Frågan han fått rör kaoset ­som uppstod på teatern Brunns­gatan Fyra i Stockholm för två år sedan, när Ossian kastade scenografi från scenen och gruppen avbröt föreställningen för näringslivsprofilen Nicklas ­­Storåkers, tidigare vd ­på Avanza, som hade köpt samt­liga sittplatser åt sig själv och sitt sällskap.

– Ja, det var ju borgarsvin helt enkelt som satt och poppade champagne och avbröt oss konstant. De skrattade åt oss, och det kändes som om de tyckte att vi var deras narrar i hovet för 300 år sedan. Så då tappade jag helt humöret. Men jag borde egentligen bara avbrutit och sagt att så här kan de inte bete sig, fortsätter Ossian.

Incidenten blev omskriven. Företagspersonerna i publiken menade å sin sida att de blev utsatta för en PR-kupp. Enligt KonstAB, som fått sin version styrkt av Göteborgs-Postens recensent som råkade vara den enda utomstående i publiken den kvällen, så ropade personer ur företagsgänget hela tiden saker som ”varför är du så arg gubben” eller ”kan vi få komma upp och göra lite improvisationsteater?”.

– Hade man sett det i en film så hade det varit för överdrivet för att tro på. PR-anklagelsen beror på att jag kastade en scenografidel på en TV-skärm vi hade på scenen, som gick sönder. Då slocknade all el, och de hävdar att allt var ”för välarrangerat” för att vara en slump. De var ju fulla liksom och trodde först att det var en del av föreställningen, säger Ossian.

Mot professionalism

Trion är från Göteborg och har mer eller mindre arbetat eller lekt – beroende på ålder och humör – ihop sedan barnsben.

– Vi har alltid jobbat medan vi umgåtts kan man säga. Vi gjorde hiphop-videos när vi var tonåringar och så där, berättar Anton Hellström.

Arbetet har bland annat resulterat i Instagramkontot ”Olika personer” som gjorde succé med mini-sketcher i mitten på 10-talet. Ett tag var det mest musikvideos, nu har det blivit teater i några år. Parallellt med ”Stormen” håller de också på med sin första långfilm.

– Det är möjligt att vi skriver poesi om några år, det finns liksom ingen uttalad agenda där. Vi följer vår lust, säger Anton Hellström.

Men det finns faktiskt andra delar som är både uttalade och nedpräntade. En slags dogm för kollektivet KonstAB

– Vi arbetar mot professionalism. Vi tror att en poet som gör en skulptur förmodligen gör en bättre skulptur än en utbildad skulptör. Så tänker vi med oss själva med, att om vi blir för professionella teaterproducenter så borde vi göra något annat. Det handlar om att komma utifrån, komma med ett nytt perspektiv och att vara relevanta.

Om tankarna hamnar i punken och hela DIY-grejen (”do it yourself”), av den beskrivningen så hamnar de helt rätt. Precis som att en oskolad sångare kan uttrycka mer passion och känsla än en skolad dito med magstöd, så kan KonstAB tillföra något helt annat än professionella teatermänniskor, menar de.

– Det är precis så vi tänker. Vi inspireras jättemycket av punken. Vi vill inte bli brukskonst. Eller som någon 50-årig författare som ger ut en ny bok vart fjärde år för att det är det den kan, säger Ossian.

– Vår lust springer ur att inte riktigt ha kontroll över det vi gör, säger Anton.

Mörda reklammakarna

KonstAB:s rättesnöre har resulterat i ett helt manifest, som de offentliggjorde för snart tre år sedan. Där står att läsa saker som ”Har du som konstnär skapat en scen, en bild eller en händelse du känner igen så måste du förstöra det och börja om”. Eller ˝Ta aldrig emot mutor i form av spons eller arvode från vinstdrivande företag”. Men det står också saker som ”Konstnärens slutgiltiga mål ska vara att mörda grafiska designers, annonsköpare, reklamformgivare, copywriters, reklammakare och andra människor som underlättar kapitalismens larvfötter att rulla över den fria konsten”.

Allvar eller skämt? Kanske blandat.

– Vi ville förtydliga och formulera för oss själva. Jag tycker fortfarande det känns väldigt relevant. Ska man prata allvar kring det så tycker jag att det även formmässigt ringar in hur vi jobbar. De första åtta reglerna är allvarliga, och sedan kommer något som är nonsens och drar ner kvalitén. ”Man ska inte arbeta skulpturalt med canvasen” till exempel, som är ett konstigt internskämt. Då drar vi liksom ner oss själva igen, säger Ossian.

Även i ”Stormen˝ varvar de, berättar de. Efter allvarliga partier från hjärtat så vill de gärna dra undan mattan för sig själva med något banalt skämt, i stället för att stanna upp i det seriösa.

– Det är så vi är, och det är som det vanliga livet. Man sitter och gör slut med den man är ihop med, och två minuter senare står man och kissar. Man får barn, sen sitter man och äter en ostmacka och så vidare, säger Ossian.

Att de nu sätter upp Shakespeares klassiska saga ”Stormen” på Göteborgs stadsteater kan tyckas både helt rätt och helt fel.

– På vissa sätt touchar den ­ju sådant vi jobbat med innan. En föreställning i föreställningen. Metalager. Magi kontra konst och så vidare, säger Ossian.

Fast i nästa stund säger han att de inte ens gjort en tolkning utan mer bara tagit avstamp i ”Stormen”.

Med på scen är den här gången är även skådespelare från Stadsteaterns ensemble. Förutom att utöva yrket de valt på scen, så har de även fått snickra en hel del, då KonstAB alltid gör sin egen scenografi.

Sceninredningen vittnar om skaparglädje och stora mått av kaos.

Och punk.