Pengar på fickan

Asta Olivia Nordenhof

Passagerarfartyget Scandinavian Star som 1990 brinner mitt ute på Skagerack och 159 personer omkommer, allt på grund av korrupt vinningslystnad, ligger som en oroande och mystisk underström i Asta Olivia Nordehofs egensinniga och djupt berörande berättelse om människor vars liv inte betyder något, i klassamhällets hårda värdesystem. Knivskarpt och poetiskt om kärlek, våld, utsatthet och längtan, översatt från danskan av Johanne Lykke Holm.

Även om allt tar slut

Jens Liljestrand

Klimatdystopisk bladvändare – kan det vara något? Jens Liljestrands ”Även om allt tar slut” börjar i  brandrök och hetta och sedan blir det bara värre. I  sin tegelsten om en samling människor vars ryggrad, medmänsklighet och anständighet sätts på hårda prov när Sverige snabbare än väntat kastas in i klimatkatastrofens fasansfulla verklighet prickar Liljestrand av i princip alla idiotiska samtidsfenomen, och lyckas vara både rolig och spännande, trots det dystra ämnet.

Obehaget om kvällarna

Marieke Lucas Rijneveld

En febrigt intensiv, djupt obehaglig men även suggestiv och fängslande roman om hur stört allt kan bli i en familj när ingen klarar av att prata om det hemska. Tioåriga Jas storebror går genom isen en vinter och dör, i resterna av katastrofen går Jas själv genom det tunna lagret mellan verklighet och fantasi medan hennes djupt religiösa familj tiger och lider. Nederländska Marieke Lucas Rijneveld har skrivit en alldeles fantastisk debutroman, översatt av Olov Hyllienmark.

Gerontion

Andreas Lundberg

Andreas Lundberg fullbordar sin trilogi om ett psykiskt sammanbrott med en skildring inifrån några vikarieveckor på ett demensboende där mansspillran till berättarjag försöker jobba sig tillbaka till normalitet igen, men misslyckas. ”Gerontion” är lika tät, intensiv och drabbande som de två föregångarna, ”Storm i den pelare som bär” och ”Ofarbar tystnad”, men här finns också en empatisk blick på de boende, en ömsinthet som släpper in en strimma ljus i mörkret.

Barndom, ungdom (och Gift)

Tove Ditlevsen

Nu finns äntligen hela Tove Ditlevsens självbiografiska trilogi på svenska, översatta av Vanja Lanz och Ninni Holmqvist. Hennes krassa, vassa stil och helt osentimentala blick på sitt eget turbulenta och bitvis hårda liv är helt oemotståndligt, man liksom hör en sönderrökt röst på danska berätta historien om flickan Tove i krigets Köpenhamn, om den unga kvinnan som vill fly sin arbetarfamilj och vill skriva, om drogerna och männen, alkoholen och frispråkigheten – lika roligt som rörande.

Lyrik

Text: Ylva Gripfelt

Den svarta ­boken (B-sidor)

Lone Aburas

Å ena sidan hjärtat, å andra sidan en knuten näve. Den danska författaren Lone Aburas senaste bok, översatt av Helena Boberg, är uppdelad i ett skoningslöst slag mot hyckleriet hos den danska staten, det danska folket och inte minst det ”eurocentriska” författarjaget och hennes läsare – och i kärleken till en pappa. Dikten öppnar sig för hans erfarenheter som migrant, hans visdomar och solidaritet med andra flyktingar. Det här är poesi som går rätt ut i blodet, hårt träffande och öm.

Dikter

Mariam Naraghi

Det verkar så harmlöst. Enkla dikter, dagar, hus med äppelträdgård. Men i boken finns ett svagt störande brus som till slut måste undersökas. Dikterna visar sig tillkomna av nöd, trädgårdens jord innehåller gifter från en intilliggande bensinmack. Naraghis diktsamling är årets skummaste läsning i den bästa av bemärkelser. Bruset är knappt hörbart men ger sig inte förrän allt som framstår som enkelt har tippat över i något oroande.

Revolution house

Marie Silkeberg

Febrig prosadikt – ömsom gles, ömsom tätt sammanpressad – drar in läsaren i en komplicerad kärlekshistoria mellan två rastlösa författare. Den passionerade relationen hotas av ständiga uppbrott, men också av en rasistisk miljö som villkorar parterna olika. I Silkebergs bok sätts det vita diktjaget på spel genom en naken framställning som kommer meningarna att gunga.

Sakprosa

Text: Rasmus Landström

Världens vanligaste fågel: en kärleksförklaring till höns

Per Jensen

Vi svenskar ska vara glada över att vi har en folkbildare som Per Jensen. I bok efter bok berättar han om våra vanligaste djur – kor, grisar, hundar – och lyckas alltid återförtrolla deras värld med sina finurliga formuleringar. I sin senaste bok skriver han om höns, våra livs levande dinosaurier, och han gör det med sådan passion att varje stavelse lyser. Höns är betydligt smartare än vad vi tror: till exempel kan kycklingar räkna och en fullvuxen höna klarar marshmallow-testet.

Vikingen: En historia om 1800-talets manlighet

Anna Lihammer & Ted Hesselbom

Vår bild av vikingen skapades av tjänstemän på museer under 1800-talet. I en vindlande essä förklarar Lihammer och Hesselbom hur våra förfäder gick från att symbolisera den demokratiska bonden till ett slags entreprenörskap. Men författarna stannar inte där, titeln till trots. De visar även att vikingen fått en ny roll i modern forskning, som ett slags kosmopolitisk trickster med förkärlek till det androgyna. Så föreställ dig inte Oden med horn – utan med smink.

Ingen tid för illusioner: En reseguide

Kajsa Borgnäs

Varför förlaget valt att kalla denna bok för en ”reseguide” begriper jag inte: Borgnäs reser ingenstans i den. Däremot beskriver hon pedagogiskt hur vi ska lösa klimatkrisen. Borgnäs förklarar hur vi ska tänka både kring energiomställningen, revolutionen, tillväxt och geoengineering på en prosa så välskriven att den blänkar som ett pärlband. En bok med potential att bli 20-talets motsvarighet till Naomi Kleins ”This Changes Everything”.

Kampdiktare i folkhemmet: arbetarpoeten Stig Sjödin

Magnus Nilsson

Vad Ivar Lo-Johansson var för arbetarprosan var Stig Sjödin för arbetarpoesin. Ändå saknas en större biografi eller inträngande studie i författarskapet. Fram tills nu. Magnus Nilssons ”Kampdiktare i folkhemmet” är en pionjärinsats med en skarp blick för Sjödins agitatoriska och existentiella poesi. Läs gärna Nilssons bok tillsammans med någon av Sjödins bästa diktsamlingar – till exempel ”Sotfragment”, ”Klarspråk” eller ”Livets starka smak” – och upplev hur verserna ”arbetar som en vägskrapa” i dig.

Jag vill skriva sant: Tora Dahl ­och poeterna på Parkvägen

Jesper Högström

Fel fackbok fick Augustpriset i år. Högströms bok om modernisterna i Lidingö-­villan – som inte ens var nominerad – är något av det bästa jag läst. En isande studie av misogyni och förspillda författardrömmar och ett porträtt av en författare som inte passade in i 30-talets litteraturklimat. Högström skriver med en sådan spänst och finess att man inte kan lägga ifrån sig boken. Dessutom är den full av miniporträtt av 30-talets frontfigurer vilket gör den till en gedigen introduktionskurs till årtiondet då svensk litteratur var som bäst.