– Min tanke är att operan handlar om ungdomar som får styra upp det som de vuxna har misslyckats med. Att den nya generationen straffas för det som den tidigare generationen har gjort fel. Det känns som att det är ett generellt tema i vår tillvaro överhuvudtaget, säger Mattias Ermedahl, som har regisserat ”Monstret i labyrinten”.

Skriven för amatörer

Operan är skriven av britten Jonathan Dove och är utformad med amatörer i åtanke. När Göteborgsoperan sätter upp den består ensemblen också till merparten av amatörer, något som för Mattias Ermedahl var outforskad mark innan han gav sig in i projektet.

– Jag har aldrig jobbat med amatörer tidigare. Innan vi startade trodde jag att det största problemet skulle vara att motivera dem att göra det som vi andra tar för givet: att spela teater, berättar han.

– Men det har inte varit något problem alls. Eftersom de är här frivilligt deltar de för att de verkligen vill, och de har gett hundra procent av sig själva hela tiden.

180 frivilliga

Totalt är det drygt 180 frivilliga som sedan november ägnat sig åt repetitioner på sin fritid. Den yngsta är nio år, den äldsta snart 90.

Två av amatörerna som under hösten antogs att vara med i ”Monstret i labyrinten” är 18-åriga Julia Lindgren och hennes pappa Håkan Lindgren. Båda har länge tyckt att det är väldigt roligt att sjunga opera, men att de någonsin skulle få stå på en scen tillsammans har känts långt borta.

– Jag hade lite planer på att satsa på opera tidigare, men sedan fick jag Julia. Livet tog en annan vändning, och jag blev musiklärare i stället, berättar Håkan Lindgren.

Julia Lindgren upptäckte tidigt klassisk musik, och sjöng länge i Göteborgsoperans barn- och ungdomskör. Att se hur roligt Julia hade det med sin kör väckte en längtan till scenen även hos Håkan.

När Julia såg operans annons där de sökte korister gladde han sig åt att dottern skulle söka, men frågade också lite skämtsamt om de inte behövde pappor också?

– Det har varit lite av ett stående skämt genom åren, att det känns så orättvist att de aldrig behöver pappor också, berättar Håkan.

Sett nya sidor

När det visade sig att även vuxna fick söka var Håkan inte sen att ta chansen. De gick på varsin audition, som följdes av en nervös väntan på svar innan de fick reda på att båda hade kommit med. Julia berättar att det har varit lärorikt att se sin pappa i ett nytt sammanhang.

– Jag träffar ju alltid ”hemmapappa” och får aldrig se ”skådespelarpappa”, hur han agerar eller hur han beter sig i ett sådant här sammanhang. Jag tycker verkligen att det känns som att vi har lärt oss saker om varandra, och sett sidor som vi inte sett innan, säger hon.

Att de båda ställer upp på projektet som frivilliga, och har lagt en stor del av sin fritid på repetitioner utan ekonomisk ersättning, förklarar de med att det kreativa sammanhanget ger dem energi.

– Operan är min trygga plats, här känner jag att jag passar in och jag kan bara koppla bort allt annat. Det ger mig ny energi och laddar batterierna, berättar Julia.

– Som musiklärare ägnar jag mina dagar åt att instruera andra, men här får jag ta del av vad någon annan har tänkt. När jag går härifrån känner jag alltid att jag har fått en energikick av att vara med i ett kreativt sammanhang som är kul, säger Håkan.

Dags för premiär

När premiären nu stundar är det med en viss melankoli som Håkan och Julia ser projektet gå mot sitt slut.

– Det är nästan nu som det är som roligast, när man ser hur alla bitar faller på plats under repetitionerna. Jag har lärt känna alla korister och fått massa nya relationer, och det är inte alls säkert att man ser de här människorna igen. På det sättet är det lite tråkigt att det snart är över – även om det ska bli kul att få möta publiken, säger Julia.