”Han var inte som de andra, politisk, visst, men samtidigt något annat: mer inne i sig själv”. Citatet är påhittat, men liknande meningar är i stort sett obligatoriska i alla texter som någonsin skrivits om de Dylan-inspirerade sångare som kom ur det tidiga 1970-talets proggrörelse men samtidigt stod lite utanför densamma: Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, John Holm, och, förstås, den mest inne i sig själv av dem allihop (fast på något konstigt vis kanske också den mest politiska): Kjell Höglund.
Länge var de tre förstnämnda artisterna långt mer ihågkomna och älskade, men de senaste 10 åren har något hänt. En ny generation har upptäckt Höglund. Hans låttexter trycks på t-shirts; det spelas in hyllningsskivor och hålls pubkvällar till hans ära.
”Man vänjer sig”, ”Genesarets sjö” och ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför” får alla numera betraktas som svenska evergreens. Med rätta, ska sägas. Det är fina sånger, nakna och ärliga i sitt uttryck. Framförallt låter de inte som något annat någon svensk artist har spelat in varken förr eller senare.
Att ta reda på varför detta har skett – vad det är med Höglunds texter och musik som fångar så många människor – är ett av uppdragen Anders Sundelin ger sig själv med sin nya biografi ”Kjell Höglund och hans värld”. Det andra är att ge en djupare förståelse om vem den notoriskt privata sångaren är (något även många av Höglunds närmaste vänner har svårt att sätta fingret på, ska det visa sig).
Det förstnämnda tar sig Sundelin bland annat an genom närläsningar av Höglunds texter, intervjuer med människor som inspirerats av honom, och ett besök hos en sångpedagog som får förklara vad det är som gör sångrösten så unik.
Man märker att författaren har lagt ner otroligt mycket tid och energi på detta. Och även om svaret egentligen är ganska uppenbart redan av en snabb genomlyssning av Höglunds hits – folk gillar dem för att de är annorlunda utan att vara allt för utmanande, finurliga och samtidigt vemodiga på ett väldigt svenskt vis – är resan Sundelin gör för att komma till ungefär dessa slutsatser både fascinerande och lärorik.
Lika stor energi läggs på det biografiska. Författaren och hans huvudperson är gamla skolkamrater, har hållit sporadisk kontakt med varandra genom åren, men den senare börjar bli till åren och har svårt att minnas allt, får vi veta i bokens sista kapitel. Dessutom har ju Höglund aldrig tyckt om att prata om sig själv. Följaktligen är det mestadels genom andra vi får lära känna honom: syskon, gamla flickvänner, musiker och producenter. Ingen av dem har hela bilden men alla lägger bitar till pusslet, och till sist har vi en bild som är relativt klar.
En trygg uppväxt i Jämtland (kryddad med magiska miljöbeskrivningar, otvivelaktigt hjälpta av att Sundelin själv känner miljön). Det unga vuxenlivet i Stockholm på 70-talet med skivor som på egen hand produceras och distribueras av artisten och hans kompisar, ensamresor till USA och Transsylvanien (Höglund älskar Dracula). Ett 80-tal som präglas både av större kommersiella framgångar och engagemang i en dansk new age-rörelse. På 90- och 00-talen är det sorg över frun som går bort i cancer och självmedicinering med alkohol, men efter det en vad det verkar lugn pensionärstillvaro och stor tacksamhet för den nya publiken.
Ofta spretar det för mycket i boken, och ibland blir det rentav långrandigt. Varje gång en ny person introduceras berättas hela dennas livshistoria. I vissa fall går historierna in i Höglunds, och då blir det intressant. Oftare känns det överflödigt: vad har Lasse Winnerbäcks barndom att göra med Kjell Höglund? Inget alls, ändå tillåts den ta plats.
Vi bjuds också på dagboksanteckningar av en gammal rumskamrat till Höglund. Det hade förstås kunnat vara intressant, om de inte uteslutande bestod av meningar som ”Kjell gick ut. Jag kom hem”. Sida upp och ner av detta återges dessa meningslösa anteckningar, utan annan synbar anledning än att författaren velat vara exakt för exakthetens skull.
Det är synd, för i övrigt är det en mycket fin livsskildring Sundelin gör.
