”Göteborg är både extremt äkta och en stor kuliss”
Bild: Christian Egefur
Dagens ETC
En kärleksförklaring till en stad full av egenheter.
I ”Lilla Valparaiso” tecknar författaren, och ursprungsstockholmaren Olav Fumarola Unsgaard ett ömt porträtt av staden som är bäst i världen på att rasera och driva med sina nidbilder.
Dagens ETC träffade honom för att ”tjôta” om det mytomspunna och märkliga Göteborg.
Männen vid kaféets kassadisk slänger käft en bra stund, om ditten och datten. Om den nya inredningen, planer framåt och vad som sker och har skett på Järntorget utanför. Inte så att de känner varandra egentligen – men fiket Cigarrens ägare är av anledning bekant med Olav Fumarola Unsgaards ny bok ”Lilla Valparaiso” och vet att nämnda kafé förärats ett eget litet stycke. På plats vid bordet kommer ägaren senare och bjuder på melon till gästerna, av den enkla anledningen att han precis vunnit lite på travet.
Tilltaget att kasta sig ut i samtal med i princip vem som helst kallas i Göteborg för att ”tjôta” och är något som fascinerat Fumarola Unsgaard. I boken nämner han med stolthet första gången han tjôtade – i en liten livsmedelsaffär i Majorna. Replikskiftet med kaféägaren kunde nästan varit iscensatt av Olav för att understryka bokens essens.
– Att tjôta är inte bara att sitta och snacka i största allmänhet utan för mig är det att prata med okända människor. Ett slags ”mellanrumsprat” som startar helt plötsligt. Det är ingen transaktion utan en form av chitchat som bara uppstår och som stadsrummet är fullt av. Numera gör jag det nästan helt naturligt, men när jag först flyttade hit var det nytt och märkligt, berättar Olav Fumarola Unsgaard.
”Lilla Valparaiso – Nätter och dagar i Göteborg” är både en guidebok och en öm kärleksförklaring till en funnen stad. Fumarola Unsgaard är själv från början stockholmare och hamnade på västkusten i början av 00-talet. Även om han de senaste 20 åren mer eller mindre blivit fullt integrerad så faller blicken på allt det typiskt göteborgska i viss mån utifrån. Han uppfattar nyanserna på ett annat och nyfiket sätt.
– Jag var 28 år när jag flyttade till Göteborg 2001. Så jag var inte purung, utan var på väg någonstans utan att veta exakt vart. Men efter någon form av halvfärdiga universitetsstudier som blev en färdig universitetsexamen hittade jag mig själv både i en yrkesroll, men också i en stad. Att jag råkar vara född i Stockholm gör att jag tillhör en liten minoritet här.
I Göteborgs litteraturvärld, och för mängder av hitresta besökare till bokmässan, är Olav Fumarola Unsgaard en välkänd figur. Han är programansvarig på Göteborgs Litteraturhus, styrelseordförande för stiftelsen Ord och bild, förlagsredaktör, samtalsmoderator och har en hel ocean av andra titlar och meriter. Ständigt har kombinationen av litteratur och politik varit skärpunkten i vilken han verkat.
– Samtidigt som jag lämnade universitetet så startade någonting som senare fick namnet globaliseringsrörelsen. Och det blev min stora ingång till politiken. Jag ägnade väldigt mycket tid åt rörelsen Attac Sverige och den nya globalt inriktad vänstern som växte fram under sent 90-tal, tidigt 00-tal.
Via Attac blev han inblandad i sin första bok, 2001, som var en globaliseringsrörelse-antologi.
– Då blev det väldigt tydligt för mig vad jag skulle jobba med. Sen följde kulturtidskrifter, bokförlag och nu Göteborgs litteraturhus.
”Åtta personer i publiken? Vad roligt!”
I ”Lilla Valparaiso – Nätter och dagar i Göteborg” staplar han små mikrorapporter och betraktelser av staden. De rör sig fritt mellan spårvagn 3:s märkliga färdväg – där man kan få en slurk folköl spetsad med handsprit av en ”tjomme” som berättar livets hemligheter – till svunna svartklubbar och eldsjälar inom kulturen. Sammanlagt 102 platser, personer och företeelser lyfts ömt fram i ljuset i Olavs miniessäer. Igenkänning för de som var med, inblick i något halvt mytomspunnet för de som inte var det. Slingrande mellan platserna framträder även Olavs egen resa.
– Det är en slags hyllning till staden Göteborg, men också till en del aktörer, kulturskapare och kanske också en viss Göteborgsanda som mötte mig och gjorde att jag kände mig väldigt välkomnad. Jag kom från ett kulturliv i Stockholm som var ganska armbågigt, till något helt annat. ”Jaha, du har precis översatt en tysk obskyr dramatiker som du vill sätta upp med åtta personer i publiken? Vad roligt!”, exemplifierar Olav skrattande.
Helt oironiska – men driver med allt
I sina betraktelser har han medvetet hållit tonen lättsam och relativt okritisk. Visst märks irritation över framväxande gentrifiering och ett rikt kulturliv som ständigt blir styvmoderligt behandlat av kommunen och sakta tynar bort på grund av höjda hyror och bortträngningar. Men mest är det en hyllning av en viss tid i stadens historia.
Det började som 20 mer eller mindre spontana inlägg i sociala medier som på sin höjd skulle tryckas och delas ut till de närmsta vännerna på Olavs 50-årsfest. Men bokförlaget Korpen hörde nyfiket av sig, och projektet utvidgades.
– Jag har varit inblandad i så många arga, lite präktiga böcker med tydliga politiska idéer. Så det är ett medvetet val och en reaktion på mig själv att här göra något mer lättsamt.
De flesta människor i Sverige har en bild av Göteborg och göteborgare. Ofta kan den gränsa till karikatyr, men enligt Olav Fumarola Unsgaard är inte det helt fel.
– Göteborg är på samma gång både extremt äkta och en stor kuliss. Man kan gå runt i den där kulissen hur länge som helst och alla spelar med. Det här är ändå en stad där man helt oironiskt bygger lekstugor till barn som ser ut små Feskekyrkor i miniatyr, har västerhavsveckor i skolan och en oerhörd fisk- och räkkärlek. Men göteborgare är samtidigt bäst i världen på att driva med allt det där.
