Historien om evighetsarkivet började för sex år sedan när keramikern Martin Kunze satt vid drejskivan i sin verkstad och bearbetade en lerklump. Han började fundera på vilka informationsbärande artefakter från vår tid som kommer att finnas kvar och vara läsbara om 100 000 år. Han visualiserade en ”kyrkogård av oläsbara disketter”, som redan blivit ett enormt problem för världens arkivarier.
Sedan internet slog igenom präglas vår tid av digital information och ny tekik som gjort det enkelt att lagra stora mängder data. Beräkningar visar att den lagrade datan i världen kommer att öka med 35 triljoner (35 följd av 18 nollor) gigabytes till 2020. Men ur ett långtidsbevaringsperspektiv är den digitala informationshanteringen minst sagt opålitlig. Redan i slutet av 1990-talet myntades begreppet ”The digital dark age”. Termen beskriver ett framtidsscenario då det kommer att vara svårt eller till och med omöjligt att studera dagens elektroniska filer eftersom de antingen förstörts eller sparats i föråldrade format som inte går att läsa längre.
Hårddiskar håller ett par år
Frågan är högaktuell inom biblioteks- och arkivvärlden. Veronica Blom, arkivarie på Saco, berättar att det i dagsläget inte finns någon bra lösning på problemet med långtidsbevaring i offentlig sektor. Idag sparas därför viktiga filer och data i öppna format, som är enkla att konvertera kontinuerligt, i väntan på att en enhetlig standard eller strategi ska uppenbara sig.
Den enorma mängd data som idag omsorgsfullt lagras och katalogiseras på alltifrån Kungliga biblioteket, Riksarkivet, universiteten, myndigheterna och så vidare, måste med andra ord sparas om i nya format och på nya medier med jämna mellanrum. Ett omfattande arbete, som i takt med att informationen växer blir allt mer ohållbart och allt svårare att hinna med.
Trots de stora tekniska framstegen som gjorts de senaste decennierna, med kraftigt ökad lagringskapacitet på hårddiskar och minneskort, saknas fortfarande en teknisk lösning för att lagra information på dator permanent. Moderna hårddiskar blir exempelvis oläsliga efter bara ett par år om de inte underhålls. Livslängden för cd- och dvd-skivor beräknas till ungefär femtio år, sedan börjar informationen vittra bort. Vissa nya avancerade lagringsmedier klarar ett par hundra år, men för ett riksarkiv är hundra år fortfarande en ganska kort livslängd. Och för ett kulturarv handlar perspektiven snarare om tusentals år.
David Hasselhoff ingår i arkivet
När Martin Kunze satt vid drejskivan fick han en idé. Borde man inte kunna bränna stengodsplattor med information om vår tid och gömma dem på en säker plats?
Under flera månader studerade han teorier kring långtidsbevaring. Paradoxalt nog bygger de flesta av dem inte på avancerad och modern teknik utan på uråldriga principer och metoder som återfinns i naturen.
För att Martin Kunzes idé om arkivering i mer än 100 000 år skulle ha någon chans att lyckas insåg han att plattorna behövde arkiveras i en geologiskt trygg miljö. En miljö med potential att stå emot såväl tjocka inlandsisar som kärnvapenkrig och naturkatastrofer. Han kom att tänka på gruvan i Hallstatt där man redan på 800-talet före Kristus började bryta bergsalt.
När han presenterade sin idé för företaget som äger gruvan nappade de direkt och gick med på att upplåta femton kamrar i gruvan åt projektet. Efter att ha experimenterat med olika trycktekniker och färgämnen placerades sedan de första egenproducerade stengodsplattorna i arkivet för ett år sedan.
– Vad vi skapar här kommer att finnas kvar i flera hundratusen år, kanske ännu längre. Framtida civilisationer kommer att grunda sin syn på vår tid utifrån innehållet i arkivet, säger Kunze självsäkert.
Han lyfter varsamt upp några plattor som han skapat på uppdrag av Naturhistoriska museet och Konsthistoriska museet i Wien. Institutionerna har nyligen inlett en satsning på att dokumentera delar av sina samlingar för att kunna trycka dem på keramikplattor. Men det är inte bara kulturhistorisk fakta som bevaras i arkivet. För 3 000 kronor kan även privatpersoner beställa en platta med plats för text och bilder. Många har tagit chansen. En ung kvinna beskriver känslorna i samband med sin konfirmation. Den amerikanske skådespelaren David Hasselhoff redogör för sin karriär. En österrikisk handikappidrottare stolpar upp sina framgångar i en text som illustreras av en bild där atleten biter på en medalj.
Martin Kunze berättar att privatpersonernas medverkan är viktig. Intäkterna från deras plattor är tänkta att användas till forskningsprojekt inom lingvistik, geologi och semiotik. De privata berättelserna är, enligt Kunze, också minst lika betydelsefulla som den officiella historieskrivningen för eftervärlden. Han drar paralleller till dagens brist på kunskap om egyptiernas och babyloniernas vardagsliv.
– Men om informationen på plattorna är vad framtida civilisationer kommer att vilja upptäcka har jag ingen aning om, säger Martin Kunze.
Som ett keramiskt pictionary
För att få lite perspektiv: För cirka 100 000 år sedan började grupper av homo sapiens att röra sig från Afrika till andra kontinenter. Hur världen kommer att se ut år 102 015 är helt omöjligt att föreställa sig. Idén med de informationsbärande plattorna förutsätter att framtida civilisationer förstår det skrivna språket. Därför ingår det i Memory of Mankind-projektet även ett avkodningsarbete som går ut på att skapa ett slags keramiskt pictionary. Tusentals plattor med tryckta ord och föreställande fotografier ska placeras i arkivet för att framtida forskare ska ha en möjlighet att dechiffrera de sedan länge utdöda språken på plattorna. Martin Kunze är medveten om svårigheterna och osäkerhetsfaktorerna i sitt projekt, men anser ändå att text och bilder på analoga informationsbärare är det bästa alternativet när man pratar mångtusenårig lagring.
– I samband med 40-årsjubileet för månlandningen upptäckte man att det inte längre fanns några maskiner som kunde läsa en del av den insamlade originaldatan. Dagens digitala kulturarv kommer förmodligen inte ens att leva kvar i 50 år, säger han torrt.
När vi kommer ut ur gruvan har tunga regnmoln bäddat in alplandskapet i ett ogenomträngligt dis. Vi vänder oss om och betraktar öppningen till evighetsarkivet. Inom cirka 40 år kommer det formbara bergets rörelser leda till att den cirka 80 centimeter höga ingången till förvaringskamrarna i gruvan försluts av sig själv.
– Då kommer arkivet att vara fullt och vi kan lämna över det till naturkrafterna. Att det förseglas försvårar för icke-auktoriserade ingrepp i närtid, säger han.
Polletterna ska spridas över världen
Vi vandrar tillbaka genom alplandskapet som bildades för cirka 30 miljoner år sedan. Samtalet kommer in på det analoga arkivets begränsningar när det kommer till mängden data som kan sparas. På de befintliga keramikplattorna går det maximalt in 25 000 tecken om man trycker med minsta möjliga storlek. Jämfört med digitala förvaringsmetoders smidighet och kapacitet framstår Memory of Mankind närmast som en fragil, spartansk och klumpfotad förlorare. Martin Kunze ser sig omkring och tar sedan upp ett par än så länge hemliga prototypplattor ur sin väska. Han vill inte att jag skriver ingående om tekniken, men plattorna, som inom kort ska lanseras, är i princip okrossbara och tryckta med en teknik som möjliggör en avsevärt förbättrad lagringskapacitet, säger han. Texten på prototypplattan är för liten att läsa med blotta ögat, men Martin Kunze berättar att man bara behöver ett enkelt mikroskop.
– När vi utvecklat den här tekniken ytterligare kommer vi att få plats med en hel Harry Potter-roman på en platta, säger han.
Hur ska framtida civilisationer hitta till arkivet när det väl förslutits, undrar jag. Martin Kunze visar upp ett par runda keramikpolletter, som pryds av en Europakarta, koordinater och Hallstattsjöns branta konturlinjer.
– Alla som väljer att lagra en platta i Memory of Mankind får, förutom en kopia på sin platta, även en sådan pollett, säger han.
I takt med att arkivet växer kommer polletterna sedan att spridas över världen, och ska förhoppningsvis fungera som ett slags skattkarta till arkivet.
Hela världen i ett par gram
Ett par mil bort, på andra sidan gränsen i Schweiz, pågår ett annat forskningsprojekt som också arbetar med att knäcka långtidslagringens gåta. Robert Grass, forskare i kemi vid tekniska högskolan ETH i Zürich, har tillsammans med sitt forskarlag utvecklat en teknik som kopierar naturens lösning för att föra vidare information från generation till generation – datalagring i gener. DNA har fördelen att det kan lagra stora mängder information i en liten mängd organiskt material. Instruktioner för hela människans anatomiska uppbyggnad ryms exempelvis i en enda cell, vilket motsvarar cirka 4,7 gigabyte.
– All information i hela världen skulle gå att förvara i några gram DNA, vilket är otänkbart med alla andra tekniker vi har idag, säger Grass till tekniktidskriften Fast Company.
Dessutom är DNA uppbyggt av baspar, vilket liknar datorernas sätt att spara information digitalt med ettor och nollor. Under rätt förutsättningar kan informationen i DNA också lagras under mycket lång tid. För två år sedan lyckades exempelvis forskare utvinna hela arvsanlaget från en 700 000 år gammal fossil av en häst.
I teorin ser tekniken med andra ord lovande ut, både utrymmesmässigt och vad gäller hållbarhet. Men i praktiken finns flera stora problem kvar att lösa. I dag kan en datoranvändare lätt välja vilken fil som ska läsas från hårddisken med hjälp av ett musklick. Men för att öppna en särskild fil som lagras i DNA måste man först läsa all information som ligger i vägen, ungefär som när man spolar ett vhs-band. Dessutom går det i dagsläget inte att avkoda en DNA-sträng utan att den samtidigt förstörs, vilket innebär att all information måste skrivas om hela tiden efter att den lästs – en både tidsödande och dyr process. De enstaka dokument som Grass och hans forskarlag överfört till DNA kostar än så länge omkring 15 000 kronor vid varje avläsning.
Saknas standarder
Forskningen på ETH i Zürich är ett av flera liknande projekt som pågår runtom i världen kring DNA-lagring, vilket också sätter fingret på ytterligare en utmaning för långtidslagringen. Redan idag är ett stort problem med digital arkivering att det saknas enhetliga standarder och politiska strategier globalt. Om olika länder och institutioner väljer sin egen väg kommer det snart bli svårt att både sprida informationen och koordinera vad som sparas var.
Hur ska Martin Kunze och hans Memory of Mankind lyckas med visionen att bli ”hela världens arkiv”? MOM är ett fristående och privat projekt. Förutom en rådgivande församling bestående av internationella forskare arbetar Martin Kunze och hans kolleger med en skral budget på cirka 400 000 kronor. Han sticker inte under stol med att det hade varit välbehövligt att få in en större aktör med finansiella muskler för att få större spridning för tekniken.
Några större samarbeten är redan på gång. Dagen efter vår intervju är Martin Kunze inbjuden till en konferens i Verdun arrangerad av Andra – den franska motsvarigheten till Svensk kärnbränslehantering – som precis som alla kärnavfallsaktörer behöver hitta metoder att informera framtida generationer om slutförvaren och dess innehåll.
– De kan spara information om slutförvaren här och sprida ut ett stort antal polletter kring lagringsplatserna. MOM kan vara lösningen på deras problem, säger Martin Kunze.
Dimman tätnar. Vi åker bergbanan ner till Hallstatt och ett kapell med utsikt över kyrkogården och sjön. Martin Kunze berättar om en saltbaron från 1600-talet, som när han dog skrev in i sitt testamente att hans kista skulle tas ut från kapellet vart femtionde år och eskorteras ett varv runt sjön för att hålla minnet av honom vid liv.
– Jag har för mig att traditionen dog ut på 1800-talet. Men historien kan kopplas till Memory of Mankinds tanke om att lämna ett spår till evigheten, säger han.
Finns det några regler kring vad som får förvaras i MOM?
– Barnpornografi och nazistisk propaganda är förbjudet, precis som annat illegalt material. Men allt som i dag är tillåtet i österrikisk lag är potentiellt stoff som kan komma att möta en framtida civilisation som en dag gräver sig in i arkivet och hittar plattorna.
När och hur kommer detta att ske? Martin Kunze, som betraktar människan som det i särklass största hotet mot arkivet, ser tre framtidsscenarion. Det mest sannolika är att världen om 200–300 år inser att man saknar relevant information om vårt århundrande och väljer att öppna arkivet. Det andra scenariot är att mänskligheten hittar en fungerande metod för extrem långtidsbevaring av digital information, såsom i DNA, varpå det analoga arkivet inte kommer att fylla någon funktion. Den tredje möjligheten är att det inträffar en katastrof som kommer att slå ut stora delar av mänskligheten och teknologin.
– Skulle så bli fallet kan MOM förse den civilisation som reser sig med viktig information så att människorna slipper börja om från stenåldern, säger han.
Martin Kunze vill ge oss en gåva innan vi åker därifrån. Han tar upp två polletter ur sin jackficka och ber oss att placera ut dem i någon avlägsen och glest befolkad del av Sverige. Dimman har lättat. Man kan åter igen se ingången till Memory of Mankind högt där uppe på berget. Kanske blir det någon av våra polletter som kommer att leda en framtida civilisation rätt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
