Nobelprisvinnaren var då 87 år gammal, men visade få tecken på att sakta ned, skrev pjäser för scen och tv och övade på ett politiskt tal han planerade hålla för en publik på flera tusen. När han fyllde 90 i våras satt han i publiken och hade slutat turnera, men det senaste scenframträdandet var inte långt bort – ”Jag vill dö på scen” berättade vännen och kollegan Carlo Barsotti att Fo hade sagt.

Det var imorse som mångkonstnären Dario Fo somnade in efter en kortare tids lungsjukdom. I och med det har Italien tappat en av de mest inflytelserika, både politiskt och kulturellt, dramatikerna i sin moderna historia, som trots sin ålder fortfarande bidrog till den italienska kulturen. En satiriker som alltid förstår hur han kunde använda humor för att göra det absurda, det deprimerande och det djupa lättillgängligt. Det är en förlust som kommer att märkas."

Andrea Wesslén

-------------------------------------------------

Dramatikern Dario Fo har blivit 87 år, men är ­fortfarande aktuell. Dels med flera pjäser och dels som en stark röst i den italienska politiska debatten. Som en av ideologerna i missnöjespartiet Femstjärnerörelsen ser han en möjlighet att förändra systemet utifrån.

Förutom att Fo i många år har varit en av Italiens mest framstående dramatiker och skådespelare så är politiskt betydelsefull. Fo har länge inspirerats av medeltida gycklare och använt humor för att håna de som har och missbrukar makt i samhället. Numera handlar det mycket om banker och stora företag, för tio år sedan var det Silvio Berlusconi och Vladimir Putin i Tvåhövdat abnorm, tidigare har han skrivit om allt från högerextremister och korruption till droger. Numera är Fo också en av de tyngre ideologerna i den före detta komikern Beppe Grillos missnöjesparti Movimento 5 stelle, Femstjärnerörelsen. Trots att han har varit aktiv som författare i över 60 år är han fortfarande en stor del av den italienska politiska debatten, och det är många, i alla åldrar, som lyssnar på vad han har att säga.

Skarpare än de flesta

När Dagens ETC träffar honom i Italien är nobelpristagaren Fo 87 år gammal. Att han ger intervjuer hör numera till det ovanliga, men tack vare gemensamma vänner och några paket gravlax är han positivt inställd. Fo orkar inte stå upp under någon längre tid och har med sig tre unga italienare som fungerar både som assistenter och som bollplank. Trots dem ser Fo vid en första anblick ut som vilken äldre man som helst. Men sedan börjar han prata. Det är då man förstår att han, trots sin ålder, fortfarande är skarpare än de flesta. Han är snabb och lite otålig, och han driver med de flesta. När hans kollega läser upp ett tal han har skrivit så bryter han av och ändrar formuleringar – det är tydligt att han har en väldigt klar bild av hur texten ska låta. Mest av allt märks det dock att han fortfarande suger åt sig allas uppmärksamhet.

Det är nog en blandning av hans intensiva utstrålning, att han inte ger särskilt många intervjuer och att han är en idol för många som gör att ett tiotal intresserade människor sätter sig i närheten och lyssnar på samtalet när Dagens ETC träffar Dario Fo. Det är svårt att inte ryckas med i hans utläggningar, så till den grad att man lätt glömmer bort att ställa frågor.

Jobbar på flera pjäser

Trots Fos ålder är det nästan onödigt att fråga om han fortfarande skriver – det kommer han aldrig att sluta med.

– Självklart skriver jag fortfarande! Jag jobbar på flera pjäser. Just nu turnerar jag också med tre andra skådespelare – vi gör In fuga dal senato, På flykt från senaten, en text som Franca har skrivit.

Den Franca han talar om är Franca Rame, Fos kollega och fru sedan 1954, som gick bort i våras. Han pratar mycket om Franca, med stor respekt för hennes politiska karriär och författarskap, men låter aldrig särskilt emotionell. Han talar om kollegan Franca, inte frun. Även Rame var mycket inflytelserik och hade, till skillnad från Fo, en politisk karriär, som kulminerade i en senatorsroll för antikorruptionspartiet Italia dei valori, värdenas Italien. Texten som Fo turnerar med just nu skrev Franca Rame när hon hade avgått efter två år som senator och handlar om hennes besvikelse över det hon såg under sin tid i senaten.

Förbereder tv-pjäs

Förutom föreställningen som han just nu turnerar med, som han påpekar har gått väldigt bra, så förbereder Fo en tv-pjäs.

– För några år sedan skrev jag en komedi om Fransiskus av Assisi. Nu har vi en ny påve som har tagit sitt påvenamn efter honom, så det är dags för en ny upplaga av pjäsen.

Fo berättar att pjäsen ska sändas i RAI Uno, den största italienska public service-kanalen, och att det är första gången han får vara med i kanalen.

– Det är riktigt stort, även för mig. Tv är ett väldigt viktigt medium och det är en stor ära att få vara med i huvudkanalen.

Dario Fo berättar att han även arbetar på en pjäs om hur Maria Callas blev den största sångaren i världen och en om den italienska demokratins historia sedan tusentalet. Den senare ska handla om hur de italienska kommunerna föddes och kampen mot olika kejsare.

– Det var krig i flera sekel, men den kampen lade även grunden både för humanismen och för renässansen. Grundandet av de italienska republikerna är basen för Europas demokratiska system, därför är det viktigt att diskutera.

De här är de projekt som ligger närmast till hands, berättar Fo, sedan har han många andra idéer som han inte har hunnit ta tag i än. Han har alltså en hel del på gång.

Hur orkar du med allt? Blir du inte trött?

– Jättetrött! I natt sov jag tolv timmar.

Men att dra ner på tempot är han inte intresserad av.

”Politiska systemet är absurt”

För Dario Fo har skrivandet alltid varit kopplat till politiken och hans teaterpjäser har alltid satiriserat och ifrågasatt makten. Sedan grundandet av missnöjespartiet Femstjärnerörelsen, som i förra årets val fick en stor andel av rösterna – ungefär lika många som både center-vänsterkoalitionen och center-högerkoalitionen – har Fos politiska engagemang blivit ännu mer påtagligt. Han berättar att han ofta, efter sina föreställningar, pratar med journalister som frågar honom vad som händer i den italienska politiken.

– Förstår du? Ni svenskar undrar hur det fungerar, men inte ens vi italienare förstår vad som händer!

Folk förstår sig inte på politiken för att den inte är det den borde vara – någonting grundläggande som de politiska partierna presenterar för allmänheten, menar Fo.

– Allmänheten erbjuds istället bara lögner. De får höra att vi alla ska betala skatt tillsammans, men det är bara arbetarna som betalar. Bankerna och de stora företagen undviker att betala genom stora trick. Det är skamligt.

Naturligtvis förstörs ekonomin när de som har mest pengar undviker sin medborgerliga plikt, alltså att hjälpa nationen genom att betala det de är skyldiga, säger Fo.

– Sedan är det kaos i Italien. Det politiska systemet är absurt, det är paradoxalt, det finns ingen logik i politiken – högern samarbetar med vänstern utan att man på något sätt förstår hur de ska kunna vara tillsammans. Mitt i allt finns det även miljoner människor som har förlorat arbetet och väldigt många som väljer att flytta utomlands.

Fo säger att det italienska folket inte bryr sig om ren makt, att de bara är ute efter en egen plats i samhället. Men i senaten och parlamentet är politikerna bara intresserade av att göra karriär, därför tar historierna om korruption aldrig slut. Fo tycker att det enda som kan göras åt den italienska politiken är att gå utanför systemet som finns, ett system som han menar skulle falla platt om Silvio Berlusconi försvann. Det är någonting som Berlusconi själv har sett till, så därför kan han nu hota att fälla regeringen – trots att han har blivit utesluten från parlamentet.

– Det är bara Femstjärnerörelsen som ger möjligheten att gå utanför systemet. Det är därför de fick flest röster i det senaste valet och det är därför de antagligen skulle få ännu fler röster om ett nytt val skulle hållas idag, säger Fo.

Han berättar att han inte bara jobbar med teaterpjäser just nu. När vi träffas håller han på att bearbeta ett tal (som finns översatt på nästa uppslag), som han kallar en kort lektion i situationen i dagens Italien.

– Det är en text om vad vi tycker och vart vi är på väg som land.

Sonen Jacopo Fo, även han författare och skådespelare, håller inte med om att Femstjärnerörelsen skulle vara den enda lösningen. Han och partiets grundare tillika ledare Beppe Grillo är gamla vänner, men när Femstjärnerörelsen grundades så bröt Jacopo kontakten.

– Allt han gör är att prata. Det handlar mycket om att vara annorlunda och vända systemet upp-och-ner, men precis som alla andra italienska politiker gör han ingenting konkret.

Håller återkommande teaterkurs

I övrigt kommer far och son väldigt väl överens. När Dagens ETC träffar dem så håller de i varsin del av en teaterkurs i Umbrien i mellersta Italien. Här bor ­Jacopo på heltid och ett av husen har han specialbyggt åt sina föräldrar. Dario kommer hit ett par gånger om året för att hålla i teaterkursen – Jacopo har till och med byggt in en hiss i huset för att hjälpa pappan att ta sig omkring. Alcatraz, som Jacopo har döpt marken han har köpt upp i de umbriska kullarna, är hans sätt att fjärma sig från Italiens politiska cirkus.

– När jag flyttade ut hit så var det för att den revolutionära rörelsen hade dött ut utan att det hade blivit någon revolution. Här har jag möjlighet att utveckla ett annorlunda, mer hållbart, sätt att leva.

När Dario Fo på kvällen har lektion för de cirka 40 personerna, i alla åldrar från 18 till 70, som har rest hit från hela Italien för att delta i teaterkursen, så handlar mycket om presentation. Fo får en text från pjäsen om Italiens politiska historia matad till sig i en (ständigt strejkande) öronsnäcka och läser sedan upp den med känsla. Eleverna ska lära sig vilken stor skillnad man kan göra med rösten och alla är totalt uppslukade. Lite senare regisserar han två unga tjejer som läser samma text på olika språk och återigen märks det hur klart han fortfarande uppmärksammar alla detaljer och nyanser. Precis som tidigare under dagen är Fo inte heller rädd för att avbryta eleverna när han vill rätta till någonting, men han är samtidigt väldigt lyhörd. Han vill diskutera texterna med alla, höra allas åsikter, speciellt de yngres.

Efter lektionen äter alla middag tillsammans och så fort han har druckit upp kaffet reser sig Dario, får hjälp att få på sig rocken och sällskap av en av hans unga följeslagare till sitt hus. Det är dags att sova i tolv timmar till, för att orka med morgondagen.