Under tiden som Vesalius väntar undersöker han en låda som hans hustru samma dag mottagit via ett bud. Lådan innehåller vad som tycks vara det nästan kompletta skelettet av en hand. Där finns också en lapp med några ytterst otydligt skrivna ord och siffror.
Ivrigt försöker Vesalius tyda vad som står. Frågar avsändaren om det är själva frälsarens hand? Är det därmed alltså en ovärderlig helig relik? Eller frågar avsändaren i stället bara helt simpelt om det är en människohand? Och siffrorna, är de möjligen koordinater, eller vad?
Inte bara lappen utgör ett mysterium för Vesalius. Skeletthanden gäckar och fascinerar honom ännu mer. Har den tillhört en man eller kvinna? Är det ens ett äkta skelett? Försöker kanske illvilliga personer driva med honom? Eller är det kanske ännu en varning från kyrkans män? I timmar undersöker Vesalius benen och lappen utan att riktigt kunna lösa dess gåta.
Kan tyckas att man avslöjar för mycket genom att säga att Vesalius inte riktigt tycks kunna lösa mysteriet med benen och lappen, men romanens egentliga stora mysterium är något annat. Nämligen Vesalius själv och den mentala, moraliska och existentiella kamp som han i ett febrigt och stundtals förvirrat tillstånd för med sig själv och den omkringliggande världen.
Det mesta om Vesalius liv förblir i romanen dunkelt. Men vad som visar sig klart är att han sedan länge är en människa som har levt under ett starkt inre som yttre tryck. Att som anatom dissekera människor var på 1500-talet inte en okontroversiell syssla i samhällets ögon – inte minst var kyrkans män avogt inställda – och trots att Vesalius ser sig vara en vetenskapens man är han samtidigt själv bitvis frågande om kropp och ande egentligen skiljer sig åt.
Vad som är på riktigt och inte, inbillning eller övernaturligt, vaket tillstånd eller dröm är ständiga funderingar man får när man läser Dahlströms romaner. Vesalius är sannerligen inte ett undantag från detta. Ju mer handlingen fortgår desto mer dras man som läsare allt längre in i Vesalius krisande och dissociativa psyke. Stundtals får man känslan att hans mentala sammanbrott är nära. Stundtals får man känslan att hans mentala sammanbrott sedan länge redan är ett faktum.
Innan romanen ”Vesalius” skrev Dahlström en rada med romaner, varav ”Hemman” och ”Förhör” är de senaste, som samtidigt som de är omisskännligt Dahlströmska och knappast genrebundna, ändå närmar sig spänningslitteraturen. Med ”Vesalius” har Dahlström åter tagit in på en smalare men inte desto mindre intressantare väg som författare.
”Vesalius” är en ytterst sinnligt skriven roman. Ljud, ljus, skuggor, lukter, dofter eller något sådant som ett tårfyllt öga beskrivs lika intensivt som Vesalius inre liv. Med sina detaljerade beskrivningar av dissektioner, amputationer, inälvor och kroppsfunktioner är romanen inte utan sitt äckel. Samtidigt är romanen genom sina lika sinnliga som psykologiskt intensiva beskrivningar något av det vackraste som Dahlström har skrivit. ”Vesalius” är också något av det mest fascinerande och trollbindande som han har skrivit, vilket inte vill säga lite.
