Insiktsfull romantik, välberäknad blockbuster eller förlegat åttiotalsdravel – i år fyller hur som helst Nora Ephrons stilbildande komedi ”När Harry mötte Sally” hela tre decennier. Med scener som den där Sally fejkar en orgasm inför mållösa lunchgäster på Lower East Side-institutionen Katz Deli, och nyårsscenen där Harry maratonspringer genom halva Manhattan för att hinna bedyra sin kärlek inför Sally innan tolvslaget, satte manusförfattaren Ephron och regissören Rob Reiner för gott pricken över i vad gäller den romantiska komedins ABC i sin berättelse om två New York-bors tröstlösa försök att bara vara vänner.
Men även om filmen för alltid etsat sig in i vårt kollektiva filmmedvetande, är frågan om den åldrats lika väl som sin ikonstatus. Är Harrys uppvaktning av Sally, inklusive ändlösa monologer om livets beskaffenhet, gullig eller egentligen bara stalkerliknande? New Yorker-skribenten Blythe Robertson pekar i en krönika i nöjesmagasinet Vulture på hur Sally ständigt åsidosätts av Harry som filmen igenom tar för sig på bekostnad av hennes eget utrymme. Harry marginaliserar i början av filmen Sallys drömjobb som journalist till att hon vill ”skriva om saker som händer andra”, och när Sally mot slutet av filmen inte vill ha kontakt med Harry bombarderar han hennes telefonsvarare med en strid ström mer eller mindre ursäktande meddelanden.
Det finns gott om exempel i filmhistorien på män som genom att nöta ner kvinnans motstånd till sist vinner hennes hjärta, men det gör inte beteendet mer godtagbart som romantiskt ideal. Särskilt inte som filmvärldens kvinnor sällan tillåts vara lika kärleksmässigt gåpåiga som Harry och hans likar, med några få lysande undantag som feelgoodklassikern ”Amelie från Montmartre” och ”Du gör mig galen!”. Och när Harry strösslar filmens avslutande kärleksförklaring med att räkna upp saker han stör sig på med Sally men underförstått ändå accepterar, känns det mer än något som en tidig inspirationskälla till författaren och journalisten Neil Strauss raggningshandbok ”The game” (2005), där Strauss förespråkar så kallad ”neggning” vilket i stort sett går ut på att sänka självförtroendet hos personen som är föremål för raggningen.
Dessutom, hur många potentiella vänskapsrelationer mellan män och kvinnor är inte Ephrons film ansvarig för att ha fördärvat i sin förmenta polarisering av de båda könen? I bästa ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”-anda meddelar Harry i filmens början att kvinnor och män inte kan vara vänner eftersom ”sexbiten” alltid kommer i vägen (att han menar heterosexuella kvinnor och män är här liksom underförstått), och att det inte spelar någon roll om kvinnan i fråga är attraktiv eller inte. Vad kvinnan i fråga själv känner verkar för Harrys del vara underordnat i sammanhanget.
En studie utförd vid University of Wisconsin-Eau Claire har dock visat på att i olikkönade vänskapsrelationer känner mannen oftare en attraktion till kvinnan än vice versa, medan de relationer där ingen kände någon attraktion för den andra hade å sin sida större chanser att vara längre. Det är med andra ord inte självskrivet att vänskap mellan män och kvinnor aldrig kan innefatta attraktion, men heller ingen dogm som Harry vill göra gällande. Som New York Magazine-kolumnisten Ann Friedman skriver i en krönika så är det värsta med ”När Harry mötte Sally”-citatet inte att det reducerar män till kåta tonårspojkar, utan snarare att det i förlängningen fått så många att ge upp en potentiell vänskap redan innan den hunnit börja.
Ironiskt nog hade regissören och dåvarande singeln Rob Reiner ursprungligen tänkt sig ett annat slut på filmen, ett där Sally och Harry aldrig skulle bli tillsammans. Efter att ha träffat sin blivande fru under inspelningen inspirerades han i ren kärleksyra dock till att skriva om slutet helt. Visserligen ledde Reiners ändring till evig mumma för alla romantikfans, men handen på hjärtat – hade inte Sally kunnat vandra andra vägar när allt kommer omkring, vägar som inte inneburit att lyssna på Harrys ständiga mässande och som gett henne större möjlighet att lyssna till sig själv? Visst har ”När Harry mötte Sally” sina filmiska och romantiska poänger, och visst har undertecknad använt filmen mer än en gång som känslomässigt liniment när kärlekslivet känts tröstlöst. Men vad gäller den känslomässiga bäringen är det bara att inse att tidens mer jämlikhetsbetonade tand hunnit ikapp även romcomens okrönta radarpar.
