– Jag har varit ung länge nu. Jag startade min första teatergrupp när jag var 16 år, Skuggteatern i Umeå som fortfarande finns kvar. Jag var också ung när jag kom in på scenskolan i Malmö vid nyss fyllda 19 år, säger han.
Scenskolan var egentligen inte något som kändes nödvändigt för honom, för han hade ju redan en teater. Han hade också som mål att återvända till hemstaden och gruppen där. Men under utbildningen fick han smak på nya upplevelser och grundade i stället teatergruppen Farozonen, Sveriges första professionella skräckteater. Gruppen fanns i två år och gjorde under tiden fyra föreställningar, där en gästspelade på Dramaten.
– Det var ett försök med att föra in genrekulturen i teatersammanhang, där vi experimenterade med hur man kunde göra teater på ett så läskigt sätt som möjligt, säger han.
Polis med dragna vapen
En av Farozonens uppsättningar var ”Figlia della morte”. Som spelplats hade gruppen valt ett radhus i Malmö, för att göra det så autentiskt som möjligt. Teknikteamet satt i garaget och styrde effekterna medan publiken på åtta personer fick ta plats i vardagsrummet. Under föreställningen fick åskådarna uppleva hur tjuvar tog sig in och hur inbrottet ledde vidare till ett mord, där allt var iscensatt för att uppnå starkast möjliga effekter.
Gruppen hade informerat grannarna om sin föreställning. Om någon hade missat informationen eller om det var en förbipasserande som reagerade är oklart, men under genrepet av föreställningen var det någon som larmade polisen, i tron att ljuden de hörde kom från ett riktigt brott.
– Polisen kom in med dragna vapen. Det får man nog se som gott betyg åt ambitionen att göra det realistiskt, säger Rikard Lekander.
Rikard Lekander var fem år när han såg filmen ”Hajen”.
– Det var min bror som lurade mig att se den, genom att säga att det var en dokumentär. Efter det kunde jag inte bada på en hel sommar, säger han.
Upplevelsen av att kunna bli så starkt påverkad av något grundlade hans fascination inför skräcken som genre.
– Skräckgenren innehåller alltid ett stort mått av magisk realism och fantasier som ofta skildrar existensiella bottnar. Det inspirerar mig. Berättelser som vågar skildra mänskliga skeenden utan ett uns av ironi. Historier som försöker skildra det som finns inom oss utöver intellektet. Känslorna, drömmarna, det obeskrivliga i tillvaron.
Skapade skräckromantik
Men efter Farozonen var han redo att gå vidare.
– Jag hade visat att det går att göra skräck på en teaterscen, och hade inte mer att bevisa där, konstaterar han.
Han arbetade vidare som skådespelare och regissör på flera teatrar. Men han tog sig också an uppgiften att blåsa nytt liv i den, som han tyckte, bortglömda traditionen med skräckromantik, där han sneglade bakåt till Frankensteins monster och andra klassiska verk. En uppsättning var ”Gösta Berlings saga” på Göteborgs stadsteater.
Hans epitet som skräckregissör lever till viss del kvar. När Rikard Lekander i fjol utsågs till ny konstnärlig ledare för Örebro länsteater så möttes han av en del farhågor.
– Det fanns de som var oroliga för att jag bara skulle fylla teatern med skräck, men så blir det inte, säger han.
Nya perspektiv
Rikard Lekanders första spelår som konstnärlig ledare inleds med en uppsättning av Kristina Lugns pjäs ”Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula”, som kan beskrivas som en countrymusikal.
– Jag såg Lennart Jähkels uppsättning av pjäsen på Brunnsgatan 4, och tyckte att kombinationen av Kristina Lugns poesi och countrymusik var rolig. Med Linus Lindman i rollen får vi en fantastisk skådespelare, som bidrar med ytterligare en spännande konstnärlig röst. Vår uppsättning är skräddarsydd för honom, säger han.
Uppsättningen som följer är det nyskrivna dramat ”Blue air”, av Paula Stenström Öhman, som handlar om psykisk ohälsa i vårt samhälle i dag.
– Det är en spännande pjäs där man får se problematiken ur många perspektiv, med både det personliga, det samhälleliga och där både vårdpersonalens och de anhörigas situation lyfts fram. Sammantaget ger det en väldigt bra bild av varför vi ser problemet med den växande psykiska ohälsan.
Den tredje uppsättningen för den vuxna publiken, där Rikard Lekander också står för regin, blir det klassiska mästerverket ”Vem är rädd för Virginia Wolf”, av Edward Albee.
– Jag har sneglat länge på den pjäsen och kände nu att tiden var mogen. Den är skriven på 60-talet, vilket man knappt kan tro om man ser på hur språkligt och tematiskt uppdaterad den känns än i dag, säger han.
Destruktiva relationer
För Rikard Lekander är det lockande med pjäsens skickligt skrivna dialoger. Men han uppskattar också det stråk av skräck som finns där.
– Den finns där i skildringen av människornas destruktiva relationer, och deras oförmåga att se dem vilket får dem att fastna i mönster där allt upprepas, om och om igen.
När du tillträdde tjänsten hade Örebro länsteater nyss gått igenom en ekonomisk kris, där personal hade sagts upp. Hur känns det?
– Det är klart att det som har hänt skapar oro. Men jag är omgiven av en stark och modig personal, där vi alla hoppas på att framtiden kan bli ljus ändå.
Hur ser det ekonomiska läget ut nu?
– Det är inte helt upp till mig som konstnärlig ledare att svara på det. Det är en långsiktig fråga för de politiker som har ansvar för fördelningen av våra skattemedel. Vad jag hoppas på är att jag kan erbjuda en repertoar som kan locka ännu fler till teatern, och på så sätt också stärka vår ekonomi. Hur väl jag lyckas med det kommer kanske det här första spelåret att ge svar på.