Selma: Det här är kanske lite kontroversiellt, men en sak som är attraktivt är att ha ett våldskapital som man aldrig använder. Att liksom utstråla en förmåga att försvara och beskydda. Men det behöver ju inte nödvändigtvis vara via fysiskt våld.
Fredrik: Jag är intresserad av de här avslöjandena som DN har gjort om poliskvinnor som legat med och haft hemliga relationer med gängkriminella. Det är en kliché att kvinnor dras till bad guys. Men jag tänker att det kanske finns något element kring våldskapitalet som handlar om vilka vi är som människor, djupt inuti. Evolutionära grejer.
Annie: Vad tror ni att folk svarade när frågan om vad det mest attraktiva en man kan göra ställdes på Twitter?
Selma: Säkert dumma saker om att det är attraktivt att en man betalar och bjuder en på saker.
Fredrik: Lyssna kanske?
Annie: Bra gissningar. Det flest svarade var förmågan att initiera och genomföra saker, typ att boka en resa.
Selma: Men gud vad låga krav!
Fredrik: Det är ju bara att ringa en resebyrå. Hur jobbigt är det? Men visst, då ska man ha pengar.
Annie: Det är för att du är så rik, haha.
Imponerar på kroppsbyggare
Annie: När känner du dig som mest manlig, Fredrik?
Fredrik: När jag åkte hit idag så struntade jag i GPS:en i bilen. Jag tänkte att ”Nu fan. Det här måste jag kunna lösa själv”. Och då kände jag mig som … vad hette det där gänget som vandrade över Amerika och sen fastnade i något pass och var de tvungna att äta varandra? The Donner Party! Jag kände mig som patriarken i The Donner Party. Nu kan jag börja äta folk snart! Så det kan vara en grej: När man knuffar tekniken åt sidan och bara gör.
Annie: Något mer?
Fredrik: Jag tränar på ett gym som är fyllt av kroppsbyggare. På ett sätt är jag ju i relief mot dem, liksom en tanig tönt. Men det finns en slags sit up med vikter som jag är väldigt bra på eftersom jag har så långa ben. Då går det ofta förbi kroppsbyggare och nickar uppmuntrande mot mig.
”Dumma och smarta feminister”
Annie: Selma, i din aktuella bok ”Testosteron” utmanar du bilden kring vilka som är samhällets förlorare. Kan du berätta om det?
Selma: När man analyserar vinnare och förlorare blir det väldigt enkelspårigt när vi placerar kvinnor som underlägsna i alla sammanhang. För det finns ju ganska många områden där kvinnorna springer ifrån, till exempel när det kommer till till exempel utbildning. Jag tror vi behöver uppdatera bilden, och inse att man kan vara både vinnare och förlorare samtidigt.
Annie: När du läste boken, Fredrik. Tänkte du då: ”Jävlar vad arga alla feminister kommer att bli nu?”.
Fredrik: Det finns ju dumma och smarta feminister, precis som det finns dumma och smarta läsare. Så tänker jag ofta, framför allt när det gäller sånt här sprängstoff. Vissa kommer ju att välja att missuppfatta din bok och kanske bli irriterade. Men om man är öppen för att skifta position, då är väl det här det bästa som finns? ”Fan det här har jag inte riktigt tänkt på”.
Selma: Jag tror att vissa äldre feminister kan känna en skräck inför att de feministiska framgångar som de har åstadkommit på något sätt ska tas bort från samhället. Alltså, vi har fått det bättre. Men vi ska inte säga det högt. För då är det risk att det försvinner.
Det inre helveteshålet
Annie: Jag har tänkt många gånger ”vad jobbigt det är att vara tjej”. Men jag skulle aldrig, aldrig vilja vara en man.
Selma: När jag för fjärde gången under en vecka sitter med mina tjejkompisar och pratar – för det är det vi gör när vi umgås – då kan jag känna: vad härligt det verkar vara att vara en kille och ha ett Korpen-lag eller göra en aktivitet. Män är mycket bättre på att göra saker när de umgås.
Annie: Jag fattar precis vad du menar. Jag älskar mina vänner. Men varje gång vi ses är det ju en liten terapisession.
Fredrik: Mitt umgänge är motsatsen till det. Det blir mest prat om sånt som får oss att skratta. Och det är inte för att jag jobbar med underhållning, utan det har alltid väldigt lite av ”Nu måste vi först prata om hur vi mår” för mig. Där går jag rakt in i stereotypen tror jag.
Annie: Men saknar du inte det ibland?
Fredrik: Nej, inte så mycket.
Annie: Lite mörkt.
Fredrik: Ja, lite? Men jag har inget problem med det. Alla mina vänner säger att jag borde gå i terapi. Det har jag aldrig varit så sugen på. Men någon gång kommer det kanske att öppnas ett helveteshål som tvingar in mig i terapirummet.
Mindre hatad än väntat
Selma: För att vara en så känd person som du ändå är känns det inte som att särskilt många är irriterade på dig, Inte om man jämför med andra män som är lika kända. Vad tror du att det beror på?
Fredrik: Jag tror att jag och Filip stack mer i ögonen på folk förr. Vi kanske har nött ner publiken? Eller så har folk sett lite mer av vad vi har gjort och ändrat sig. Jag är hundra procent likadan själv. Jag bildar egna uppfattningar väldigt snabbt och på väldigt lösa boliner kring hur olika offentliga personer är. Och det är svårt att ändra på det.
Selma: Jag tänkte att det kanske är att du är lite mer folklig? Alex och Sigge tror jag att många upplever som mer elitistiska.
Annie: Kan det handla om att du inte är från Stockholm?
Fredrik: Ja, kanske. Både jag och Filip är från vischan, och vi sitter i TV kväll efter kväll. När vi började göra grejer tyckte många mediala kvinnor att vi var grabbiga. Sen började vi göra lite mer PK-grejer i ”Breaking news”. Då var det ju istället väldigt många högermänniskor som tyckte att vi var för woke.
Filips besvikelse
Annie: Jag är nyfiken på dina relationer. Om allt går åt helvete i livet och du behöver en soffa att krascha på, har du det?
Fredrik: Ja, men då tror jag ändå att många skulle ställa upp, på samma sätt som jag tror att jag skulle ställa upp. Men Filip kan verkligen säga att ”När jag gick igenom min skilsmässa, då var du inte så bra som du kunde ha varit”. Och då börjar jag skylla ifrån mig: ”Det var ju ändå mitt i sommaren, du var ute i Europa, jag var inte hemma”. Ni vet, man famlar efter någonting.
Annie: Blev du sårad eller ledsen då när Filip sa så?
Fredrik: Nej inte sårad, men jag fick lite dåligt samvete. Fan, jag är nog inte så bra på att ta initiativ till att prata om känsliga saker. Men jag vill tro att om det skulle smälla på något sätt, för mina vänner eller för mig, då finns det en nivå till. Det är liksom som en liten hemlig växel som jag bara räknar med kommer att finnas där. Men om den inte gör det hos mig eller hos de andra, då blir det ett uppvaknande av Guds nåde.