Från popgotik till orgelmetal

För tre år sedan hyllade en enad kritikerkår Anna von Hausswolffs Ceremony där hon med kyrkorgel och sin klara böjliga röst skapade gnistrande popgotik. Själv utsåg jag albumet till ett av årets bästa. När det nu är dags för den efterlängtade uppföljaren är förväntningarna förstås höga.

Men i stället för att återanvända ett lyckat recept har hon här tagit steget ännu längre ut och landar i en explosion av mysticism, terror och tunga gitarrer med referens till Black Sabbath snarare än Kate Bush. Med sig har hon nu ett fullt band men allt är fortfarande uppbyggt kring orgeln, det hypermoderna Acusticum-instrumentet i Piteå (framtaget av Luleå tekniska universitet för 35 miljoner) som med sina 9000 pipor är Sveriges största konserthusorgel med inbyggda klockspel, vibrafoner och celesta.  Projektledarens förhoppning var att instrumentet skulle ”bli en megafon som kan sprida goda budskap från norr”. I stället blev det mörker från västkusten.

Låtarna har inspirerats av historier som von Hausswolff fick berättade för sig som liten, som både skrämde, tjusade och triggade. Det är svensk historia, myter och sägner, bland annat ett uppror mot kungamakten som ledde till att tusentals hedningar slaktades och färgade den omgivande naturen röd.

I vida ljudlandskap låter hon lyssnaren ta del av sina inre bilder. På den elva minuter långa Come wander with me/Deliverance vaknar världen under en drömsk och suggestiv uppbyggnad, en svällande ljudmatta ledd av von Hausswolffs röst som leker med kontrasten kring sprött och starkt. För mitt inre framträder en blodröd sol som stiger över karga marker. Tunga distade gitarrer tar över och mynnar ut i en metal-kavalkad, allt medan von Hausswolffs mässjunger ”he came form the sunset, he came from the sea, he came from the shadows”. Det är bombastiskt, dramatiskt, krigiskt. Att jag misstog ett förbipasserade flygplan för en del i musiken säger väl något.

Jämfört med Ceremony är The Miraculous ett svårare och mer experimentellt men också mer sammansatt album. Här finns inga hitiga poplåtar som Mountains crave men i stället en tydligare ram. Visst kan jag ibland sakna den effektfullt nakna orgeln och korta stunder känna en övermättnad mot det maxade scenariot. Men nog är det häftigt, och von Hausswolffs krumbuktande röst är hypnotisk. Jag dras in i hennes tunga täta höstmörker, som ibland är så kompakt att jag får kippa efter andan.