Ahmad Azzam är syrisk palestinier med ett tillfälligt hem som fristadsförfattare i Göteborg.

Liksom sina vänner var han redo att fängslas eller offra sig för den syriska revolutionen. Under en lång tid skrev han rapporter på oppositionella webbsidor, men 2015 flydde han slutligen till Turkiet.

– Jag förlorade mängder av vänner i den här jävla revolutionen, säger han och håller undan tårarna när han nämner bästisen Adnan som inte finns mer.

Författaren och filmmakaren Ahmad Azzam kom till Göteborg som fristadsförfattare i november förra året och är inbjuden för sammantaget två år. Vilket ”hem” han skulle kunna återvända till sedan vet han inte riktigt, han är rädd att bli avrättad i Syrien och har levt illegalt i Turkiet.

Hinna ha tråkigt

Att omges av den svenska stillheten är annorlunda. Förr hände något hela tiden, varje dag och timme fanns det något nytt att rapportera om och stressen var en motor. Nu händer väldigt lite. Men det är bra att hinna ha tråkigt.

– Först när jag kom hit kände jag mig obeväpnad utan stressen, men efter ett par månader vande jag mig.

Ur pressen kom ”Vertigo” som utspelar sig under fem dagar i livet för en ensam man som flyr. En historia om en flykting, men den är inte självbiografisk.

– Jag valde att pressa mig under fem månader och skrev en roman. Jag kan se att bokens första kapitel är väldigt stressat. I det andra kunde jag höra min egen röst, det var mer rationellt, inte bara ilska, säger Ahmad Azzam.

Yngst av tolv

Ahmad Azzam är yngst av tolv syskon, numera utspridda i Syrien, Libanon och Tyskland. Han föddes i Damaskus, en stad som hade allt. Han kunde komma rumlande hemåt tillsammans med sin flickvän på morgonkvisten och skoja lite med någon bekant som samtidigt kom ut ur moskén. När protesterna började trodde han att det skulle gå vägen. Men idag menar han att han borde ha sett vad som höll på att hända. Han berättar om hur han i en mindre ort nära Damaskus mötte en före detta grannes tonårsson och pojken höll i en Kalashnikov.

– Han sa ”hey Ahmad”, och inte med den respekt han hade haft ett par år tidigare. ”Hey Ahmad, du har t-shirt och du röker. Det är haram”. Vad fan sa du?! Jag trodde att han missförstått något om haram. Men jag förstod inte. Vi hade ju demonstrerat och trodde att vi skulle sänka Bashar al-Assad... Två-tre veckor senare hörde jag om ”the army of islam”. En vecka efter det såg jag rapporter om hur ledarna för den armén just släppts av Assad-regimen. Samtidigt som mina vänner satt inne för att de ville göra något gott? Pojken hette Bilal. Han dog som tonåring, säger han.

Hoppades på demokrati

Ahmad Azzam och hans vänner hoppades att samhället skulle kunna bli en demokrati. Hade Assadregimen fallit efter det första året så hade det kanske gått, men människor som bara ville överleva vågade inte resa sig, eller följde en annan ström.

– De diskuterar inte ens demokrati, nu säger de att de vill tro på gud. Religionen vinner alltid. Fastän vi sa att ”ser ni inte att Isis mördar sunni också?”. Att leva i en diktatur skapar ett tankesätt, som att de måste hålla sig undan och finna en ledare som hjälper dem. Vi trodde att samhället var redo att ta ett djupt andetag och genomföra revolutionen, men det var fel, säger han.

Han berättar med ett uppgivet skratt om hur någon klottrat ”Demokrati är kafir”, alltså ungefär demokrati är emot islam.

– Marx hade rätt i att religionen är ett opium för folket. Det är den lätta vägen. Men vad jag verkligen sörjer är att när folk bara försökte få lite värdighet, så fann de att man inte kan få värdighet om det inte finns frihet och man kan inte få frihet utan demokrati.

Ingen trodde att det skulle vara lätt och Ahmad Azzam konstaterar att även Europas demokrati bygger på andras blodspillan och uppoffringar. Kanske hade syrierna nöjt sig med aldrig så lite, såsom att slippa kastas i fängelse utan anledning eller trakasseras på gatan.

Tillät inga eftergifter

Men Bashar al-Assad tillät inga eftergifter, så fungerar inte diktaturen. I stället kom våld och islamister och det stod allt mer klart att inget pris var för högt för diktatorns maktinnehav.

– Folk som oss som försökte leda demonstrationerna, jag säger försökte för vi gavs inget utrymme, många av oss dödades och majoriteten är ännu fängslade. Du kan inte föreställa dig hur många doktorer, skådespelare, författare och journalister som dödades. Och sedan plötsligt frigavs alla ledare för radikal islamism från fängelser och skickades ut i samhället?!

Ahmad Azzam konstaterar att de förlorade sin revolution.

Hans konstnärliga arbete kretsar till stor del om följderna, hur människor överlevde och hur situationen tagit fram det sämsta ur folk. Syrien dödades och förstördes.

– Där står en mördare och ler och snackar inför hela världen och han känner sig fri, som att ingen kan döma honom. Det är dåligt att tänka tillbaka på början av revolutionen, för vi var idioter, säger han.

Gick inte mer

Ett ironiskt skratt blir snabbt till upprörda minnen och han vänder bort ansiktet med ett uttryck av avsmak när han berättar vad han bevittnat. Han hör inte till dem som lätt gav upp och bytte mål, men till slut gick det inte mer.

– Efter allt som hänt, alla förluster, människor som lämnade allt eller kastade sig i havet så måste man fråga sig: var det värt det? Idag ser jag att det hade hänt med eller utan mig. De kallar det den arabiska våren, men det var en vulkan. Det var problem på alla områden och det kokade under jorden. Hälsa, utbildning, politik och jag menar att den stora frågan är att människor inte fick ha någon värdighet.

Ahmad Azzam är i första hand alltid palestinier. Det ligger i uppväxten, i farmoderns detaljerade berättelser om familjer och det förlorade hemmet i Palestina. Den komplexa bakgrunden är också ämnet i hans bidrag till den fristadsantologi som nu är aktuell. Själv har han aldrig varit i Palestina, konstaterar att palestinier är offer som ställdes mot andra offer. Han talar snabbt och intensivt, om de olika arabiska orden för tid, om begreppet mellanöstern och om hur palestinier pressats mot olika landsgränser och blivit syndabockar. Att regimen i Syrien skyllde revolutionen på palestinierna.

Han visar ett klipp från sin nya film ”Questionmark” i mobilen. Subtilt förändras och förvrids skådespelarens strama ansikte under en enda tagning. Han spelar en officer som får sina tortyrbrott upplästa för sig hos en läkare. Utan de som utför order skulle ingenting ha hänt.

Kvar i Syrien

Större delen av Ahmad Azzams familj är kvar i Syrien. Syrierna är besvikna och livet för de som är kvar är mycket svårt. Damaskus är inte alls vad det var när han levde sina första 29 år där och att komma bort har gett honom nya möjligheter, inne i huvudet.

– När du skriver från helvetet kommer du att vara i helvetet även som skribent. Förut kändes all min text som att jag skrek. Här är det ingen som pressar dig att skriva, jag kan upptäcka vem jag är och vad jag ska göra med resten av mitt liv. Nu kan jag skriva så att det är sorgset, men också vackert. Inte bara deprimerande, hårt och grymt.

Den nyskrivna romanen ligger nu hos förlag i Turkiet och Jordanien med ett stråk av svart humor som inte hade kommit till utan att han sluppit undan det konstanta stresstillståndet.

– Om jag är välkommen tror jag att jag stannar här i Sverige.