Ljuset börjar att blixtra över scenen. Den unge mannen sätter händerna för öronen, duckar, försöker att tysta sitt inre kaos som plötsligt gör sig påmint ...
Hur ska vi fullt ut kunna ta in att någon som han, som mest utstrålar skörhet och behöver hjälp, har begått bestialiska handlingar?
P O Enquists ödesmättade och poetiska pjäs greppar tag i stora frågor som: Vad är en människa och vad händer med henne om hon lider brist på kärlek? Om det som ger hennes liv mening tas ifrån henne?
Nu har regissören Kia Berglund och Teater Giljotin tagit sig an detta komplexa, psykologiska kammardrama, där trosfrågor står i centrum, precis som i flera av hans romaner.
Skrevs i Paris
I lodjurets timma är skriven 1988 – samma år som Åmselemorden och med styckmordet på Catrine Da Costa i färskt minne – när Enquist bodde i Paris tillsammans med en röd katt. En natt drömde han om sitt barndomshem i Hjoggböle. Det är där morfars gröna hus ligger, med rönnen utanför, snön och kallkällan med grodorna. Och med telefontrådar som har fått huset att sjunga som en himlaharpa för den unge mannen i pjäsen.
Har mördat
Scenbilden på Giljotin är avskalad, precis som hela iscensättningen, och visar en cell markerad med tunna -vajrar. Den effektiva ljussättningen, hård och kall, skapar rum i rummet. Stänger in ljuset och öppnar upp mot mörkret.
Pjäsens titel anspelar på en 25:e timma i lodjurets dygn, en timma som ligger vid sidan av, som en glipa där allt kan hända och där det i vår verklighet som vi inte begriper kan få plats. Det är i den timmen som pjäsens unge man vistas. Han har mördat ett äkta par, bränt ner deras hus, knivhuggit en tredje person och även försökt att begå självmord.
Vi möter honom på en rättspsykiatrisk avdelning där en psykolog och forskare, Lisbeth, har involverat honom i ett experiment om medkänsla. Han tillhör den utvalda grupp som får ett husdjur, i hans fall den röda katten Valle. I denna katt tror han sig möta Gud och det visar sig få ödesdigra konsekvenser.
Redan i inledningen får vi veta att mannen kommer att ta livet av sig; mötet förändrar inte mycket för hans del men blir avgörande för de två kvinnorna. Prästens religiösa tvivel tydliggörs och hon lämnar sitt yrke. Den starka Gudstro som hon ser hos den unge mannen är hon själv inte i närheten av.
Vill förstå pojken
Peter Viitanen är självklar i rollen som den latent aggressive, men utsatte mannen. Hans dubbelmördare väcker empati i sin bräcklighet och är lätt att sympatisera med. Om han stundtals är på väg att sprängas inifrån är Chatarina Larssons präst i stället samlad, undrande, med ett öppet sinne. Larsson blottlägger sin rolls insikter pö om pö. Hennes präst vill verkligen förstå pojken och hon når längre än Julia Marko-Nords forskare som står för det rationella, närmast okänsliga i sitt vetenskapliga förhållningssätt. Samtidigt emotionell och anspänd. I en central scen tappar hon fattningen och skriker ”forskningsteamet orkar inte med så starka känslor”.
Dels syftar hon på den unge mannens emotioner, men kanske också på sina egna inför honom. För här antyds någon form av kärlekshistoria och hon verkar stundtals befinna sig under lika starkt tryck som honom, kämpande för att hålla bort det okontrollerbara.
Brottningsmatch
Kia Berglund har skapat en föreställning hållen med strama tyglar nästan hela vägen. Publiken får se en brottning mellan det vetenskapliga och det teologiska, det rationella och det känslomässiga. För hur ska vi genom vetenskapliga experiment förstå sådant som att Gud kan vara en röd katt och att telefontrådar kan rymma Guds röst? Eller, för den delen, kunna bevisa att det inte stämmer?
Inte tillräckligt hårt laddad
Iscensättningen har, med hjälp av Rikard Borggårds musik, stundtals ett mörkt sug i sig som bär långt. Den är suggestiv men den skakar ändå inte om på allvar, är inte tillräckligt hårt laddad för det och får inte riktig nerv med sin dissekerande regi. Men här pågår ett engagerat undersökande. Och P O Enquists pjäs väcker tveklöst intressanta frågor som på Giljotins scen fortsätter att söka sina svar.
