Matti Ollikainen och hans två barn har precis flyttat in i lägenheten i Olskroken, förklarar han när vi slår oss ner vid bordet. Det har varit lite jobbigt eftersom de hade ett glapp på en månad mellan boenden. Men nu är de installerade och nya spelningar väntar för Matti Ollikainen, tillsammans med hans band, Franska Trion.
”Blir en slags hyllning”
Men den trio de varit i nästan 17 år är inte längre densamma. I början av mars gick trummisen Thommy Larsson bort efter en tids sjukdom. Bandet, som också består av basisten Viktor Turegård, hade precis repat klart låtarna till en ny skiva och skulle in i studion för att spela in.
– Vi valde att fråga fyra olika trummisar, för vi tyckte det var fint att man inte bara satte en person på hela det där jobbet när han hade dött. Det blir en slags hyllning på något sätt.
De fortsatte också med sina spelningar under våren. På tågresor mellan gigen, under soundcheckar och de vardagliga samtalen innan konserterna har Thommy Larssons frånvaro varit påtaglig.
– Det är då man liksom mest har hunnit tänka på honom. Det lever man ju med.
Annorlunda sound
Men när de väl börjar spela förlorar sig Matti Ollikainen i musiken. Då finns bara det, som han själv säger. Att inte fortsätta med Franska Trion har inte varit ett alternativ.
– Man måste fortsätta spela. Jag kan inte sluta sjunga de sånger jag hittar på. Sedan är det ju sorgligt att gå vidare. Det är sorgligt att han har dött, helt enkelt. Han är oersättlig på sitt sätt.
Thommy Larsson spelade ”lite bakvänt på något vis”, tycker Matti Ollikainen. Med nya trummisar har soundet blivit en aning annorlunda på den senaste skivan, De ensammas planet, som släpps om en vecka. Dessutom har Matti Ollikainen lagt in orgel och andra klaverinstrument utöver de sedvanliga piano, trummor och ståbas.
Utforskar ensamhet
Själv tycker Matti Ollikainen att den här skivan, bandets tionde, är den mest sammanhållna. Ensamhet, kärlek och döden utgör dess teman. Låtarna utforskar, som albumtiteln avslöjar, framförallt olika sorters ensamhet och Matti Ollikainen har varit med om dem alla. Men han understryker att de inte är känslor som är konstanta.
– Det mesta man sjunger om är sådant man känner ibland. Det präglar inte hela personligheten. Jag skriver en låt väldigt snabbt. Det kanske går på ett par minuter, för den bara kommer till mig, som en blixt. Och då kände jag så, men kanske bara i en minut. Men det blir en sång.
”Påverkas på djupet”
Ju mer personlig han är i sina texter, desto mer allmängiltiga blir de, anser Matti Ollikainen. Lyssnare som berörs av dem tänker inte på att de handlar om honom, utan upplever det som om att han sjunger om dem, tror han.
– En gång kom ett 80-årigt par fram till mig med blommor och sade, ”Du sjunger precis om vårt liv.”
Franska Trion kallas ofta för ett ”kultband”; de faller inte alla i smaken. Men de som grips av musiken påverkas på djupet, menar Matti Ollikainen.
– Det bästa betyg man kan få är att man har den där helande kraften på folk. Att man får folk att läka och ta sig igenom livet. För på så sätt har jag själv blivit hjälpt av andra musiker.
Fastnar för rytmer
Men att sätta fingret på hur musik han lyssnar på inspirerar hans egna låtar är svårt.
– Om man tänker på vad folk har jämfört min musik med i recensioner så känner jag ibland inte till dem jag jämförs med och de har sällan att göra med vad jag har lyssnat på.
Som exempel ger han 80- och 90-talsrapparen Slick Rick som går på repeat hos honom just nu. Exakt hur det påverkar de rock-, jazz- och bluesinfluerade sånger han själv skriver är oklart, men han brukar fastna för det rytmiska, vare sig det handlar om melodier eller meningar tryckta på en boksida.
– Det är ofta det jag berörs av, även när jag läser en bok. Det är inte meningen i boken, jag bryr mig inte om den, jag läser bara hur orden studsar och hoppar för mig. Det måste vara rytmen och ordens eller musikens trollkraft som påverkar mig.
”Ingen särskild idé”
Något firande i samband med släppet av De ensammas planet har Matti Ollikainen inte funderat på. Men när det kommer på tal under intervjun verkar han bli fundersam. Kanske blir det ändå något efter Lisebergsspelningen den 30:e, tänker han högt.
Franska Trion fortsätter helt enkelt med det de alltid har gjort: att turnera och göra nya skivor.
– Jag har aldrig haft någon särskild idé med Franska Trion, utan kommer det låtar så vill jag sjunga dem, säger Matti Ollikainen.
Trytande inspiration är en icke-fråga.
– Om sångerna slutar komma så är det för att jag inte behöver dem, det är bara så. De sånger som kommer är de jag behöver för att läka mig själv och därigenom läka andra.
