I en krönika apropå övergreppsanklagelserna mot M-politikern Hanif Bali skriver Selma Brodrej (Dagens ETC 24/9) att ”det är något med yngre kvinnor och äldre män”. Brodrej menar att vårt samhälle har en strukturell besatthet av unga flickor, och att det är en förklaring till äldre mäns återkommande övergrepp. Men vad gör en sådan besatthet med tjejerna?
Jag tänker på detta när jag läser den amerikanska författaren Emma Clines två nya böcker som ges ut samtidigt på svenska, novellsamlingen ”Daddy” och kortromanen ”Harvey” (Natur & Kultur). För vad som mer än något annat stannar hos mig efter läsningen är de intimt sammantvinnade berättelserna om å ena sidan äldre avdankade män som känner sig förbisprungna och missförstådda av samtiden, och å andra sidan unga kvinnor som med lätt tillkämpad optimism hävdar att de slagit sig fria från patriarkatets bojor. Men om man skrapar lite på ytan och läser lite mellan raderna, har de inte alla missförstått läget? Emma Clines fiktiva universum väcker frågor om huruvida vår postfeministiska förståelse av ung femininitet hjälper eller stjälper unga kvinnor.
Postfeminism är ett omstritt och ofta slarvigt använt begrepp, men för mig ringar det in en samhällsordning där unga kvinnor leds att tro att de är vinnare. Begreppet började användas i anglosaxiska länder under 1990-talet för att förstå de paradoxala samhällsförändringar som hyllade kvinnlig framgång (inte minst flickornas under parollen Girl power) samtidigt som patriarkal kontroll av kvinnor alltjämt fortgick. Den brittiska kulturforskaren Angela McRobbie har beskrivit det som att feminismen erkändes och förkastades samtidigt och Rosalind Gill, också hon brittisk kulturforskare, har påtalat hur postfeminism är intimt sammanlänkat med nyliberalism i sitt fokus på en individ frigjord från strukturer. Postfeminism fångar alltså en samtid där unga kvinnor matas med föreställningen om att de kan bli vad de vill, glastaket är krossat och världen ligger för deras fötter. Men när kvarvarande patriarkala strukturer blir snubbeltrådar är det de unga kvinnornas eget ansvar att lösa situationen.
Klädda i t-shirts med feministiska slogans blir de unga kvinnorna bara illusoriskt fria individer i ett patriarkalt system där sexuella övergrepp fortsätter att vara vardag även efter metoo. En sådan samtidsdiskurs placerar tyvärr unga kvinnor i en hopplös dikotomi där de antingen tillskrivs frihet och makt nog att på egen hand kunna hantera alla Harvey Weinsteins och R Kellys i världen, eller så förväntas de inte kunna styra sina liv alls.
De unga kvinnorna i Clines noveller försöker helt klart äga sina liv. I novellen ”Los Angeles” arbetar Alice i en klädbutik där all personal är unga kvinnor, utseendemässigt godkända av huvudkontoret. De säljer kläder, men lika mycket säljer de åsynen av sig själva till de vuxna män som med långa blickar dröjer sig kvar i butiken. Men Alice 17-åriga arbetskamrat Oona skrattar åt situationen. Hon får ju provision på allt hon säljer, vem bryr sig om att männen stirrar? I stället lär hon Alice att det finns de som är beredda att betala pengar för deras använda trosor. Thora i novellen ”A/S/L” ger sig ut på nätet förklädd till 16-årig oskuld och får en kick av all uppmärksamhet. Sedan iklär hon sig identiteten som äldre man och deltar i det kollektiva bedömandet av unga kvinnors kroppar, alltmer upphetsad.
Handlar det här om att äga sitt liv, sin kropp och sin sexualitet? Att vrida makten ur händerna på männen genom att ta saken i egna händer? Eller är det, i brist på andra alternativ, ett försök att slippa vara ett maktlöst offer genom att kapitalisera på ett system där flickors och unga kvinnors (härligt frigjorda) sexualitet alltid säljer bäst, för att åtminstone komma åt stålarna? Jag blir inte klok på det.
De äldre männen då? Vid första anblicken tycks de ha förlorat. I kortromanen ”Harvey” följer vi filmproducenten dygnet innan domen mot honom ska falla. Harvey erkänner knappt de kvinnor som anklagat honom för sexuella övergrepp som individer. Han tycks van att inte ägna kvinnor en tanke, de är betydelselösa bifigurer i ett liv där allt kretsar kring egna begär och kampen att mäta sig med andra män. Men detta sista dygn kan han inte riktigt hålla tankarna i styr, och i kvalificerat självbedrägeri hävdar han inför sig själv att han egentligen är en bra person (samtidigt som vi läsare vet att slaget redan är förlorat, för visst är det Harvey Weinstein det handlar om).
Också Ben i novellen ”Menlo Park” kan få det att framstå som att männen förlorat. Han har fått sparken på grund av anklagelser om övergrepp och ser nu världen och kollegorna fortsätta utan honom. Men samtidigt som männen besviket upplever att samtiden inte längre godkänner deras sätt att ta sig an den, tycks maktanspråket intakt. Som Richard i novellen ”Northeast Regional”, som knaprar tabletter mot depression och sömnlöshet, men som trött och blasé ändå med patriarkal självklarhet försöka övertyga skolans rektor att sonen ska få stanna trots de övergrepp han gjort sig skyldig till. En son han knappt har någon relation till, men där makten och försöken att skydda förövarna ändå självklart går i arv.
Så medan de unga kvinnorna aktivt ger sig in i spelet om frihet, med sin egen integritet som insats, fortsätter männen i Clines universum att behålla makten trots en passiv blick på världen som att den inte längre angick dem. Det är trots allt efter deras blickar som de unga kvinnorna anpassar sitt beteende i sina försök att äga sina egna liv, sina egna kroppar. Bilden av företagsamma unga kvinnor och trötta äldre män ger måhända vid en första anblick känslan av att ”the future” verkligen ”is female”. Men nog är det samma patriarkala maktspel som alltid, om än oftare förklätt i förment feministiska slogans?
Det är verkligen något med äldre män och unga kvinnor.
