Dansen var Fredrik Rydmans liv men diskbråcket satte stopp för hans eget dansande. Nu är han tillbaka som koreograf. Med dansföreställningen Stop. Play. Rewind. – the monopoly game sätter han fokus på vad konsumtionssamhället gör med oss – och vad som egentligen är viktigt i livet.
I det något slitna betonghuset som är Dansens hus står koreografen Fredrik Rydman, eller Benke som han kallas, och pratar i telefon. Han vankar längs den ensamma julgirlangen som ligger platt över ett räcke.
– Jag bestämde mig för att inte prata med någon under det här projektet. Utan i stället bara fokusera på att få ihop det så bra som möjligt. Därför är det många som ringer nu i stället, säger Fredrik Rydman.
”Vi fyllde hela Globen”
Han öppnar en liten dörr och tar sig in, han hastar genom smala korridorer och går in i logen.
Fredrik Rydman har dansat i hela sitt vuxna liv. Han var en av dem som startade gruppen Bounce, som på allvar tog streetdance in i finkulturen. Bounce ville sätta dansen i fokus, och inte bara behöva vara bakgrund till andra artister, som det ofta är.
– När jag stod i ett utsålt Globen så insåg jag att vi hade lyckats, dansen var i fokus, berättar Fredrik Rydman.
Bounce startades 1997 och hade sin sista föreställning 2010, efter det gick Fredrik Rydman vidare. Under några år kunde han fortsätta att dansa men efter att han hade fått diskbråck i nacken var det över.
– Under hela mitt liv har folk runt omkring mig frågat hur länge kan man hålla på egentligen. Svaret var; ungefär så här länge, säger Fredrik Rydman
Sängliggandes i två veckor, utan att kunna vrida på huvudet, fick han tid till att tänka på vad livet egentligen handlar om.
– Se på oss människor, se hur jobbiga vi är. När vi hela tiden fokuserar på att bli betydelsefulla så är det lätt att välja att bli bra på sitt jobb eller tjäna mycket pengar, då mister vi många av våra nära relationer.
Med den tanken föddes idén till Stop. Play. Rewind. Han kom fram till att han identifierar sig med sina projekt, men att han aldrig kan vila i dem. Hela tiden finns jakten på någonting annat – någonting nytt.
– Men i slutändan så är det endast de relationer man har lyckats att bygga under tiden som faktiskt betyder någonting. Det är exakt vad den här föreställningen handlar om, säger Fredrik Rydman.
Slåss om en kub
Den tanken ledde Fredrik Rydman vidare till att fundera över konsumtionssamhället och kapitalismens påverkan på hur vi tolkar värden i livet. Fredrik Rydman menar att när den ekonomiska verkligheten bestämmer hur vi värderar saker, i stället för andra värdegrunder, så letar vi hela tiden snabba kickar. Man köper en ny bil eller en ny tröja för att belöna sig själv.
– Det är så vi skapar det här spelet i föreställningen, säger Fredrik Rydman och lägger båda händerna bakom den röda mössan.
Jagandet efter belöning och framgång är centralt i föreställningen. Det symboliseras av en kub som nio personlighetstyper slåss om. Personlighetstyperna är bland annat den typiske ledaren, hjälparen och tvivlaren. I föreställningen går de från att vara jämlika till att skapa motsättningar mellan varandra. Ett slags Big Brother där vinnaren tar allt. Alla dansarna är valda på grund av vilka de är.
– Och eftersom det inte finns något tal i föreställningen har dansarna tolkat personligheterna med hjälp av kroppen och dansen, berättar Fredrik Rydman.
Träffades på nätterna
Logen han sitter i är en blandning av ett museum över de många möten som har skett här och ett telemarketingkontor. Koppar står utspridda på bord i små klungor och de tidigare vita väggarna är nu nedklottrade med namn och figurer av olika dansare som har varit på besök. Medan de nedsuttna sofforna i matta färger helt saknar den glamour som annars kopplas ihop med showbusiness.
– Här har vi till och med egna kontor, påpekar Fredrik Rydman med öppna armar för att visa hela rummet.
Det är en stor skillnad från tiden när hans karriär startade. Då möttes de oftast på nätterna för att hinna med de brödjobb som han och många av hans kollegor hade.
Går ut över familjen
Även om Fredrik Rydman har funderat mycket kring hur karriären påverkar relationerna med hans familj så fokuserar han mycket på sina projekt. Han säger själv att det är ganska motsägelsefullt att göra en föreställning om att odla nära relationer, eftersom jobbet tar så mycket av hans tid men att det ofta handlar om att det finns ett slut.
– Relationen med mina barn är livslång, medan det här projektet snart är över. Om mina barn skulle säga att de inte ville träffa mig mer efter årsskiftet skulle jag lägga betydligt mer tid på oss. Problemet är att man hela tiden tänker att man kan göra det senare, säger han.
Trots att Fredrik Rydman är medveten om att hans projekt går ut över hans familj så finner han oerhört mycket glädje i sitt jobb. Och det kanske är därför han har valt att fortsätta spela föreställningen Stop. Play. Rewind. en vecka längre än planerat, till den 18 januari.
