Energin strålar omkring henne, med snabba rörelser och en livlig blick bakom de moderiktiga runda glasögonen. 

Tror du folk skulle skaffa barn om de fattar hur jobbigt det är?

Hon tänker efter en stund.

– Nej, jag tror ingen hade gjort det. Det är som med allting. Det handlar ju om att utsätta sig för livet också. 

– Jag var trött på att vara uppe i mig själv, och bara bejaka mig själv. Jag ville också bli lite begränsad. 

Del av en storfamilj

Josefin Olevik hade fått smakprov på föräldraskapet tidigare, genom en nära relation till en väns barn. I dag är den relationen en del av hennes storfamilj, där vänner och deras familjer skapar ett nätverk som stärker hennes egna lilla basfamilj som består av henne själv och sonen

Hon var beredd på det värsta innan barnet kom, berättar Josefin Olevik. Samtidigt tror hon att det gjort livet enklare att inte ha en annan partner inblandad – i alla fall i jämförelse med föräldrar som blir oplanerat ensamstående och måste hantera sin relation mitt i småbarnsårens kaos. 

– Att skaffa barn på egen hand har alltid funnits i bakhuvudet som en alternativ möjlighet, om jag inte hittade någon att leva med. 

När hon väl gjorde slag i saken att skaffa barn själv var det ett relativt impulsivt beslut. Hon tog ett snack med en klinik i Danmark och fick ett ägglossningstest. När det visade positivt kom beslutet hastigt. Hon kastade sig på nattåget, och plötsligt var hon i en process att skaffa barn på egen hand. Redan vid andra försöket blev hon gravid. 

Den press som hon tidigare känt på att hitta en partner att skaffa barn med avtog sig i samma ögonblick som hon satte sig på tåget mot Danmark. 

– Jag avskydde att livet var så inriktat på den jakten. Det var samma med alla singlar omkring mig. Det var en sådan otrolig frihetskänsla. Det kändes som att jag tog kommandot över mitt liv i samma sekund som jag satte mig på tåget.

Josefin Olevik berättar att hon på flera sätt har känt av tvåsamhetsnormen i vårt samhälle, som hon upplever som snäv.

– När den här familjen blir mer accepterad och ett alternativ för fler, som nu när det blir lagligt, kan flera vara friare i sina livsval. Det kommer göra att fler slipper känna sig misslyckade, och kan hitta ett sammanhang där de kan trivas.

Just nu lever hon utan en romantisk partner, men det är inget som är uteslutet för framtiden. 

– Jag har tänkt att det här är min basfamilj, jag och mitt barn. Den vuxna kärleken kan jag ha vid sidan om.

I dokumentärfilmen Swedish Theory of Love använder filmaren Eric Gandini samma källmaterial som Josefin Olevik gör i sin bok. I Josefin Oleviks tolkning är stadsindividualismen som gör att staten blir en slags familjemedlem för medborgaren en positiv utgångspunkt för ett öppnare samhälle och för kvinnans frigörelse. Eric Gandini ser samma fenomen som ett exempel på en sorglig ensamhetsproblematik där folk inte klarar av att ha relationer. 

Alla steg bort från kärnfamiljen har drivits av kvinnor, konstaterar Josefin Olevik – helt enkelt för att det är de som har något att vinna på en förändring, i form av ökad frihet.

– I Sverige värderar man varje individs rätt att vara oberoende av varandra, man kan istället luta sig mot staten. De sakerna befruktar – och kanske förstärker – varandra.

Svenska kvinnor har åkt utomlands för att inseminera under många års tid. Varför är det först nu det möjliggörs i Sverige för ensamstående? Det handlar om en seghet inom medicinteknik, konstaterar Josefin Olevik. Det har också att göra med att en KD-politiker har varit socialminister och kunnat förhala beslutet.

En vanlig invändning mot inseminering har varit att barnet växer upp utan att känna till halva sin genetik. Forskningen som finns på hur barnen mår är inte så lätt att dra slutsatser ifrån, då det bara är en väldigt begränsad – och privilegierad – grupp som hittills har haft möjlighet att göra insemination på egen hand. De flesta är högutbildade, engagerade och har råd. Att barnen mår bra är därför inte förvånande, om man ser på hur statistiken ser ut i övrigt för den gruppen.

Vissa är också kritiska till att män inte har samma möjlighet som kvinnor att skaffa barn själva. Det är klart, det finns en orättvisa i det – precis som att det finns en orättvisa att kvinnor är de som måste bära och föda barn, konstaterar Josefin Olevik.

– Med tanke på att barn alltid använts som en boja för kvinnor, tycker jag att det är positivt att vi kan använda det på vårt eget sätt. Det finns någon slags historisk rättvisa i det. Det här är ett slags paradigmskifte, där man går från att vara offer till aktör.

Att vara frivilligt ensamstående genom insemination är fortfarande ett nytt och relativt ovanligt fenomen i Sverige. Hur ska människor omkring bäst uppföra sig för att ställa jobbiga frågor?

Positiv nyfikenhet, tycker Josefin Olevik är helt okej. 

– Det är inte konstigt att man reagerar på avvikelse. Det är viktigt för mig att inte bli kränkt av att få den uppmärksamheten. 

Samtidigt konstaterar hon att hon har valt att bli något av en talesperson för gruppen – något som inte passar alla. 

– Innan jag bestämde mig för att skriva boken var det många vänner som hörde av sig och ville prata, för att de funderade på samma sak. Då bestämde jag, att det är något jag alltid vill bjuda på. För mig är det mitt livs bästa beslut, då kan jag vara generös med det. 

Samtidigt finns det gränser för vad hon vill prata om, som när folk frågar vad hon vet om donatorn. 

– Det får mitt barn berätta om när han är redo. Där går min gräns.