De två händelserna går förstås inte att jämföra. Men det är detta svårfångade: att PO Enquist verkligen var något mer än en författare. I själva sin livshistoria speglade han ett 1900-tal, med uppväxten i det fattiga Västerbotten, mellan bönhuset och Folkets hus, och en efterkrigstid när välfärdsutbyggnad och rekordår sammanföll med Enquists försök att sätta svenskt rekord i höjdhopp (jag tror han var fjärde bäst i landet ett tag).

I sin roman ”Musikanternas uttåg”, som handlar om den politiska väckelse som arbetarrörelsen slogs för i början av seklet, inleds det första kapitlet med ett psalmcitat av Lina Sandell-Berg, den fantastiska frikyrklige poeten som skrivit ”Blott en dag” och ”Tryggare kan ingen vara”.

Arbetarrörelse och väckelserörelse: Jag har alltid fastnat för de där två folkrörelseperspektiven – den frikyrkliga väckelsen och den politiska – som i många avseenden men inte alla är oförenliga men ändå så besläktade. Och även om Enquist valde den politiska väckelsen drog det genom hans politiska och ideologiska övertygelse en religiös väckelsevind, kanske transformerad till idén att människornas befrielse också måste ha kulturella förtecken.
Han var med och formade 1974 års radikala kulturpolitik.

En av romanfigurerna i ”Musikanternas uttåg” funderar över rösträttsfrågan, det är på den 40-gradiga rösträttskalans tid:
”Hos Gud hade varje fattig själv fyrtiotusen röster. Där ginge det ej att bli bortröstad.”  
 
Så jag reste mig ur sängen, drog på mig kläderna och försökte läsa vad hans vänner och olika kulturarbetare på morgonen sagt om Enquist. Men jag kom aldrig förbi den ursprungliga känslan av att den där kollisionen mellan politiska och det religiösa definierade Enquist. Jag knappade in det på mitt Twitterkonto:

”Vaknar och finner att PO Enquist är död. Han står på den andra stranden nu. Han ropar över vattnen att vi och våra samhällen till slut ska förändras till det bättre, bara vi inte glömmer alla ärr, alla sår.”
 
På många sätt var PO Enquist kultursidornas älskling, även de djupt borgerliga kultursidornas. Han skrev i ett halvsekel på Expressens kultursida. Men jag tror att han på väldigt många sätt var en främling på de där sidorna. Han var således en lojal socialdemokrat.

Det uteslöt inte på något sätt att han var oerhört kritisk mot arbetarrörelsen. På 90-talet träffade jag honom en hel del och då var det de enorma nedskärningarna under Göran Perssons tid som upprörde honom. Han var motståndare till svenskt medlemskap i EU (då EG) och senare till medlemskap i den europeiska monetära unionen.

När hans gode vän Anders Ehnmark i Expressen skrev något pompöst i stil med att Sverige absolut måste vara med när ”staden grundläggs” – alltså EMU – svarade PO Enquist underbart: Vilken djävla stad!?

Plötsligt hörde man en hel kör av ilskna gräsrötter ropa ur en kultursidestext. Jag tror att det fanns ett folkligt ursinne på botten av denne till det yttre milde och lågmälde norrlänning. Det filtrerades nästintill till osynlighet genom hans vackra och finurliga ordkonst, men i botten fanns det där: En folklig ilska mot överhet och bolagsvälde, ärvd sedan barnsben. Jag tror att det var det som gjorde honom så älskad bland otaliga läsare.

I den meningen var han en främmande fågel på den svenska kulturscenen. Och man kan nog befara att i de eftermälen som nu kommer så tvättas lätt hans politiska ställningstaganden och djupaste lojaliteter bort och han riskerar att göras mer till en själens upptäcktsresande. Vilket han givetvis också var.

Det stora med Enquist var att han alltid lät den litteratur han skrev gå sina egna vägar och inte styras av några ideologiska hänsyn. Ideologin fanns redan i hans eget rotsystem och han behövde inte alltid skylta med den.

Jag minns den recension Enquist skrev om min bok om Palme, där jag hävdade att Palme blev den store politiker han blev tack vare sin symbios med en bred folkrörelse – och jag kände att Enquist var lika förbannad som jag över borgerlighetens försök att desarmera Palme, återkalla honom till det borgerliga fadershuset, och reducera den demokratiska socialismen till en ”gåbortkostym”. Men Palmes demokratiska socialism var ingen gåbortkostym, konstaterade Enquist. Den var verkliga reformer för vanliga människor.     
 
Jag gick ut i vårförmiddagen, i det ännu litet kargt nakna landskapet i Västerdalarna – som plötsligt kändes som en utlöpare till Enquists Västerbotten. Jag strövade genom skogen och tänkte på Enquists far, skogsarbetaren Elof Enquist, som dog innan sonen ens fyllt ett år. Det blåste kallt men solen hade gått upp.