Fritt från pekpinnar om moralism

Det är 1976. 15 år gamla Minnie (Bel Powley) kommer i puberteten och inser att hon är kåt. En tonårstjej som undrar ”Vad är det för fel på mig? Jag tänker bara på att knulla” hör inte till vanligheterna på film. Åtminstone om man letar bland de klassiska lolita-karaktärerna. Minnie inleder en relation med sin mammas pojkvän, styvpappa om man så vill, men det vi får ta del av är hennes fantasi från början till slut. Minnie är hela tiden subjektet. Det är hon som har normalt trassligt tonårsliv vi bryr oss om. Hon har humor, hennes föräldrar är skilda, hennes syster spionerar på hennes telefonsamtal, hon vill bli serietecknare som Aline Kominsky.

Det förbjudna förhållandet blir en berg– och dalbana av eufori och bottenlös besvikelse. ”Jag är van vid ett barns raka kommunikation, jag är fortfarande nästan ett barn”, säger Minnie insiktsfullt när hon förvirrat försöker läsa av styvpappan Monroes (välspelad avAlexander Skarsgård) allt mer ambivalenta känslor. Mest överraskande är väl att han som förför henne inte spikas fast vid skampålen innan filmens slut. Vi får snarare följa maktspelen i deras relation där Monroe till en början utnyttjar sitt övertag, men senare hamnar i en fälla eftersom Minnie har makten att skvallra, vilket i sammanhanget är en rätt stor hållhake.

I takt med att Monroe låter alkoholism konsumera honom blir han mer patetisk. I en scen när de två trippar på syra är rollerna ombytta och Monroe gråter i Minnies knä.

”Han var sårbar och svag precis som jag hade önskat mig” tänker hon, och inser också att det gör henne avtänd.

Diary of a teenage girl är ett drama om makt men det finns ingen riktig skurk. Minnies Mamma Charlotte (avmätt Kristen Wiig) lever visserligen ett smått oansvarigt post-hippieliv och koksar loss hemma i vardagsrummet, men det är inget som märker barnen för livet. Minnie och hennes lillasyster verkar ganska välanpassade. Debutregissören Marielle Heller (som filmatiserat Phoebe Gloeckners grafiska roman) vill inte leverera enkla lösningar där A leder till B för att slutligen bli frälst av C.

Istället låter hon subtila utbyten spelas ut och ligga öppna för tolkning. Som hemma vid köksbordet när Charlotte uppmanar Minnie att kanske ”visa lite mer höfter” i sina klädval. Samtidigt som hon pumpar henne full med feministiska idéer.

Diary of a teenage girl är inte den mest intressanta indiepärlan i år. Ibland kör den av rälsen, men den är uppfriskande i en tid av nypuritanska debatter. Filmen är en välspelad, komplicerad berättelse om ett stort tabu utan ambitioner att döma eller leverera ursäkter.