BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
"Ingen hjältestatus"
I gatukonstvärlden är de närmast legendariska. Fast det förnekar de bestämt själva.
– Nej, nej. Det finns ingen sådan hjältestatus. Det där känns bara som en medial grej som är tacksam att säga. Vi får ju aldrig några mejl. Det är ingen som ringer. Nej, legender, det är något annat. Det är väl Ibrahimovic, säger Akay.
De träffades första gången runt millennieskiftet och fattade snabbt tycke för varandra.
– Vi började väl jobba ihop nästan direkt, säger Klisterpeter, eller KP som han också kallar sig.
– Ja, du gjorde dina rådjur och jag höll på med mina affischer. Och så började man göra projekt ihop och bygga något nytt. Det var inte så många som höll på med gatukonst, som inte var ren graffiti, så man blev råpeppad när det kom någon annan i ens egen ålder. Det var och har alltid varit en mikroskopisk scen. Så man värnar om sina nära och kära, säger Akay.
Fortfarande aktiva
Även om de inte syns lika mycket på gatorna som förr är Akay och Klisterpeter i högsta grad verksamma konstnärer fortfarande.
I dag har de vernissage för sin gemensamma utställning Top to bottom, på Galleri Steinsland Berliner på Södermalm. Där ska de visa nya installationer och bilder som har tagits fram det senaste halvåret i ett övergivet hus.
– Vi hittade ett öde kontorshus nere i Frihamnen som var fullt möblerat sedan 80-talet. Det möjliggjorde en massa projekt för oss. Vi jobbar med platsspecifika saker, filmer, dokumentation, bilder. Det är mest så vi har jobbat tillsammans de senaste åren, säger Akay.
Ni har sagt tidigare att en av drivkrafterna med att göra gatukonst är att Stockholm är en tråkig och steril stad.
– Jag vet inte om det är drivkraften, men jag gillar inte sterila miljöer, sjukhus ska vara sterila. Det är synd om personligheten försvinner i staden. Att det bara är privatiseringen som bestämmer allting. Det är skönt om det finns platser där folk bara gör lite som de vill, säger Klisterpeter.
– Bara man ser en ofärdig tag så väcker ju det intresse hos en. Att man vet att det har varit en person på plats som har försökt göra någonting, men blivit nervös och avbruten. Det väcker nyfikenhet. Men som vi jobbar nu för tiden så känns det ju inte som att det där är vår drivkraft längre, att motarbeta den sterila staden, säger Akay.
Vad är er drivkraft nu då?
– Att det är svårt att låta bli när man hittar en plats där möjlighet uppstår. Som när vi var där de första gångerna i det här öde kontorshuset. Det är lockande, säger Akay.
Hur har Stockholm som stad förändrat synen på gatukonst sedan ni började?
– Ingenting.
Har inte folk mer kunskap om och uppskattning för gatukonst och graffiti nu än på 80-talet?
– Människorna kanske. Jag trodde du menade politikerna, säger Akay och fortsätter:
– Första gången jag målade ute var jag i en gångtunnel ner mot Karlbergs slott. Jag ställde ut en liten mössa för att få in pengar till nya sprejburkar. Och jag fick in pengar, när jag stod och målade mitt på dagen. Det kunde man inte ha gjort någon annan gång i Stockholm än just det där året. Det var 1986, tror jag. Något år senare började alla hata graffiti. Från att det hade varit en gullig ungdomskultur blev det hårda tag, allt skulle tvättas bort, stoppa sabbet. Allt det där. Men nu känns det som att ens egen generation, som är uppväxta med graffiti, har kommit upp i vissa maktpositioner. Så det finns väl en lite större tolerans nu. Att det ändå debatteras lagliga väggar. Det var ju helt uteslutet förr.
Det är en ständig debatt kring klotter och graffiti. Varför tror ni att så många tycker så illa om det?
– Jag tänker att det är som med romer. Det är ett tecken som visar på en värld som inte är i den harmoni som de själva vill leva i. Som stör. De vill bara få bort allt som inte är en del av den tillrättalagda världen. Men jag bara gissar nu, eftersom du frågar, säger Akay.
– Jag förstår inte alls varför man stör sig på klotter. Jag gillar ju klotter. Det är också för att man ser att någon har varit där, att det blir något personligt, säger Klisterpeter.
Ni har ställt ut på en del gallerier och konsthallar genom åren. Är det ett stort steg att gå från gatan in i finrummet?
– Nej, jag kan tänka mig att vara överallt. Det är inget steg, det är bara en del av allting. Det känns inte som att man offrar något annat, säger Klisterpeter.
– Vi har alltid visat dokumentation av det vi gör, inte försökt att anpassa oss till ett konstnärsrum. Så länge man gör så känns det bara helt naturligt, säger Akay.
Ni vill inte gå ut med era riktiga namn eller vara med på bild. Är det viktigt att hålla sig hemlig?
– Det är nog mer något som har följt med. Det är en trygghet. Man vet inte vad man kanske vill hitta på nästa vecka, om det är något som är mer utmanande eller kriminellt. Men om man pratar om det vi gör nu så spelar det ju ingen roll egentligen, säger Akay.
– Det känns ju lite löjligt, men ändå skönt att vara anonym. Jag gillar inte att synas personligen. Jag har svårt att se kort på mig själv, kan inte ta en selfie utan att det känns dumt. Jag förstår inte syftet med att folk ska se hur man ser ut. Det ger inget större värde till det man gör, säger Klisterpeter.
Våren 2014 var det en omtalad konstutställning vid Norra Station. Enligt ett pressmeddelande inför utställningen skulle avsändaren vara Banksy, världens kanske mest berömda och hemlighetsfulla gatukonstnär. Spekulationerna om det var Banksy eller någon annan som låg bakom gick höga i medierna. SVT:s Kulturnyheterna intervjuade förlagschefen och gatukonstexperten Tobias Barenthin Lindblad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Min bästa gissning är att någon eller några erfarna gatukonstnärer från Stockholm ligger bakom det här och då skulle jag gissa på Akay, Klisterpeter och Adam, någon av de tre som har gjort det här i 15 år. De är lite av pionjärer och har tidigare gjort verk av den här typen.
Använder de sig av Banksys namn för att locka folk eller tror du att det är ett samarbete?
– Ingen aning, men de var mig veterligen före Banksy på gatukonstscenen så om det finns ett samarbete så är det Banksy som ska vara smickrad att jobba med dem snarare än tvärtom, sade Barenthin Lindblad till SVT.
När ETC Stockholm tar upp frågan förnekar Akay och KP att de var inblandade.
– Vi hade ingenting med den att göra, säger Akay.
Hade ni ingen inblandning alls i den?
– Nej, inte alls.
Var ni där och kollade på den?
– Ja. Det blev ett konstigt stort pådrag.
