Idag har ’71 Sverigepremiär. Filmen, som utspelar sig 1971 – i början av den mest intensiva perioden av konflikten i Nordirland – handlar om Gary Hook (som spelas av Starred up-stjärnan Jack O’Connell), en ung brittisk soldat som skickas till Belfast utan att veta särskilt mycket om konflikten och separeras från sin enhet.

– Han tillbringar en stor del av filmen med att reagera på sin omgivning. Det är så jag vill att publiken ska känna också, man ska slängas in i handlingen, det ska vara förvirrande och stökigt. Jag vill att filmen ska vara uppslukande, kännas i magen och sedan ställa frågor, säger regissören Yann Demange.

Mer än politiskt spel

Att just den här filmen blev hans debut som långfilmsregissör handlade till stor del om manuset. Demange berättar att han inte hade någon brinnande lust att göra en film om Nordirland.

– Jag hade börjat jobba på flera filmer tidigare, men jag ville att min första film skulle vara någonting jag verkligen brann för och när jag läste Gregory Burkes manus blev jag helt överrumplad.

Demange var tveksam till idén innan han läste manus eftersom han inte trodde att det fanns särskilt mycket mer att säga om konflikten i Nordirland.

– Men jag förstod att den här filmen var en chans att överskrida det specifika i konflikten, trots att filmen utspelas på 70-talet i Nordirland känns handlingen och känslan av meningslöshet väldigt relevant idag.

Han berättar att det är en del av anledningen till att filmen inte handlar om det politiska spelet i konflikten, utan om en upplevelse på individnivå. Manuset väckte snabbt associationer till krigen i Algeriet, i Irak, i Afghanistan, säger Demange.

– Jag är inte nödvändigtvis mot det militära i sig, men det känns som ett hemskt svek när unga sårbara män som söker sammanhang hittar det, men sedan offras snabbt och enkelt.

”Jag förstod inte hur illa det var”

Trots att konflikten i Nordirland inte var den huvudsakliga anledningen till att Demange ville regissera ’71 var det väldigt viktigt för honom att forska om vad som hände och varför innan han började jobba med filmen.

– Jag visste inte alls tillräckligt om konflikten, vilket är ganska pinsamt eftersom jag gick i skolan i London. Jag växte upp i ett franskspråkigt hushåll, med föräldrar från Algeriet och Frankrike, vi såg nyhetsinslag om det som hände, men förstod oss inte riktigt på det. Jag förstod verkligen inte hur illa det faktiskt var i Nordirland innan jag läste på.

Forskningen bestod av att läsa böcker och dokument som Demange hittade i olika arkiv, men det som var avgörande för hans förståelse av konflikten var en längre resa till Belfast.

– Jag pratade med familjer på alla sidor av konflikten och förstod att många av nyckelfigurerna bara var 21-22 år gamla. De var bara pojkar. De samtalen gjorde konflikten mycket mer mänsklig för mig.

Hundratals katoliker greps

Att filmen utspelas just 1971 och inte senare i konflikten var den skotska manusförfattarens beslut. Det var då regeringen i Nordirland grep hundratals manliga katoliker, misstänkta för terrorism, som sedan hölls fångna utan rättegång.

– Det var en av de mest dramatiska perioderna. På bilderna ser Belfast helt apokalyptiskt ut – barrikader byggdes av brinnande bilar och bussar, gatstenarna var upprivna, och på grund av bränderna och röken som kommer ur skorstenarna verkar allting vara täckt i tjock svart rök.

Att ’71 är Demanges debut som långfilmsregissör betyder inte att han är oerfaren – han har tidigare vunnit pris för dramaserien Top boy och stått bakom miniserien Dead set.

– Jag har varit med och skapat alla tv-serier jag har arbetat med, så på det sättet skiljde sig inte arbetet med filmen så mycket från det jag är van vid. Men filmmarknaden är så mättad, det finns så många filmer att man ständigt måste fråga sig varför filmen man gör ska få existera.

”Film är som haiku”

Demange berättar att han bara går på bio om en film verkligen fångar hans uppmärksamhet, och att allting måste motiveras till skillnad från tv-serier, som enkelt kan göra utvikningar från ämnet och komma tillbaka.

– Film är lite som en haiku – allting måste ha sin anledning och driva filmen framåt. Därför blir jag arg när en film är mer än två timmar lång, den längden måste verkligen förtjänas. Speciellt actionfilmer kan jag bli väldigt trött på när filmen bara blir större och snabbare ju längre den pågår. Sådant måste brytas av, det funkar inte att ta publikens engagemang för givet.

Nu vill Demange göra mer film, men det kan mycket väl dröja innan det blir av.

– Det finns få historier som är värda att berätta, vars filmatisering verkligen kan rättfärdigas. Jag vill väldigt gärna göra en film om upploppen i LA, men det sista världen behöver är egentligen en till film.