Samtidigt en känsla av ett inre stup. Sorg.

– Jag lägger för håret, annars syns ­pattarna, säger programledaren och artisten som just bytt om från pösig skjorta och jeans till en fisknätsliknande klänning för att bli fotograferad.

På golvet intill sprätter kanintaxen Jannah överexalterat omkring med ena örat ut och in.

– Hon är sån kärleksjunkie säger Gina ­Dirawi när hunden hoppar upp i mitt knä. 

Jannah betyder ”Paradiset” på arabiska, och hon får programledaren att lysa upp. 

Gina Dirawi har gått igenom ett trauma och det märks. Smärtan sitter kvar som spår i kroppen, i blicken och i tilliten.

”Inte mitt liv”

Berättelsen om Gina Dirawi är historien om att vara en ”lyckad invandrare”. Om att vara den första svenska stora Youtubern att plockas upp av riksmedier. Som via sina sketcher inspelade i föräldrahemmets toalett blev 10-talets mest självlysande mediestjärna som snart ledde både Melodifestivalen” och ”Idol”. 

Men det är också historien om vad det ­kostar att bryta ny mark. Om nedärvd smärta.

– Det finns all den här dramatiken och sorgen. Men det finns också ett behov och ­sökande efter hopp. Och det är väl det positiva … säger Gina Dirawi som sjunger om sitt ­trauma på debut­albumet ”Meet me in Jannah” som skrivits ihop med producenterna Freja Drakenberg och Björn Yttling från Peter Björn & John.

Jag var med om ett trauma och ville inte erkänna det

Tv-karriären som Gina Dirawi trodde skulle ge henne frihet blev ett fängelse. Existentiella kriser har hon haft sedan hon var barn, likaså musiken. Därför är det inte konstigt att hon nu satsar på musiken med en dramatisk debut­skiva som präglas av texter om att gå sönder och dö. ”Ser du inte att jag behöver hjälp”, sjunger hon i en text. 

I låten ”Etrek el Azab” som är skriven på ­arabiska frågar hon sig som i en bön: ”Hur lämnar jag sorgen?”.

– Jag kan inte leva som en människa på den här jorden. Det här inte mitt liv, det som ­händer. Snälla Gud, glöm det som hänt historiskt, men glöm inte mig. Det här kan inte vara mitt liv. Jag håller på att gå vilse. Hur lämnar jag sorgen? översätter Gina Dirawi. 

Men det mörka temat är också ett estetiskt val eftersom sångerskan ”hatar ackord i dur” och tycker att låtar som ”Happy” med Pharrell är ”som att gå in i djävulens gap”.

”Som en fångad labbråtta”

”Du kommer att bli historisk Gina” spådde hennes farfar, som var imam. Han fick rätt.

Men det var också efter att Gina Dirawi 2015 blev den yngsta och första personen med rötter i mellanöstern att utses till SVT:s julvärd som de kom: Dödshoten, hatbreven i tusental. 

Rädd för sitt liv tvingades program­ledaren periodvis leva med fyra livvakter vid sin sida.

SVT var nöjda. De hade hittat en högpresterande stjärna. Men för Gina Dirawi blev priset konstant fysisk smärta, spasmer, migränanfall och nedsatt immunförsvar. En period som skildrades i dokumentären ”Vad hände med Gina Dirawi?” (2019) som handlade om hennes paus från offentligheten. 

Vilka skyddsmekanismer hade du för att inte gå under när det var som värst?

– Ja, vad hade jag. Jag tror bara att jag stängde av i flera år. Sedan kom det ändå ut i och med dokumentären. Jag grät hela tiden för att jag hade stängt av. Jag var med om ett trauma och ville inte erkänna det. Fortfarande hatar jag att prata om det och har svårt att erkänna vad det gjorde med mig, säger hon med enorm sorg i rösten.

Hon fortsätter:

– När vi spelade in dokumentären hade jag jättemycket panikångestattacker. Jag tänkte: Nu kommer jag bli utsatt igen. Och jag tror det är därför min relation till Sverige, till media – det är som att umgås lite med sin förövare, säger hon. 

Jag tänkte: Nu kommer jag bli utsatt igen

Sedan dess har Gina Dirawi fortsatt brottas med frågorna om vad som egentligen gör livet värt att leva. 

I låten ”Live and die” sjunger du om att vara trasig i kroppen men att komma ”back to god”, till Allah. Vad har religionen betytt för dig de här åren?

– Alltså, jag är ingen religiös person. Jag växte upp som muslim, men nu när jag är äldre har jag andra definitioner för det. Jag tror att jag fortfarande söker något – en bra anledning varför jag ska leva. Sånt kan man hitta i ­nationalism, religionen eller livsstil. Men i ­vuxen ålder har de anledningarna inte riktigt varit nog. Jag försöker fortfarande fatta. Varför är det här värt min existens? säger hon

I låten ”Dollar Bill” sjunger Gina Dirawi ”Ska jag vara här och bygga mig ännu ett liv där jag ändå bara är fången?”. 

– Jag har en stark känsla av vara en labbråtta som är fast i systemet som vi lever i… 

En labbråtta i kändisskapet?

– Nej, bara i världen och hur den är uppbyggd. Du föds, går i skolan, så ska du jobba, skaffa ett hem, en familj. Men varför? Vi alla är fångna. Jag försöker fortfarande hitta något som känns rent och ärligt, men jag vet inte vad det är än. Sedan tycker jag att jag hittar Gud eller livskraften då och då: När jag sitter och sjunger med mina producenter Björn och Freja, då känner jag av det. Eller när jag är vid hav och träd.

Jag tänker att det är precis så man måste göra. För oss som lever med ångest så finns den sidan alltid där. Men det gäller att hitta några saker som känns bra utan att man behöver ifrågasätta. Som att klappa en hund till exempel. Förstår du vad jag menar?

– Ja, men jag har levt med det här i så många år nu. Folk säger: ”Gå en promenad”. Men ­måste jag göra saker hela tiden? Ska det krävas så mycket för att man ska trivas i sin verklighet? Vad är det som görs fel här? 

Har du hittat något korn av hemhörighet?

– Fysiska platser har jag inte. Jag har en lägenhet i Stockholm som jag inte inreder, för jag är alltid redo för nästa flytt och för att inte vara här. Men Jannah har blivit ett hem, säger hon och pekar på hunden som fortfarande ligger i mitt knä.

Nu vet jag spelreglerna

Samtidigt finns det i Gina Dirawis vilsenhet också ett slags riktning och hopp. Traumat har fått henne att inse att det finns en frizon i den kompromisslösa kreativiteten, i musiken.

– Nu ser jag världen för vad den är. Nu vet jag spelreglerna. Det blir som ett konstigt projekt: Nu ska jag bara vara. Även om jag får bajs eller att folk hyllar – det tar inte på samma sätt. Jag försöker leva i de små öarna och göra det jag vill göra.

”Inte ditt fel”

Hur hittar man ett hem när platsen man bor på hela tiden påminner en om att man ses som en främling? Gina Dirawis föräldrar växte upp i flyktingläger i Libanon efter att mor- och farföräldrarna hade fördrivits från Palestina av israeliska soldater. Hennes morbror sprängdes i bitar. Med andra ord: Gina Dirawi kommer från ett led av människor som flytt, gjort avkall på sina behov och rättigheter. Ett nedärvt arv av smärta hon förgäves försökt bryta – sam­tidigt som hon underhållit Sverige.

– Jag har gjort allt för att hitta hem och rota mig. Men när man hållit på med det ett helt liv, och sedan blir det på det här sättet … det är världens bästa läxa: Den här metoden fungerar inte, säger hon.

Berättelsen om Gina Dirawi är historien om ett Sverige som inte gjort plats för alla. Ett land där SD kan komma in i regeringen i höstens val. Ett parti vars representanter sagt sådant som att ”muslimer inte är fullt ut människor” och att ”islam är en avskyvärd religion”. Men också ett land där rasismen varken börjar eller slutar med SD, menar Gina Dirawi.

Du var tio år när du märkte hur omvärlden började se dig som något farligt och hotfullt. Det bor många muslimska unga i Sverige som delar den här upplevelsen. Vad gör det med ett barns tillit till andra människor att känna så?

– Under 9/11 var jag typ tio år. Jag minns att det var helt förgörande. Men jag lärde mig redan i förskolan att jag måste förändra mig för att få kärlek och bli accepterad. Och så fort jag stannade upp och visade lite vem jag var, då togs kärleken ifrån mig. Min existens i det här samhället är villkorad. Det är fortfarande en del av min every day. Det finns en så stor sorg över det som folk inte förstår. Det här gör så ont. 

Om du kunde säga något till 10-åriga Gina, hon som började känna blickarna på sig själv som ett hot. Vad skulle du säga?

– Det är inte ditt fel.

Gina Dirawi om...

… humorn:

– Humorn var ett sätt för mig att hantera min sorg kring att känna mig delad och rotlös, på ett sätt som var behagligt för alla andra. I mina Youtubeklipp med Bettan och Khadija var det ett sätt att få ihop en identitet – att jag är född in i två extremer där jag inte kan få ihop mig själv.

… att nu vara helt allvarlig i musiken:

– Det känns som mitt äkta jag, som att jag äntligen får visa något som jag också har jobbat mycket för att dölja. Det har funnits ett element av: Gud, är jag sjuk? Varför kommer jag inte ur den här känslan av sorg? Då har jag också velat dölja den. Men för mig är det nästan som att komma ut. Äntligen! Nu vet ni det. Och för mig själv att få höra: Det är så här det där inne i mig låter. Det är så här det ser ut. Det är en lättnad.

… vad samarbetet med producenterna Björn Yttling och Freja Drakenberg betytt:

– Jag har varit i så många ängsliga miljöer. Men med Björn och Freja har jag haft sån tillit. De fick mig att växa istället för att slockna. Det har jag inte på så många platser. Och det är det finaste gåvan jag fått.