”The man who killed Don Quixote” var länge fast i vad branschen kallar ”development hell”, ett Hollywood-limbo där många intressanta projekt hamnar för att dö. Finansieringen tog lång tid, men filmen påbörjade sin första inspelning kring millennieskiftet. Jean Rochefort gjorde rollen som Don Quijote jämte Johnny Depp. Tyvärr gick inspelningen igenom ett antal missöden med väder och vind, ännu mer problem med pengar etcetera. Allt fick till slut stängas ner, något som blev föremål för en dokumentär: ”Lost in La Mancha” (2002).
Gilliam försökte starta upp nya inspelningar, som fortsatte gå under. Snart hade Johnny Depp checkat ut. Gilliam lyckades till slut rollsätta Adam Driver och spelade in filmen 2017.
Vad var det Gilliam brann för så mycket? Han verkar ha sett mycket av sig själv i berättelsen.
I huvudrollen möter vi Toby (Driver) en cynisk reklamfilmsregissör. Han lärde sig yrket för att skapa konst, nu sitter han uttråkad och försöker sy ihop en reklamfilm med pajig Don Quijote-tematik.
Den kreativa missväxten leder honom till att ha sex med chefens psyko-fru och annat vårdslöst beteende.
På en motorcykeltur upptäcker Toby att många i den spanska lokalbefolkningen från hans tidiga studentfilm – också om Don Quijote – bor kvar i den lilla byn.
Skomakaren (Jonathan Pryce) som Toby castade för många år sedan har blivit galen och helt gått in i rollen som Don Quijote.
Gilliam gör en direkt referens till hur huvudpersonen i Cervantes originalberättelse blir galen och tror sig vara en riddare på 1600-talet.
Metalagren börjar snart läggas på hög när Toby, efter en serie galna missöden, hamnar på flykt från polisen tillsammans med den knäppa gamla gubben, som tror att han träffat sin väpnare Sancho.
Kanske reser de två i tiden, tillbaka till 1600-talet, kanske inte. Det är lite oklart vad som är Tobys drömmar och samvetskval. Drömmar och olika tidslinjer är återkommande för Gilliam, men sällan på den här inkonsekventa nivån. ”The man who killed Don Quixote” är överbelamrad med olika idéer och flytande berättargrepp. Den refererar till sig själv och sin egen tillblivelseprocess, bryter ofta fjärde väggen med en blandning metafysisk absurdism och morbid humor. Den utforskar frågor kring vad en konstnär har för ansvar, och vad den måste offra för att lyckas.
Den kommer att vara svårsmält för de flesta som inte är hardcore Gilliam-fans, men den är mycket starkare än hans magplask ”Zero Theorem”.
När filmen utvecklas till en ”buddy comedy”, och de cyniska kapitalisterna som serietidningsskurkar, blir soppan för tunn för min smak.
Filmen är förstås sevärd bara för att den existerar, och håller ihop mycket tack vare Adam Driver som aldrig är tråkig.
Problemet med den här typen av galna ”making of”-historier är att slutprodukten sällan lever upp till helvetet som ligger bakom den. För en bättre film som aldrig blev av, se dokumentären ”Jodorowsky’s Dune”.
