Ingen figur är mer reaktionär än superhjälten, påpekar antropologen David Graeber i en utvikning om populärkultur i boken ”Utopia of Rules”. Stålmannen försöker aldrig skapa, bygga eller uppfinna något, än mindre omstöpa samhället. Det bästa han kan komma på att använda sina otroliga krafter till är att ”bekämpa brott”.
Prototypen för superhjältar går att hitta i några av de äldsta verk som alls bevarats ur mänsklighetens berättartradition. Hos en karaktär som Achilles finns likt hos de moderna versionerna, klart definierat vilka krafter som skiljer honom från vanliga människor och en bakgrundshistoria som förklarar hur han fått dem. Och karaktärstypen visar fortfarande inga tecken på att förlora sin attraktionskraft; sedan millennieskiftet har den tvärtom fullständigt tagit över bioduken.
Absurda konventioner
Ingen annan genre har så fasta – och delvis absurda – konventioner. Och kanske ingen annan har heller inbjudit till så många parodier, dekonstruktioner och perspektivskiften.
Två aktuella serier gör det på var sitt sätt: Netflix ”Umbrella Academy” och Amazon Primes ”The Boys”, som bägge sänt sin tredje säsong i år. Båda är baserade på lätt obskyra tecknade serier.
”Umbrella Academy” skildrar sju unga män och kvinnor med extraordinära gåvor som tillbringat hela sin barndom på titelns akademi och som, efter att deras ungdomsuppror splittrat gruppen, återigen måste förenas för att stoppa – vad annars – världens förväntade undergång.
”Umbrella Academy” angriper superhjältekonventionerna genom en kniptångsmanöver. Å ena sidan tar den det absurda i genrens estetik och vrider upp det till 110: Akademins allt-i-allo är en talande schimpans, ordföranden i den tidsresande stiftelse hjältarna bekämpar en intelligent guldfisk som kontrollerar en robotkropp (nej, det får aldrig någon förklaring). Den surrealistiska stämningen förstärks av att serien verkar utspelas i en parallell retroverklighet; året sägs vara 2019, men mobiltelefoner syns ingenstans och datorerna verkar vara 30 år äldre.
Barndomens trauman
Å andra sidan försöker den realistiskt utforska de verkliga psykologiska konsekvenserna av en superhjältetillvaro. Reginald Hargreaves, Akademins skapare och en motsvarighet till X-mens Charles Xavier, är en känslomässigt frånvarande mentor vars simma-eller-sjunk-metoder skadat hans elever för livet. Allison, med mental kontroll som kraft, kämpar ständigt med frestelsen att lösa alla relationsproblem genom att kommendera andra att älska eller lyda henne. Klaus, som kan kommunicera med döda, har blivit tung blandmissbrukare för att hantera ångesten över alla skräckscener han fått se. Och så fortsätter det.
Bortom den något vimsiga intrigen om olika apokalypser är det huvudpersonernas kamp att hela barndomens trauman, förlåta och förstå varandra som är den verkliga historien, och karaktärernas djup som är seriens främsta styrka.
Men det mänskliga allvaret undergrävs lätt av förutsättningarna. Det är svårt att fullt ut känna sorgen efter en älskvärd karaktärs död, när vi vet att hen kan (och förmodligen kommer) återupplivas. Ett ödesdigert misstag får inte samma tyngd när det går att hoppa till en alternativ tidslinje där det aldrig hände.
”Umbrella Academy” är milt progressiv, om än knappast samhällskritisk; när skådespelaren Elliot (tidigare Ellen) Page började identifiera sig som man, lät manusförfattarna hans karaktär Victor (tidigare Vanya) göra detsamma, och ingen av hans kamrater reagerade med mer än lätt förvåning. När de förflyttas till tidiga 60-talets Dallas blir tidens rassegregering ett viktigt tema.
Neurotiska och hänsynslösa
Helt annorlunda är stämningen i ”The Boys”, som vill visa hur det verkligen skulle bli om superhjältar vandrade bland oss. ”De sju”, världens mest kända och hyllade superhjälteteam, är med något undantag egocentriska, neurotiska och hänsynslösa. Deras image har omsorgsfullt odlats med hjälp av PR-experter från det storföretag som skapat och fortfarande kontrollerar dem.
Seriens ton är absolut skoningslös; den börjar med att Starlight, en av få sympatiska karaktärer i De sju, blir sexuellt utnyttjad av en äldre medlem och att en annan huvudpersons flickvän förvandlas till en blodfläck efter en kollision med teamet super-hastighetsman, och det går bara nedåt därifrån.
Medan ”Umbrella Academy” utspelas (undantaget episoderna från 60-talet) i en vagt definierad retrovärld, är ”The Boys” fast förankrad i 2000-talets USA; superhjältarna ägnar mer tid åt att uppdatera sina sociala medier än ute på uppdrag. Allra skickligast på att bygga sin följarskara är andra säsongens nykomling Stormfront, som har en talang för ironisk humor men i verkligheten är övertygad nazist; en uppenbar motsvarighet till alt-högerns omslagsflickor som Lauren Southern, utom att hon kan flyga. Hennes konkurrent om rampljuset, De sjus ledare Homelander, parodierar Kapten Amerika och Stålmannen och mer allmänt, hjärndöd patriotism, inte minst genom sitt namn.
Ännu ett mål för seriens satir är ytlig politisk korrekthet; De sjus managers hade föredragit att hålla hemligt att Wonder Woman-pastischen Queen Maeve har en flickvän, men när det avslöjas vänder de på stället och gör henne till en inkluderingssymbol (men presenterar henne som homo- istället för bisexuell för att ”det blir tydligare”).
Träffsäkert men ytligt
Titelns ”pojkar” är istället en vigilante-grupp av vanliga människor, som föresatt sig att sätta stopp för korrumperade superhjältar. Med tiden blir de dock nästan lika cyniska och hänsynslösa som sina fiender. Denna ”extremism åt vilket håll som helst är alltid fel”-moral, kanske inte orimlig men lättköpt. Tillsammans med att den amerikanska regeringen aldrig blir en direkt fiende utan i slutändan en allierad mot superhjältarnas värsta övertramp, gör serien mindre radikal än den kan verka.
”The Boys” satir är rå och hämningslös i tonen, men de flesta måltavlorna är relativt okontroversiella: ett korrupt storföretag, ohederliga medier, fördumning och popularitetshysteri på sociala medier. Den massakrerar det fiktiva fenomenet superhjältar, men är ytlig i vilka verkliga företeelser den attackerar, även om den gör det träffsäkert. ”Umbrella Academy” är en charmig skildring av en udda grupp människor, men dess historia är trots allt bara en pastisch på genrens mest klassiska motiv, att ”rädda världen”.
Ingen av serierna tar riktigt upp Graebers utmaning: att ta en alternativ värld där människor begåvats med extraordinära krafter som utgångspunkt för att utforska möjligheten av ett annorlunda samhälle.
