Familjen begraver Annies mamma och släktens matriark utan större sorg, men kort därefter blir graven plundrad. Efter den första halvtimmen händer också någonting så grovt att det förändrar familjen för evigt.
Annie träffar ett medium och familjen Graham börjar laborera med att kontakta andevärlden. Som titeln antyder bygger skräcken på blodsarv, men filmens kreativt sadistiska vändningar gör att det känns fel att avslöja mer.
Inspirerad av Ingmar Bergman
”Hereditary” faller in under den halvnya termen ”arthouse horror” som börjat cirkulera som benämning på de skräckfilmer som godkänts av de kritiker och kulturkoftor som annars anser sig för fina för skräckgenren.
Jordan Peeles Oscarsvinnande ”Get out” (2017) kan nämnas i sammanhanget, även om man kan argumentera för att det är mer av en komedi än en skräckfilm. Dessutom är den nästan är för trogen till skräckgenrens konventioner för att räknas som ”arthouse”.
Det kanske första exemplet från den nya vågen av snobbig skräck var Jennifer Kents ”The Babadook” (2014). En ensamstående mamma med dysfunktionell relation till sin fruktansvärt påfrestande son förvandlas till en slags feberdröm när ”Babadooken” från pojkens godnattsaga börjar spöka.
Att filmen använde moderskap och sorg som bränsle för skräcken var ett färskt grepp, och många påpekade också hur filmen inte var beroende av billiga hoppa-till-effekter, utan lät skräcken byggas sakta. Mot slutet av filmen tar handlingen en vändning som gör att skräcken inte längre framstår som lika sann, ett steg ut från sin genre, vilket har provocerat en del skräckfans.
När William Friedkin regisserade ”Exorcisten” (1973) behövde han inte bara övertyga publiken om att kristendomens magiska hokus pokus funkar, men också att djävulen existerar och att han vill oss väldigt illa.
Ari Aster lyckas med något lika imponerande med de demoniska seanserna i ”Hereditary”. Överanvända i så många andra filmer och de hade aldrig fungerat om inte skräcken förankrats djupt i det oerhört välspelade familjedramat.
Aster har sagt att han visade ”Viskningar och rop” för rollbesättningen, och att delar av dialogen var inspirerad av de oförlåtliga utbytena i Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”.
Skräcken är inte en metafor
En spaning i New York times argumenterade nyligen för att skräck gått från att handla om värnlösa tonåringar till familjens upplösning. Förutom nyss nämnda exempel listades den postapokalyptiska ”A quiet place” (2018), där en familj måste hålla sig knäpptysta för att inte bli mat åt aliens med superhörsel. Även ”It comes at night” (2017) där en smitta utplånat majoriteten av allt folk och två familjer inne i ett barrikaderat hus får svårt att hålla sams.
Det finns en poäng i detta, även om ”arthouse horror” också inkluderar de filmer som vunnit över kritiker men ansetts för svåra för publiken. ”Hereditary” har med rätta hyllats sönder, men den amerikanska biopubliken har tyckt att filmen är för långsam och komplicerad.
Någonting inverterat hände med science fiction-skräckisen ”Annihilation” (2018) som av filmbolaget på förhand ansågs ”för intellektuell” för en biografpublik och dumpades direkt på Netflix. Däri ligger faran med att dela upp skräck i fin- och fulkultur, och begrepp som ”arthouse” cementerar skräckfilmen som trashig, trots att den i sista bästa stunder är mer uppslukande än någon annan filmgenre.
”Hereditary” använder den skandinaviska svärtan (Ari Asters nästa film ”Midsommer” spelas just nu in i Sverige) tillsammans med en äkta respekt för det ockulta. Skräcken är, till skillnad från ”The Babadook”, inte en metafor för någonting annat. En visuellt och atmosfäriskt fulländad skräckfilm. Det nihilistiska slutet är skapelsens krona.
Modern normbrytande skräck x 5
”The Transfiguration” (2016)
Regi: Michael O’Shea. En ung pojke i Queens, New York, som bara fått de sämsta egenskaperna av att vara vampyr. Det vill säga blodtörsten och inget annat. Hyperrealistiskt skildrad bland segregerade höghus och med en vacker kärlekshistoria mellan två kids som söker efter sin identitet gör filmen till en blandning mellan Spike Lees ”Clockers” och ”Fucking Åmål”.
”Raw” (2016)
Regi: Julia Ducournau. En vegetarian bli kannibal i omtalade ”Raw”. Framkallade kräkningar och svimmningar på sin premiärvisning under Toronto Filmfestival.
”The Witch” (2015)
Regi: Robert Eggers. En familj av puritaner förvisas från en by i New England under tidigt 1600-tal. Snart kidnappas deras baby av traktens häxa. Filmen har av många tolkats som en attack på patriarkatet.
”The House of the devil” (2009)
Regi: Ti West. En långsam och atmosfärisk nedstigning mot helvetet, när en barnvakt blir offer för en satanistisk sekt. Regissören Ti West spelar smart på 80-talets moralpanik kring satanistiska ritualer och förverkligar mediernas värsta fantasier.
”The invitation” (2015)
Regi: Karyn Kusama. Middagsbjudning som krypande förvandlas till sektrekrytering i Los Angeles. Karyn Kusama använder traumat från ett förlorat barn och ett sprucket äktenskap som byggstenar i en vuxen och fruktansvärd thriller.
