Från punkare till professor

– Jag föddes som Söderholm med en pappa från Norrland och en mamma från Hisingen. Bägge körde spårvagn och jag har aldrig fått någonting gratis. I vårt hem fanns ingen konst, musik eller kultur alls, berättar Annika.

Efternamnet kommer från ett äktenskap i ung ålder med tonsättaren och konstnären Carl Michael von Hausswolff, och Annikas egen uppväxt på Stampen i Göteborg var i arbetarklass.

– Det var väl ett klassiskt arbetarhem på sättet att de var socialdemokrater och alkoholiserade. Utan att gå in för mycket på det där så satte det väl spår. Eller kanske inte spår, men det har präglat mig.  Det är kanske det som fick mig att vilja ta mig någon annanstans. Det föder en drivkraft.

Ingången till en ny värld kom via punken. Både musiken och hela subkulturen.

– Det var i högstadiet och jag började på en skola i Örgryte. Jag anslöt mig väldigt snabbt till punkgänget då jag inte hade någonting alls gemensamt med barnen från Örgryte i Lacostetröjor. Jag var med lite musikmässigt, men framför allt så gick jag på konserter och hängde med folket. Ett av mina roligaste minnen är punksamlingarna i Nordstan varje lördag klockan 13. Det kunde vara ett 50-tal människor från alla möjliga stadsdelar.

”Det fanns en enorm kraft”

Det blev många fikor på Mosters kafé, spelningar på Sprängkullen och som 13-åring serverade Annika läsk och jordnötter på klubben Rockers i Gårda.

– Det fanns en enorm kraft, en ren rå energi i allt det där. Punken innefattade allt möjligt som musik, scen, konst och gav mig en hel kultur.

Annika hoppade av gymnasiet efter sex veckor och fick i stället en praktik via Ungdomscenter som fanns då, på skivbolaget Radium 226.05. Radium hade startat som ett konstgalleri och drevs av Carl Michael von Hausswolff, Ulrich Hillebrand och Erik Pauser.

– Radium hade all möjlig verksamhet med filmfestivaler och konstutställningar. De som drev det hade alla bakgrund inom konst och fotografi. Jag började efter ett tag plåta banden och började få begrepp om vad konst kunde vara. Sedan följde flera olika foto- och konstutbildningar. Sven Winquists fotoskola i Göteborg, Konstfack i Stockholm och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Annika beskriver åren på Konstfack som intressanta mer teoretiskt. Plötsligt började hon få namn på begrepp hon tidigare mer anat eller känt av.

– Allt var nytt för mig. Feminismen fanns inom punken, men utan orden och begreppen. Saker som postmodernism och postkolonialism fick plötsligt en betydelse.

Annika von Hausswolffs konst har ofta beskrivits som att den gör upp med patriarkala strukturer och global kapitalism. På så sätt tycks inte steget från den rena energin i punken till utställningar i de finaste salongerna vara så långt.

– Nej, allting hänger ihop och går hand i hand. Sedan har jag väl aldrig direkt erkänt mig till någon ideologi eller ism. Sådant tycker jag är förklenande. Men jag hatar religion och den enda organisation jag är med i är Humanisterna.

”Bra självförtroende, taskig självkänsla”

Resan från det kulturlösa hemmet i Stampen till positionen Annika har i dag kan tyckas lång.

– Jag har bra självförtroende men taskig självkänsla, vilket inte alltid gör det så enkelt att vara och verka. Jag brukar säga att jag inte har några visioner eller mål, men tar väl hand om de chanser som uppstår. Egentligen har nog ingenting som har hänt känts direkt konstigt för mig, det är ju mitt liv, även om jag kan förstå att resan kan tyckas lång. Men jag har ju faktiskt jobbat hårt för det jag vill göra.