingen att heja på. Och redan i mitten vet man vem som gjorde det, slutet är vagt och förlorar riktning.
Flynn stod på sig.
– Sedan sålde den mer på en vecka än ”Sharp objects” hade gjort på ett år.
Feministiskt raseri mot Trump
I dag har Flynn ett kontrakt som manusförfattare för Amazon Studios. Hennes första projekt för dem är en omarbetning av den brittiska konspirationsthrillern ”Utopia”. Därutöver har Flynn två romaner i pipelinen. Den ena, ”en stor folkloristisk berättelse, en amerikansk mordhistoria typ ’Executioner’s Song’”, har hamnat i bakvattnet medan hon fokuserar på den andra, ”en arg, arg bok som svar på att Donald Trump blev vald – rent feministiskt raseri”.
– Jag tror inte att jag skulle kunna skriva en lättsinnig roman ens om jag försökte, säger hon glatt.
Deckarnas regerande mästarinna må utvidga sin verksamhet, men hon har inga planer på att lämna mörkret bakom sig.
Översättning: Jenny Cleveson
Texten har tidigare publicerats i The Sunday Times.
