Efter Fredrik Gerttens dokumentärfilm ”Bananas” ökade försäljningen av rättvisemärkta bananer i Sverige från 5 till 50 procent. Efter förra filmen ”Bikes vs Cars” blev Gertten utnämnd till en av Sveriges miljömäktigaste personer. Nu är Malmö-filmaren tillbaka med ”Push”, där han tar sig an den globala bostadskrisen.
– När jag hör om hur hyrorna och bostadspriserna går upp över hela välden, hela tiden. Hur alla människor jag träffar är sjukt stressade över sitt boende vart jag än kommer runt jorden. Då undrar jag vad det är för krafter som ligger bakom detta och hur de bär sig åt, säger Fredrik Gertten när Dagens ETC möter honom i Stockholm inför den svenska biopremiären i helgen.
Kommer att bli värre
I ”Push” följer vi Leilani Farha, FN:s särskilda rapportör för rätten till bostäder, och hennes David mot Goliat-kamp över världen. I Toronto, Seoul, London, New York, Berlin, Barcelona och Uppsala möter vi samma desperation hos hyresgäster som tvingas leva med kackerlackor och mögel, riskerar vräkning efter chockhöjda hyror eller kämpar med tredubbla jobb för att få ihop till hyran.
Precis som Fredrik Gerttens tidigare dokumentärfilmer har ”Push” en tydlig politisk agenda. Han vill sätta fingret på vad han kallar världens just nu viktigaste fråga, jämte klimatkrisen.
– Klimatförändringarna och bostäderna är de två stora globala frågorna nu. Det är en förändring som pågår med en extrem energi. Det innebär att det vi har idag kommer vara mycket värre om ett år, om två år, om fem år. Om vi inte sätter stopp för det.
Ansiktslösa värdar
”Det”, som Gertten pratar om, är den nästan absurt snabba utveckling som pågår i storstäder världen över. Där bostäder blivit handelsvaror mellan globala kapitalfonder, som köper upp billiga lägenheter, renoverar dem och höjer hyran, samtidigt som löneutvecklingen står nästan stilla, så att befolkningen byts ut och tränger ut folk längre och längre ut från städerna, eller till gatan. Fenomenet som kallas för renovräkningar.
Bostäder som investeringsobjekt, där värdarna är lika ansiktslösa som hyresgästernas maktlöshet. Enorma bostadshus mitt i centrala storstäder som står helt tomma och bara tickar in avkastning.
– I grunden är det en sorts marknadssyn på boendet där ingenting är heligt. Där bostäder är en av de få sexiga marknader som finns nu för dem som har mest pengar och är besatta att deras förmögenhet ska växa. Och nästan alla affärer försiggår inom olika finansiella produkter, som tillhandahålls av kapitalfonder som Blackstone eller Akelius, säger Gertten.
Splittrande och fördummande
Ett begrepp som ofta förekommer i bostadsdebatten är gentrifiering. Fredrik Gertten menar att det är fördummande.
– Jag tycker det är extremt fördummande!, gormar han på sin breda malmöitiska. Vänstern älskar enkla lösningar och att lägga skulden på någon annan, peka finger. Nu har man under lång tid pekat finger på hipsterfiket på hörnet. Men då pekar man finger på människor som lägger sitt liv på att rosta kaffe på ett lite bättre sätt och köpa det direkt från bonden i Nicaragua, det är deras skuld. Det är helt bisarrt! Som om det är de som driver upp priserna i en stad. Det är fördummande, men också ett splittrande samtal.
Han vill att samtalet ska skifta och handla om finansialiseringen istället. De globala kapitalfonderna som äger våra bostadsområden. Störst av alla är amerikanska Blackstone, vars motto är ”köp det, fixa det, sälj det!”, och som äger delar av de svenska miljonprogramsområdena via dotterbolaget D.Carnegie.
Nobelpris-ekonomen Joseph Stiglitz kallar Blackstone ”onda” i filmen, och Leilani Farha försöker konstant få till ett möte med bolagets ledning. Men de ställer in. De har inget att vinna på att prata om människorna som bor i deras investeringsobjekt.
– Den här finansialiseringen innebär att när du betalar din hyra till Blackstone, och du är uppe nu i 50 procent eller mer av din lön, då har du mindre pengar att konsumera på den lokala marknaden. Politiker pratar ofta om att vi måste kunna konsumera mer, men när pengarna bara försvinner rakt ut ur landet, vad är poängen? Samma sak med de stora kedjorna som tar över. Bottenvåningarna av våra hus är mer finansialiserade än nånsin. Den vanlige lille småföretagaren trängs ut. När då vänstern börjar peka finger mot dem, skärpning please!
Fredrik Gertten tycker egentligen att ordet ”finansialisering” är för krångligt. Han vill ta tillbaka språket.
– Det pågår en språklig strid, där näringslivet har kapat språket. Det är deras förklaringsmodeller som är de giltiga. Och plötsligt står Centerpartiet och säger samma sak. Jag inbillar mig att både Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna flytta sig i den här frågan, för det som händer nu går emot även deras väljare. Men för att kunna flytta politiken så måste du vinna tillbaka språket. Så därför: bort med gentrifieringssnacket!
Hade du koll på hur stort det här var när du började arbetet med filmen?
– Hela den här filmen är en läroresa för mig, det är så jag jobbar. Jag läser inte 20 böcker och sen skriver jag ett manus. Jag är inte akademiker. Jag tar steg för steg och försöker förstå saker, ställer frågor. Sen måste jag leta efter svar som blir begripliga för mig själv. Ambitionsnivån med den här filmen är att göra en film som också en 15-åring ska kunna förstå. Jag vill inte göra en film för kultursidors-folket. Jag är helt ointresserad av det. Jag är inte anti-intellektuell, men jag vill kunna förstå själv.
Vad förvånade dig mest under arbetet?
– Att det stora skiftet som kom med finanskrisen 2008 i grunden gjorde att bostadsmarknaden gick från nationell till global. Det tror jag att svenska politiker inte har förstått. Pötsligt har vi fått en helt ny sorts fastighetsägare. En fastighetsägare som inte vet vem vi är eller vad våra städer heter. Det är ett helt nytt sorts avstånd. Det tror jag har chockat mig mest. Och att den globala sjukdomen är här i Sverige med full kraft.
Filmen avslutas ändå med en viss hoppfullhet. The Shift, nätverket mellan storstäders borgmästare bildas och två europeiska städer lyfts som positiva exempel.
– Jag tror att om vi ska leta efter inspiration så ska vi titta på Berlin och Barcelona. Vi står inför en global utmaning, och det är globala aktörer, och då måste vi börja lära av varandra. Inte tro att vi själva bara kan fixa det. Ingenting är lätt, men om vi inte gör någonting så kommer det bli värre. Det gäller bara att försöka hitta sätt att bromsa den här utvecklingen.
