”Allt börjar i skogen”
Fredrik Asplund föddes i Kiruna 1973, men sagan börjar fyra år senare i de värmländska skogarna och går via Stockholm till platser som New York, London, Mexiko City och Damaskus.
– Allt börjar i skogen. Man föds fett uttråkad. Det första minnet jag har är att jag inte tillhör. Jag hade en jättefin barndom, men visste hela tiden att något var fel. Att jag inte ska vara där. Jag ville bort och Stockholm var en dröm, en första horisont.
Han flyttade till Stockholm för att börja högstadiet på Svenska Balettskolan, men direkt efter nian var han less på institutionen och den hårda attityden i staden.
– När jag flyttade hit trodde jag att alla skulle vara som jag, eftersom jag var den konstiga i skogen. Men jag insåg ganska snabbt att det inte alls var så. I småorter finns det en sorts byfåne-acceptans. Även om folk skrattar lite i smyg så är det ändå en trygghet. I Stockholm byttes det ut mot våld, mobbning och övergrepp.
Parallellt med att Apollo slutade skolan hände mycket i hans liv. Han upptäckte housemusiken och klubbkulturen, började kalla sig själv Apollo och accepterade sin sexualitet.
– Jag har alltid varit bög, men jag accepterade det för mig själv när jag var 15–16 år. Det var ingen stor grej. Jag hade så mycket annan skit att ta hand om då som var viktigare.
Åkte till New York som 17-åring
Nu ville han bort igen. Till det förlovade landet där housemusiken föddes och alla klubbarna som han hade läst om.
– Jag måste till New York! Där kommer alla att vara som jag. Jag måste till Paradise Garage-landet. Där kommer det att vara ett Promised Land. Och det var det ju.
När han 26 år senare sitter i ett kök på Stadsteatern i Skärholmen och berättar om tiden är det omöjligt att inte ryckas med i förtrollningen det måste ha varit att som 17-åring komma till ett New York som flödade av vouge-dans, klubbkids och kreativitet.
– Det görs filmer om den tiden nu. Lady Gaga har hämtat all inspiration från de kids jag hängde med.
Efter ett par år i New York kom han hem till Stockholm igen, för att bli popstjärna.
Uttråkning – en drivkraft
1993 släpptes ”I’ll Be There For You” med projektet House Of Virginism, producerad i legendariska SweMix-studion av folk som Vito Ingrosso och Stonebridge. Apollo sjöng på låten som inom kort kom att toppa den brittiska danslistan. Han flög till London, mimade i direktsändning i BBC och levde popstjärneliv.
Men även den sagan tog slut. Åren därefter är diffusa, med en begynnande 30-årskris och en kort karriär som electropopstjärna i Paris, jobb på Hard Rock Café och allmän rotlöshet.
– Uttråkning och frustration är den stora drivkraften i mitt liv, ända sedan jag var liten. Det var kul att klättra i träd en gång, men sedan satt man däruppe uttråkad. När jag var 30 krisade jag och började bli ängslig eftersom jag tittade på jämnåriga som man hade hängt med på klubbarna i Stockholm. De hade gjort karriär, bildat familj och satt på fina middagar i fina lägenheter och pratade om sina projekt. Och hade en massa pengar. Själv bodde jag i en vägglusad 19-kvadratare i Paris. Jag ville hitta något slags lugn.
Apollo bestämde sig för att plugga upp betygen på Komvux och sedan läsa arabiska, hitta de verkliga rötterna. Det var så han kom att hamna i Damaskus.
– Jag gick ut med bästa betyg från Komvux. Tack sossar att man fick den möjligheten! Jag är ett levande bevis på att det är värt att ge det där gratisåret till någon som inte riktigt vet vad den ska göra. För nu är jag här på Stadsteatern och gör en fucking pjäs!
Återupptäckt som houseikon
Han bodde i Damaskus precis före revolutionen, åkte till Beirut, började skriva och göra radio i populära P3-programmet ”Professor Bög” där han utforskade sexualitet, identitet och normer i Libanon.
Samtidigt, i slutet av 00-talet, började en ny generation klubbkids i Stockholm återupptäcka Apollo. Han fick gästa på hippa klubbar med folk som Mapei, Carli och Kornél Kovács, dansade med Rebecca & Fiona på turné och har de senast åren varit körsångare och dansare åt hyllade popartisten Little Jinder.
– De kallade mig houseikon och bjöd in mig till spelningar. Genom den ligan blev jag stolt över allt jag hade gjort. Jag insåg att jag har investerat en massa tid och pengar i det här, det kan jag inte bara kasta bort. Jag fick nytt självförtroende och tänkte att jag skiter i alla bostadsrätter och sommarhus i Toscana.
Allmängiltig story
När Carolina Frände, konstnärlig chef på Stadsteatern i Skärholmen, frågade om Apollo ville skriva en pjäs var det en svindlande tanke.
– Det kändes jättekonstigt att skriva pjäsen om mitt liv och sätta upp på Stadsteatern. Men det var en jättebra story som faktiskt känns allmängiltig. Det handlar ju om drömmar, att ta sig någonstans. Att födas in i ett sammanhang, en plats eller en kropp, och känna att jag inte ska vara här. Vissa kompisar tror att det är någon sorts klubbmusikal, det är det absolut inte. Men klubben ingår, självklart. Klubben har varit en central del av mitt liv, där jag har känt mig trygg och kunnat plocka ihop mig själv och blivit den jag har velat vara.
Har du hittat hem nu?
– Ja, jag kommer nog att fortsätta så här. Med teater, musik, journalistik och allt. Jag känner en otrolig tillfredsställelse över att jag höll ut. Att jag kunde vända ryggen till det där sommarhuset i Toscana och bara fortsätta. Allt handlar egentligen om att kommunicera. Jag hoppas att kunna inspirera i den tiden vi lever i av rasism och fascist-idioti som går ut på att du ska tycka illa om vissa grupper. Att kicka igång nyfikenheten hos folk.
