Solcellsparker breder ut sig över den katalanska landsbygden. De sägs vara lönsamma och att de hör framtiden till. Fruktodlaren Quimet (Jordi Pujol Dolcet) är tjurskalligt bestämd att inte lyssna på det örat. Han och hans familj har levt bland lummiga persikolundar och skördat sin frukt för hand i generationer. De tänker fortsätta så. Men byråkratin har hunnit ikapp. Familjen har nämligen enbart ett muntligt avtal med förra generationens markägare. Sonen till samma markägare tycker att handplockad frukt har gått ur tiden. Marken bör nyttjas för solenergi och allting tyder således på att Quimet med familj skördar för sista gången.
”En persikolund i Katalonien” belönades med guldbjörnen i Berlin. Nykomlingen Carla Simón, som debuterade med barndomsskildringen ”Summer 1993” (2017), berättar filmen med skiftande perspektiv. Hela familjen får komma till tals: De (dryga) småbarnen som löper fritt, oduglingen till son Roger (Albert Bosch), som föredrar att odla cannabis i stället för slita gris på fälten, och dottern Mariona (Xènia Roset), som förbereder ett dansnummer till en byfest.
Filmen är fotad med en smådarrig kamera. Förmodligen för att skapa en känsla av autenticitet. Simón skippar pålagd musik. Estetiken för tankarna till den italienska regissören Alice Rohrwacher (bland annat ”Lycklig som Lazzaro” (2018)), som är mästerlig på egensinniga familjeskildringar.
Filmen är välregisserad och känns genuin. Känslan av en barndom med gräs under fötterna och frisk luft i lungorna infinner sig. Ungarna pallar grönsaker från grannens gård, bygger kojor bland de grönskande träden och klättrar i grävskopor. Simón lyckas även väl med att fånga den ödesmättade känslan av att ens levebröd inte längre är relevant. Fruktpriserna sjunker. Storföretagen tar över. Var ska man göra när det enda man kan plötsligt blivit obsolet?
Men barnperspektivet funkar sämre i skildringen av arbetet på gården. Då blir det i stället naivt. Det tunga arbetet visas utan nyanser. Det enda jag lär mig om att plocka frukt i stekande hetta är att ”de bästa frukterna sitter högst upp”. Inget yrke kan vara så innehållslöst.
De afrikanska gästarbetarna, som faktiskt utför det tyngsta arbetet, blir på köpet osynliga. De ses som arbetskraft som man kan förvänta sig underverk av utan att behöva betala skälig lön. Vilket i sig mycket väl kan vara träffande gällande vilken arbetsgivare som helst. Småbönder som storföretag. Det gör det dock svårare för mig att bry mig om familjeföretagets fortsatta existens.
Det till trots. ”En persikolund i Katalonien” gör många rätt och lovar, trots sina brister, gott inför framtida Simón-filmer.
