Jag talar givetvis om Frankenstein, berättelsen om vetenskapsmannen som i sin strävan att upphäva döden och skapa liv, istället skapar ett skrämmande monster av likdelar som ödelägger hela hans tillvaro.
Berättelsen om romanen Frankensteins tillblivelse är också berättelsen om dess författare Mary Shelley. Historien om hur hon, hennes make Percy Bysshe Shelley, och Lord Byron (för att nämna de mest kända deltagarna) berättar historier för att förströ sig under den sällsynt kalla sommaren har berättats nästa lika många gånger som den om Victor Frankenstein och hans monster. Och denna berättelse är i sin tur en berättelse om hur svårt det fortfarande verkar vara att tala om kvinnor som konstnärer utan att låta deras erfarenheter (eller brist på erfarenheter) av moderskap överskugga hela narrativet. Förvisso är det svårt att bortse från att det makabra och fasansfulla i att förlora flera barn innan en har fyllt tjugofem år mer än väl måste motsvara både den fasa och den dödsskräck som driver vetenskapsmannen Frankenstein. Men Mary Shelley, dotter till den tidiga kvinnorättskämpen Mary Wollstonecraft, besatt trots sina unga år även en stor bildning och hade kännedom om såväl antika tänkare som samtida vetenskap. Också detta omsatte hon i sitt skrivande när hon, liksom sin huvudperson i skapandet av monstret, satte ihop de olika delar som skulle komma att bli en av världens mest berömda romaner. Ändå är det ständigt modern Mary Shelley, modern till döda barn, som dyker upp i läsningarna av den tragiska och blodiga romanen hon skrev blott nitton år gammal. Detta också i de många genusorienterade läsningar av Shelley och hennes ”fasansfulla avkomma” som hon kallat sin bok, en formulering som yttras av en kvinna passar som hand i handske på alla som redan är benägna att göra biografiska tolkningar.
Men om tolkningen av Mary Shelley som författare tenderar att vara enkelspårig, tycks det finnas lika många läsningar av hennes monster och dess skapare som det finns inkarnationer i film och litteratur. Är monstret en symbol för konsekvensen av mänsklig hybris? Representerar han Victor Frankensteins mörka skuggsida? Eller dennes förtränga homosexualitet?
Mycket riktigt finns det också tolkningar som tar vara på det arbetsamma, kroppsliga, och blodiga i skapandet av monstret och påpekar paralleller till en förlossning. Det är i värsta fall en slentrianmässigt författarbiografisk läsning, i bästa fall en ganska queer läsning av den manliga huvudpersonen Victor Frankenstein, som genom att gå emot den etablerade ordningen får uppleva ett slags ”moderskap”, samtidigt som den länge både tabubelagda och i litteraturen förbisedda erfarenheten av att föda barn lyfts in i den manliga sfär som traditionellt ”räknats”. Eller är det tvärtom så att Frankensteins förmåga att på egen hand skapa liv innebär patriarkatets totala seger, liksom när en allsmäktig Zeus föder sin dotter genom huvudet och därigenom gör kvinnan fullständigt överflödig?
I boken Skin Shows: Gothic Horror and the Technology of Monsters titel skriver Jack Halberstam (då under namnet Judith Halberstam) om hur de många olika tolkningar som kan utvinnas ur ikoniska monster som Frankenstein och Dracula är en del av lockelsen hos dessa. De förkroppsligar flera olika tabun och rädslor samtidigt och låter sig inte fångas in i en enda betydelse. Varelsen i Frankenstein består ju själv av många olika beståndsdelar och kan, liksom de många olika läsningarna av den, inte fogas ihop till en harmonisk helhet. Kanske är det därför det namnlösa monstret, som ofta förväxlas med sin skapare och kallas Frankenstein, fortsätter att komma tillbaka i nya versioner. Kanske har den skrämmande men ack så tragiska varelsen till och med fått en renässans?
Det senaste halvåret har det kommit inte mindre än tre böcker på svenska där han spelar en större eller mindre roll. I den brittiska författaren Jeanette Wintersons Frankissstein: en kärlekshistoria berättas historien om den ursprungliga romanens tillkomst parallellt med en berättelse om hur läkaren Ry Shelley, som råkar vara transman, möter den arroganta men märkligt tilldragande vetenskapsmannen Victor Stein som arbetar med artificiell intelligens, AI. De inleder en affär som så småningom drar in Ry i Victors inofficiella och kontroversiella experiment. I irakiska Ahmed Saadawis Frankenstein i Bagdad, som kom ut redan 2005 men först nu finns översatt till svenska, binds olika människoöden i det tidiga 2000-talets Bagdad samman av en märklig varelses framfart. Denna varelse visar sig vara sammansatt av olika människor som dödats i diverse bomb- och våldsdåd i den krigshärjade staden. Och i satiromanen Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg sätts flera av skräcklitteraturens mest ikoniska figurer, däribland både Frankenstein och hans monster, i en modern terapisoffa. Där möter den vid det laget luttrade psykologen en neurotisk, aggressiv, och narcissistisk Victor Frankenstein, hans änglalika men principfasta fästmö Elizabeth, och sist men inte minst ett vältaligt och empatiskt monster som, inte så olikt Shelleys monster, blott vill ha vänlighet och bekräftelse från sin skapare.
Särskilt Wintersons bok anspelar i hög grad på en av de vanligaste och mest uppenbara tolkningarna av Mary Shelleys roman: den att monstret i sig och allt som drabbar Victor Frankenstein i och med dess skapelse är straffet för den hybris som driver människor som han att leka gud, att skapa liv på ”onaturliga” sätt. Denna tanke på ett straff för den hybris som gjort att hela mänskligheten har hävdat sin makt över naturen har givetvis fått förnyad aktualitet i vår tid av klimatförändringar. Liksom Frankenstein, vars skapelse som av en händelse tillslut hinner ikapp honom på en av naturens sista relativt orörda platser i Arktis, väntar vi kollektivt på straffet för vårt storhetsvansinne.
Men Wintersons queera version av berättelsen tar också fasta på de gränsöverskridande egenskaperna hos monstret. Vid tiden för Shelleys roman var det populärt med experiment som gick ut på att med elektrisk ström, så kallad galvanisk, få till exempel döda grodor att röra sig, vilket väckte drömmar om att kunna väcka de döda till liv. Men Victor Frankenstein för inte bara in elektricitet i en död kropp, vilket borde ha varit det enklaste tillvägagångssättet. Han sätter istället samman delar av flera olika döda kroppar, och fasan som hans skapelse väcker tycks till stora delar bestå i dess hybridnatur. Också Wintersons Ry uppfattas av samhället som gränsvarelse. De delar av hans kropp som enligt den könsbinära ideologin tycks tillhöra ”olika” kön förvirrar och provocerar ännu i vårt ”moderna” samhälle. Och liksom Victor grymt vänder sig bort i avsmak från sin skapelse när denna inte motsvarar hans högt ställda förväntningar, finns det än idag föräldrar som med liknande fasa vänder sig bort från sina barn när dessa inte lever upp till deras förväntningar beträffande könsidentitet och sexualitet. Hur det känns att vara den som människor betraktar med fasa och äckel skildrar redan Mary Shelley i varelsens rasande tal till sin skapare. ”I am malicious because I am miserable” säger han och fortsätter: ” Am I not shunned and hated by all mankind?”
I den humoristiska Monster i terapi, understryker Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg ytterligare tragiken i att som det ”barn” monstret är bli kategoriskt avvisad av sin förälder.
I andra queera tolkningar av Frankenstein och hans monster har hemlighetsmakeriet kring monstret lyfts fram. Under en stor del av Shelleys berättelse är monstret nämligen inte ens fysiskt närvarande. Istället är han sin skapares skamliga och ”onaturliga” hemlighet, en hemlighet som håller på att driva honom till vansinne och hotar att skilja honom från hans fästmö och hans framtid som respekterad samhällsmedborgare och make. I denna och många andra tolkningar är monstret en del av Frankenstein, och en del av Frankenstein är monstret, avvikande och utstött.
Också Saadawi tar vara på monstret som ett slags lapptäcke bestående av olika delar. Olika delar som både styckats upp och satts samman av våld. Här rör det sig om det våld och de splittringar som trasat sönder det irakiska samhället i åratal och som har ackumulerat ett monster. Medan den hybris som skapar monstret i Mary Shelleys historia är tydligt kopplad till ”förbjuden kunskap”, att liksom Adam och Eva försöka jämställa sig med Gud genom förhäva sig genom vetande, handlar den mänskliga hybrisen hos Saadawi snarare om det maktspel som leder till vissas likgiltighet inför mänskligt lidande och död. Kanske går det att se västvärldens, med USA i spetsen, Mellanösternpolitik som en doktor Frankenstein som leker Gud med sin utrikespolitik?
På sätt och vis är både det krig som skildras i Frankenstein i Bagdad och den på samma gång cyniska och idealistiska techindustri som beskrivs i Frankissstein sidor av o samma mynt: en kapitalistisk och militaristisk världsordning.
Det är också berättelser om de som görs till, skapas som, monster i denna värld, såsom transpersoner, eller muslimer efter 11:e september 2001 som blev startskottet för USA:S invasion av Irak.
I Monster i terapi framgår dock tydligt den tanke som redan Mary Shelley delvis formulerade den kalla sommaren vid Genèvesjön: att det verkligt monstruösa är att vända sig bort från i avsmak från Den Andra, att inte se dess likheter med en själv och inte kunna härbärgera dess annanhet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
