På panelsamtalet förkunnar Bregman inför världens ekonomiska elit att ”Ingen tar upp den riktiga frågan, den om skatteflykt”. Därefter ignorerar han moderatorns fråga om psykologin bakom fattigdom. Livestreamen från panelsamtalet klipps senare ihop av en nyhetssajt och ses av miljoner.
– Jag tyckte det var festligt att här har vi en tillställning med extremt rika människor som spenderat miljoner för att få bra PR från Davos, men det som fick mest uppmärksamhet var den här dumma videon, skrattar Bregman, som inte blev inbjuden att sitta i någon panel i år.
Några veckor efter Davos intervjuas Bregman av den konservativa tv-kanalen Fox News programledare Tucker Carlson som skriker att han är en ”idiot” som borde ”dra åt helvete”. Intervjun sändes aldrig men läckte ut på sociala medier.
Basinkomst – en vandring mot mitten
Vanligtvis är det Bregman som själv intervjuar. Hans huvudsakliga sysselsättning är på den medlemsbaserade, annonsfria, journalistiska onlineplattformen De Correspondent som ”inte följer nyheterna” utan - som han själv uttrycker det - ”fokuserar på de strukturella krafterna som verkligen påverkar våra liv”, med djupgående essäer om specifika ämnen.
– Jag hade förmånen att vid tjugofyra års ålder få mitt drömjobb där de sa: gör vad du vill. Jag kunde studera historien om Påskön i fyra månader eller Stanfordexperimentet i nästan ett år.
Bregman har seglat upp som en prominent röst i den nya intellektuella vänstern. Radikalare än Malcolm Gladwell och av samma kaliber som Naomi Klein. Hans förra bok, ”Utopia för realister”, diskuterade basinkomst och sex timmars arbetsdag.
– När ”Utopia” kom var basinkomst en rätt bortglömd idé och det har varit spännande att se hur idén har spridits sedan dess. Den tas på mycket större allvar av politiker, beslutsfattare och opinionsbildare nu. Det är ett intressant exempel på hur idéer kan ses som orealistiska, orimliga och omöjliga för att sedan röra sig mot mitten, menar Bregman som i samma bok skriver om hur nära Nixonadministrationen i slutet på 1960-talet var att få igenom en basinkomst i USA, där presidenten betraktade initiativet som den optimala sammansmältningen av konservativ och progressiv politik.
Godheten som politisk kraft
I sin nya bok ”Humankind”, som släpps på svenska med titeln ”I grunden god”, argumenterar Bregman för att om vi kan tänka oss en värld där de flesta människor till naturen är goda, kan det ha strukturella och fundamentala implikationer för hur vi styr vårt samhälle.
– Jag märkte att ”Utopia” saknade något. Läsare började efter en stund prata om människans natur. De sa: kanske fungerar det i den här studien eller på lokal nivå, men folk är själviska, folk är lata. Så på det sättet är ”Utopia för realister” implementeringen av ”I grunden god”. Det var där jag borde ha börjat egentligen.
Han fortsätter:
– Om vi tror på att de flesta är goda kan vi omorganisera våra skolor och fängelser. De med maktpositioner blir ofta rätt nervösa när man talar om att folk är, inte änglar, men i alla fall rätt hyggliga, eftersom det betyder att vi inte behöver hierarkier, kontroll, monarkier, presidenter, VD:s och chefer. Om vi kan lita på varandra, kanske vi kan styra över oss själva och röra oss mot ett mer demokratiskt och egalitärt samhälle.
Berättelser som metod
Bregman pratar som han skriver: lugnt och metodiskt. Akademikerhjärnan bollar idéer och teorier, samtidigt som journalisten i honom vill förklara (han kallar sig själv ”generalist”, i motsats till specialist). Det görs via berättelser. Och genom att punktera myter: Är historien om Påskön verkligen en klimatkatastrof i miniatyr? Och är ”Flugornas herre” ett bra exempel från verkligheten på hur vi människor agerar som egoistiska instinktsvarelser?
Han förklarar att han använder sig av berättelser för att förklara mer komplexa frågor.
– Samtidigt borde vi inte underskatta den performativa sidan av berättelser. Vi människor blir ofta historierna vi berättar. ”Flugornas herre” är fiktion, ingen studie, men tiotals miljoner barn runtom i världen är mer eller mindre tvingade att läsa den i skolan. Och den har haft en stor kulturell påverkan.
Miljoner i samarbete
”I grunden god” släpptes precis i början av coronapandemin, just när nyhetsrubrikerna avlöste varandra om att människor hamstrade toapapper.
– Folk sa till mig: det här är testet. Nu ska vi se vad som händer. Det är lockande att se coronapandemin som bevis på den världsåskådning du redan har. Jag försöker motstå den frestelsen. Biologen Frans de Waal brukar tala om ”fernissa-teorin”, hur civilisationen bara är ett tunt lager fernissa som spricker så fort den utsätts för minsta belastning. Men om vi zoomar ut lite har nyheterna snarare handlat om samarbete. Miljoner människor världen över justerar sitt liv för att förhindra fortsatt spridning. Vi gillar inte att hålla distansen, men vi gör det ändå. Det finns uppenbarligen exempel på motsatsen – som förnekar pandemin – men majoriteten gör det inte.
Men är det då coronakrisen som som kommer förändra allt?
– I ”Utopia” skriver jag om hur nyliberalismen använde sig av 1970-talets oljekris. Det var förutbestämt av Fredrich Hayek och Milton Friedman. Friedman sa att: bara en kris kan generera förändring. Då måste det finnas idéer.
På det sättet kan krisen vara en möjlighet, menar han, och lyfter fram klimatrörelsen, Black Lives Matter, Metoo och EU:s Green Deal-förslag som exempel på saker som kan inge hoppfullhet.
– Hopp handlar om möjligheten för förändring, hopp eggar dig att agera, medan optimism handlar mer om att känna sig självbelåten.
– Nu har vi en ny generation, speciellt efter finanskraschen 2008, som har förberett sina idéer. Personer som Thomas Piketty, Mariana Mazzucato, Stephanie Kelton, med flera, utvecklar ett nytt paradigm för en post-covid-värld. Det finns inga lagar i historien. Den kan lika gärna ta en annan väg, men det är något som utvecklas som ger mig framtidshopp.
