”Ett barns minne... I ett barns minne bevaras bara rädslan, eller det vackra.” Så säger Valja på sidan 249 i Svetlana Aleksijevitj bok ”De sista vittnena”. För den som har läst så långt ger citatet en djup relief åt den övriga texten. Valja var 10 år 1941, när Tyskland ockuperade Vitryssland. Hon såg bomberna falla över Minsk och på gatorna låg förkolnade lik. Vid ett tillfälle såg hon ett spädbarn suga på den döda moderns bröst.
Liksom alla Aleksijevitj böcker är De sista vittnena full av sådana detaljer som etsar sig fast i läsarens medvetande. Den här boken är dock det obehagligaste jag har läst av henne. Den är skriven i samband med ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, som skildrade kvinnliga soldater i Röda armén, men här riktas blicken mot barnen under kriget. Aleksijevitj har bett dem som var mellan ett och fjorton att minnas det med ”sina barnsliga ord och sina barnsliga känslor”. Resultatet är en närmast omänsklig bok – som samtidigt är oerhört vacker.
Med ”De sista vittnena” är Aleksijevitj livsverk ”Utopins röster” översatt i sin helhet. Numera finns alla fem böcker på svenska och tillsammans skildrar de 1900-talet ur det ryska folkets perspektiv: den ryska revolutionen, andra världskriget, Tjernobylkatastrofen och Sovjets krig i Afghanistan. Det är en samling storslagna kollektivromaner om lidanden och umbäranden. Aleksijevitj beskrivs ofta som Dostojevskijs arvtagare; liksom han är hon anti-utopist (hon har i flera intervjuer uttryckt sin förtvivlan över att unga människor läser Marx igen) och det finns ett konservativt drag i hennes pessimistiska människosyn. Samtidigt är ”Utopins röster” en historia underifrån där vanliga människor får formulera sig med sina egna ord. Samtliga hennes böcker består av korta och långa intervjuer där författaren klippt bort sin egen röst. Böckerna har därför ett lite ensligt tonfall – som monologer hållna mot tomma intet eller besvärjelser av ett stumt världsallt.
Själv håller jag dem sammantaget som en av mina största läsupplevelser någonsin. Det är en ynnest att de nu finns på svenska och en stor eloge åt förlaget Ersatz och Kajsa Öberg Lindsten för översättningarna. I De sista vittnena finns allt det som gör de tidigare böckerna så bra. Visserligen är våldet värre än i ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”Zinkpojkar”, men barnen lägger märke till detaljer som på ett märkligt sätt gör läsupplevelsen uthärdlig. När en hustru till en partisan hängs på torget ser en liten flicka hur hon tar ut sin vackra fläta ur snaran innan hon hängs. Ett annat barn får gå genom ett sönderbombat Minsk med en sjalett för ögonen för att hon inte ska se alla lik, men hon kan ändå känna sommarens dofter av hägg och syren över staden. Och så där håller det på: det fasansfulla och det vackra vävs hela tiden samman. Nyplockade smultron bärs fram i en sönderskjuten soldathjälm.
Aleksijevitj har i en intervju i ETC (21/11 -13) berättat att hon samlar material som en journalist men bearbetar det som en författare. Det syns i varenda mening i boken – rösterna tillhör visserligen de intervjuade men tonfallet och andemeningen tillhör författaren. Den röda tråden i De sista vittnena är att det inte kan existera någon barndom under krig. För barndomen tar slut i samma stund som man ser sin syster slitas sönder av schäferhundar eller när man lär sig räkna med hjälp av bombnedslag. ”Kriget, det är min historiebok. Min ensamhet... I stället för barndom hade jag kriget”, säger en man. Ur samma ensamhet talar de sista vittnena.
