Efter liberalernas utspel i veckan, baserat på deras rapport ”Förortslyftet” från i somras, där man vill göra högshusborna som kollektiv till samhällets fiender, kommer så en film som är en både poetisk och socialrealistisk sång till förorten och folket som bor i den.

Filmen handlar om den unge Youri som bor i ett av alla myndigheter utdömda områden, men vägrar godta att hans hem inte skulle vara bra nog. För att stoppa planer på att riva allihopa kämpar han för att själv reparera och rusta upp husens grundläggande funktioner, som elektriciteten och hissen. När han ändå misslyckas, och samtidigt blir sviken av sin mamma när hon vägrar låta honom flytta in med henne och hennes nya kille, flyr han in i sin parallella verklighet. Den som utspelar sig i rymden, i tyngdlöst tillstånd, på väg mot stjärnorna.

Youri bygger sig en bastion inne i de övergivna huskomplexen, utformar den som en rymdfarkost, och har en liten tid det rätt härligt där, särskilt när den romska tjejen från grannskapet äntligen börjar närma sig honom och förälskelsen kan blomma ut.

Men så händer dåliga saker som det gör för utsatta människor: Youri lämnas helt ensam, vintern faller på och rivningsdatumet närmar sig obönhörligt. Han barrikaderar sig i sin ”rymdraket” som färdas mot intet, som en Aniara på drift har hans liv blivit bortkopplat från alla sammanhang.

”Gagarine” är baserad på den sanna historien om förorten ”Cité Gagarine” i Paris utkanter, som döptes efter den ryske kosmonauten som var först ut i rymden.

Området, som byggdes under det framtidsoptimistiska 1960-talet, blev snabbt ett problemområde och var dessutom späckat med asbest och revs därför av myndigheterna. En nästan övertydlig bild av hur drömmarna om en bättre värld för alla slutat i rasmassor och uppgivenhet.

I filmform, med de känsliga unga skådespelare Alseni Bathily och Lyna Khoudri i huvudrollerna, blir berättelsen om Cité Gagarine en berörande och egensinnig film som är på samma gång drömsk – i sin ton, sina bilder – och sylvass påminnelse om att människor krossas av det samhälle som vi skapat.  Även om det just i den här filmen får sluta i ett hopp­ingivande skimmer.