Göta kanal 4 är en sölig söndagsseglats

Varvsägaren Petra (Eva Röse) och maken Emil (Per Andersson) ska separera och behöver ta beslut kring hur bodelningen ska lösas. Det är sagt att Petra ska få behålla båtvarvet och Emil tar huset, men när Emil blir tillsammans med markspekulanten Amanda (Dilan Gwyn) gäller inte ursprungsplanen längre. Det nya paret vill omvandla Anderssons båtvarv till svindyra strandtomter. Med Göta kanal-logik finns det bara en lösning: båtrace till Motala och först dit får behålla varvet.

“Vinna eller försvinna” står inte för något trendbrott. Skutan läcker fortfarande och vattnet forsar in. Svagheterna är många: filmen flaxar mellan olika typer av humor (och misslyckas med dem alla) och båttävlingar är, i alla fall att döma av Göta kanal-serien, svåra att göra spännande. Det är i sig ett gigantiskt problem när det är det enda filmerna snurrar kring.

Skratten ekar tomma oavsett om filmen är ordvitsig eller ren buskis. En flytande foodtruck döpts till boattruck av dess tröga ägare. Det går bet. När inte det fungerar låter man Emils mamma bajsa hängandes över relingen i farten. 

Men det största problemet är som sagt att båtracet är allt annat än pulshöjande. Det har gäckat alla tidigare filmer i serien och det är vid det här laget chockerande att man fortfarande håller på. Jag sitter knappast och biter på naglarna när båtarna puttrar på sida vid sida i den trånga kanalen. Jämför man mot biljakter, där tjutande däck i illfart försöker väja undan från framrusande trafik, så är det direkt sövande. Vad är det värsta som kan hända, ett träd som faller ner och blockerar färdriktningen? Visst, då blir det klurigt att ta sig fram, men det går att lösa. Kapplöpningen mot Motala är sällan mer pirrig än en sölig söndagsseglats.