Nyheten om kebaben på Hornsbergs strand engagerade långt fler än dem som bodde i närheten. Den blev en symbol för nyrik rasism och ett samhälle på väg mot en avgrund. Nu har författaren och dramatikern Alma Kirlic gjort teater av den och vad kunde passa bättre i tider när vi, efter valet, tagit allt fler steg mot den där avgrunden. När den där rasismen inte längre behöver lindas in eftersom den, helt öppet, blivit den grund som samhället vilar på.
Det väcker förväntan på vass satir och träffsäkert hånande av den medelklassiga dumhet som håller på att ta kål på vårt land.
”Kebaben på Skäret” heter pjäsen och kebabhaket ligger här på en stadsnära skärgårdsö, men storyn är i stora delar identisk med verkligheten.
Och det är i en realistisk inramning som denna uppskruvade komedi äger rum, komplett med lysande menyer och skamfilade bord och stolar, vi behöver inte fantisera ihop ett endaste dugg själva och det visar sig tyvärr ge återklang i hela uppsättningen.
En nedtonad Özz Nüjen spelar den optimistiska ägaren Remi som vägrar ta in att grannarna, samma grannar som lyckligt tar emot hans kebab med några dåliga skämt, skulle vilja göra sig av med honom. Vid hans sida har han systerdottern Alex, sakligt och direkt spelad av Parwin Hoseinia som står bakom kassan och som förstår vad som sker. Som blir mycket mer förtvivlad än morbror över rasisterna i huset, i alla fall fram till punkten då det ballar ur på allvar.
För det gör det. Det är inte bara vändan med vräkningshot från bostadsrättsföreningens styrelse, med skäl så vagt formulerade att det bara går att utläsa VI VILL INTE HA SÅNT FOLK SOM NI HÄR ur dem. Det är också stora publika räddningsaktioner från woke-folket. Och sen händer mer, sen ännu mer och ännu mer.
Kirilc och regissören Anna Novovic har satsat maximalistiskt. Det som inletts som en sorts tillspetsad realism får allt mer drag av skruvad buskis. Christoffer Rigeblad, Arina Katchinskaia och Caroline Rauf alternerar i flippade roller, som jobbarna i köket, två kebabälskande skolflickor, två bröder från orten, kommunalråd, lokaltidningsjournalist, träningsfanatiker, kontrollerande mammor, hysteriska influencers … Ja en hel kavalkad av fånig samtid rasar genom rummet och bitvis är dessa karaktärer underbart porträtterade.
Men att stapla stereotyper gör i sig ingen vass samhällssatir. En föreställning som inleds i en rätt rolig och rapp anda börjar efter paus att gå på tomgång. Det finns spännande ansatser, som spåret att alla de där asen i huset som vill vräka kebaben egentligen är samtidstypiskt ätstörda och det är därför som de vill bli av med matstället. Träningsbesatta medelklassmänniskor som inte klarar av lukten av grillat kött.
Även den grundkonflikt mellan den sansade och optimistiska Remi och en allt mer urspårad omvärld har potential. Men det blir i slutändan tomma gester. En gapande bokstavlighet som kanske kunde fått sitt utlopp i en ännu mer flippad farsversion, eller genom att emellanåt landa i något mer inkännande eller dubbeltydigt. Nu blir det underligt platt och monotont med händelse staplad på händelse utan att någon egentlig fördjupning av någon eller något sker.
