Här har ni vilda flickan som tycker om att kittlas/Och masken sitter på/Hör mig flämta, hör mig flåsa/Alltid klädd i rosa.

Kombinationen av de grova – ofta rent av stötande – textraderna och ett antal andra anklagelser om streamingfusk på Spotify och snusförsäljning till minderåriga, har gjort Fröken Snusk till en av vår tids mest skandalomsusade kvinnor. Och om det är något som de senaste kontroverserna runt henne tydliggjort är att en skandalomsusad kvinna är en hatad kvinna.

I en intervju med Expressen förra året förklarade den maskerade artisten att hon är är rädd för att hennes identitet ska avslöjas på grund av att det hat hon får riktat mot sig då skulle bli mer svårhanterligt. I intervjun berättar hon att hon blir kallad ”hora” på grund av sina låttexter, men att det går att skaka av sig eftersom hon är anonym: ”om det börjar gå till personangrepp och de kommenterar utseende så kan det ta lite hårdare på en, därför är det skönt att jag har mask på mig”. Tro fan det. 

Berättelsen om Fröken Snusk är enkel att avfärda som självvalt sensationssökande, men det finns anledning att stanna upp och betrakta den närmare. Vi har att göra med en kvinna som är född 2005, som hoppat av gymnasiet för att satsa på musiken och som senast för några veckor sedan blev tafsad på backstage på Melodifestivalens genrep. Det är dessutom den drygt tio år äldre producenten Rasmus Gozzi som ligger bakom de snuskiga låttexterna Fröken Snusk sedan förmedlar. 

”Bara för att jag heter Fröken Snusk betyder det inte att man får ta på mig.”, säger artisten i en Aftonbladet-intervju gjord 2023. Det är ett sorgligt påstående, just för att det inte borde behöva sägas. 

Det hat och de fysiska övertramp hon utsätts för, är svårförenliga med bilden av det jämställda Sverige

Att spekulera i om Fröken Snusk är ett offer för en patriarkal struktur riskerar lätt att hamna fel. Dels för att det är att applicera en präktig analys på en genre som uppenbart motsätter sig och gör narr av just den formen av präktighet. Dels för att det kan tolkas som en förminskande och omyndigförklarande jargong. 

Så länge inte Fröken själv beskriver sig som ett offer, låter jag alltså svaret på frågan om hon är ett marknadsmässigt geni eller en ung tjej vars artistdrömmar utnyttjats av högre makter, förbli obesvarad. 

Vad som däremot går att konstatera är att det hat och de fysiska övertramp hon utsätts för, krockar med bilden av det jämställda Sverige. Jag har svårt att se artister som Zara Larsson eller Daniela Rathana, som utstrålar (och sjunger om) självständighet och makt, behandlas på ett liknande sätt. 

I veckan genomförde jag, av helt andra skäl, en intervju med Ebba Witt Brattström. Vi pratade om feminism och hon förklarade att en riktig feminism inte kan vara exklusiv för de som identifierar sig med rörelsen. Målet måste vara att den ska inkludera alla kvinnor, även de som till synes skiter i –  eller till och med motarbetar – jämställdhet. 

I förhållande till det resonemanget blir Fröken Snusk ett fascinerande eldprov på hur långt jämställdheten i Sverige faktiskt har kommit. 

Behandlar vi kvinnor med respekt, även när de kallar sig själva för luder?