Darin J. Sallams regidebut ”Farha” har på pappret allt en fängslande film behöver. Men goda intentioner räcker inte långt när hantverket är katastrofalt uselt, menar David Weiss.
David Weiss
Det finns ett säg om att vissa skådespelare är så bra att man till och med njuter av att se dem högläsa ur telefonkatalogen. Kontentan: en magnifik prestation höjer vad som helst. ”Farha” visar att även det motsatta är sant.
1948. Fjortonåriga Farha (Karam Taher) är den med mest läshuvud i sin lilla, palestinska by. Hon vill utbilda sig, men hennes pappa är traditionell och ägnar sin tid till att hitta en passande make åt henne. Men Farha är övertygande och övertalar pappan att få studera. Humöret är på topp och inskrivningsintyget i högsta hugg. Då dundrar en främmande makt in och stjäl deras land. Byn belägras och i all hast får Farha ta skydd i en matkällare. Genom ett kikhål tvingas hon ta del av krigets fasor.
Engagerande ämne, intressant upplägg. Jag kan enkelt se framför mig ett svårsmält drama där ljudbilden och begränsat seende är hela grejen. En potent krutdurk som borde skapa obehaglig spänning. Men alla smarta idéer grusas av det bedrövliga utförandet.
Karam Taher i rollen som Farha blir symptomatisk för allt som är fel med filmen. Inte för att hon är sämre än de andra skådisarna, ingen går helskinnad ur denna praktkalkon, utan för att hon är i bild nästan hela tiden. Hon förväntas reagera på de kolsvarta händelserna som sker framför hennes titthål där gravida kvinnor hotas med kniv och nyfödda spädbarn får stövlar pressade mot hjässan. Spelet behöver vara drabbande och övertygande för att förmedlas, Karam Taher lyckas inte med det och i stället blir det skolteater. Med flaxande händer, darrande läppar och gapande mun överspelar Karam Taher och hackar filmen till bitar.
Bild:
Folkets bio
Men som sagt, det är inte endast Karam Taher som bär skulden för detta fiasko. Dialogen som skådespelarna tvingas yttra är mer fyrkantig än i såpoperor. De knackiga replikerna sägs helt utan nyanser i tonläget. Ena stunden är det glatt, den andra sorgset. Aldrig spelas två toner samtidigt. Detta gäller inte bara skådespelet och dialogen utan varenda aspekt av filmen.
Även i de mest bottenlösa situationerna som borde vara drabbande lyser bristerna starkare än innehållet. Debutanten Darin J. Sallam klipper i tid och otid till Farahs reaktioner (i en matkällare som är alldeles för dunkelt ljussatt) och det hela känns som en skamlös amatörfilm.
Inga förmildrande omständigheter finns tyvärr att hitta.
