Sharon Zukin, professor i urbansociologi, inspirerades av Jacobs idéer om allas rätt till staden. På många sätt tog hon upp bollen men införde nya perspektiv på debatten. Vad Jacobs inte undersökte – skriver Sharon Zukin i boken ”Naked City ”från 2010 – var ”hur människor använder sig av kapital och kultur för att uppfatta och forma de urbana platser de bor på”. Bilden av den idylliska småstaden mitt i New York som Jacobs var med och befäste och inte ville riva gav snarare vedträn åt vad som senare skulle beskrivas som gentrifiering.
– Gentrifieringen kom som en överraskning under de första årtiondena, menar Sharon Zukin, och förklarar hur medelklassen under efterkrigstiden i 1950-talets USA valde att flytta från de negligerade, stagnerade städerna till de fräscha förorterna. För att sedan se på hur deras barn flyttade tillbaka tjugo år senare.
– Efter att deras far- eller morföräldrar samlat ihop pengar för att flytta utanför staden för att bilda familj, återvände barnen till ofta samma kvarter och gator.
Populära vindsvåningar
1982 kom Sharon Zukins första bok om New York – ”Loft Living” – som skildrar hur ”loft”, en amerikansk typ av vindsvåning eller stor förvaringsyta med högt i tak, kom att bli ett estetiskt ideal för en välbärgad medelklass. En yta som traditionellt hade passat vissa typer av arbeten – som konstnärer, textilarbetare, printindustri, träsnide, antikhandlare – och främst var praktisk och billig. Från början, skriver Zukin i ”Loft Living”, var det konstnärer som började använda sig av ytorna för både arbete och bostad. De låga hyrorna och närheten till butiker vägde tyngre för dem än de oljud och smuts som följde med.
– Jag och min man bodde faktiskt i en vindsvåning som vi hyrde, men det var på grund av att hans arbete krävde det. Det var praktiskt ekonomiskt för oss.
– Vi pratar alltså om fabrikslokaler i täta kvarter, inga stora bilfabriker. Jag var medveten om att några hus på min gata hade omvandlats till så kallade ”loft-apartments” – de hade redan högt i tak och exponerade tegelväggar. En dag läste jag i tidningen att fastighetsägare till småföretagare i fabrikslokaler skulle renovera byggnaden till vindsvåningar och därför inte förnyat hyreskontrakten. Sociala värden skulle slås ut när småföretagarna fick flytta på sig.
Sharon Zukins böcker kan läsas som berättelser om hur kapitalismen påverkat och förändrat stadsrummet över tid. Både i ”Loft Living” och senare böcker som ”The Culture of Cities” och ”Naked City” skildrar hur kulturella värden används av investerare för att skapa ett behov. Exempelvis estetiskt rätta vindsvåningar, som för med sig renoveringar, högre hyror och markpriser.
– Konstnärerna tog en risk. De bodde illegalt, exempelvis i en äldre fabrikslokal. Det var riskabelt rent personligt på grund av att du bodde i ett kriminellt område, men också finansiellt. Du kunde inte få ett banklån för att köpa eller renovera fastigheten. När gentrifierade områden efter tjugo år blev områden som medelklassen och investerare kunde tänka sig att bo i, började banker ge lån och kommunen började erkänna gentrifiering och se det som åtråvärt. Eftersom städer i USA är beroende av fastighetsskatt försöker de möta behovet av fastighetsutvecklare.
New york som studieobjekt
New York är ett återkommande studieobjekt för Sharon Zukin. Själv flyttade hon dit som sjuttonåring från Philadelphia.
– Jag ville bo i den stora staden! Det bästa med New York är denna ogripbara mänskliga faktor att folk tror allt är möjligt och det är enkelt att bli en newyorker. Så många kommer från olika platser att det är svårt att veta vem som är äkta. Det är alltid så mycket som händer i New York som får mig att fundera och ställa frågor. Jag gillar mångfalden och densiteten med större städer. Jag menar, jag gillar skog och berg också, men jag föredrar att leva i täta, stora städer, skrattar hon.
Teknikföretagens påverkan
Hennes senaste bok, ”The Innovation Complex”, är en skildring av hur nya former av kapitalism relaterar till digital teknologi, och hur det bäddas in i den lokala ekonomin.
– Folk i techvärlden pratar om den här processen som att ”bygga ett ekosystem”, genom allt från hackatons, startups och riskkapitalbolag till techutbildningar. Jag var speciellt intresserad av den lokala myndighetens roll som möjliggörare och initiativtagare, säger Sharon Zukin.
Hur relaterar då gentrifiering till den nya teknologiskt drivna staden?
– Innan pandemin fanns en kritik mot tech som en möjliggörare för gentrifiering, speciellt på grund av lönerna i techvärlden. Det skapar en grupp som kan spendera mycket pengar i fastighetsvärden. Ta Jeff Bezoz, Amazons grundare. Han bor inte ens i New York men äger fyra eller fem lägenheter i samma hus. Men jag tycker inte tech är värst. Det finns så många individer med pengar som köper dyra lägenheter i New York, som chefer, musiker, filmstjärnor eller utländska presidenter eller utländska investerare som köper lägenheter som en investering. Precis som i London eller Hongkong och andra stora städer finns det mycket globalt kapital som cirkulerar som drar upp priserna. Tech, och lönerna i tech, är bara en del av rikedomen i fastighetsmarknaden.
– De stora teknikföretagen gör många dåliga saker, men de skapar också jobb. Och för en stad är det målet. Vilket gör att det kommunala styret tar beslut som inte är bra för alla, som att subventionera Big tech-företag för att bygga kontor, som med Amazon. Google tar inte emot subventioner. De har kanske tre miljoner kvadratmeter kontorsyta i olika delar av Manhattan. Det är bra för fastighetsbranschen, de gentrifierar inte de ytorna, men de lyxrenoverar dem. Är det bra eller dåligt? Min huvudfråga är: hur kan städer kontrollera techutvecklingen så att den gynnar hela befolkningen?
