En scen som denna kan bli verklighet i Sverige om högerblockets partier KD, SD och M, får sin vilja fram.

Saken förhandlas just nu i riksdagens socialförsäkringsutskott, som hanterar även migrationsfrågor, under vilka reglerna för inre utlänningskontroll sorterar.

Den fjärde musketören, Liberalerna, har ju precis gjort upp om migrationspolitiken med de övriga, så det vore kanske inte helt taget ur luften att de kan ansluta sig även till en sådan upptrappad jakt på papperslösa.

Se det som en fingervisning om vad som väntar om högern vinner nästa val.

Bakgrunden är att regeringen vill att fler papperslösa ska kunna deporteras. Den föreslår därför att polisen ska få rätt att efter eget gottfinnande fotografera misstänkt papperslösa och ta fingeravtryck på dem över 14 år. Dessa ska sedan kunna jämföras med ett nationellt register för att se om de har rätt att vara i landet.

Statens rätt att utvisa papperslösa är svår att invända mot, för den som vill upprätthålla den distinktion mellan flyktingar och icke-flyktingar som är asylrättens förutsättning. Men det betyder inte att jakten bör få föras med vilka metoder som helst, och även regeringens mindre långtgående förslag är problematiskt. Det skulle mycket väl kunna strida mot Europakonventionens och Regeringsformens skydd för privatlivet, eftersom fingeravtryck och fotografering anses vara sådana intrång i den personliga integriteten, som staten måste ha starka skäl för. Regeringen avfärdar den invändningen ganska lättvindigt med att proceduren ju bara tar några minuter, och att skälet är blytungt: ”att värna statens säkerhet”. Man pekar bland annat på att ”de terroristattentat som har förekommit i Europa under senare år har tydligt visat hur viktigt det är att ha kontroll på vilka som vistas i landet”.

Det är ett argument som onekligen hade varit mer relevant om man också hade kunnat visa att papperslösa ofta legat bakom sådana förbrytelser. I själva verket är eller var ju tre av de senaste årens värsta terrorister, Peter Mangs, Anton Lundin Pettersson och Osama Krayem alla svenska medborgare, medan Rakhmat Akilov var väl känd av myndigheterna och endast under de allra sista månaderna av sin vistelse i Sverige var här olovligen.

Denna utökade polismakt riskerar också att bli samhälleligt destruktiv. Det är ju per definition inte bara papperslösa som kommer att utsättas för kontrollerna. Det är tvärtom, med det bistert kritiska Lagrådets ord, ”oundvikligt att åtgärderna också kommer att riktas mot personer som har rätt att vistas i Sverige”.

Vi vet alla vilka.

Kanske är familjen i vårt exempel svenska medborgare, kanske turister, kanske har de uppehållstillstånd som flyktingar, forskare, arbetare eller studenter, kanske är de EU-medborgare som använder sin fria rörlighet.

Men en sak är säker: de kommer nästan alltid att ha mörkt hår, eller tala knagglig svenska eller ha utländska namn.

För den som vill elda på motsättningarna finns det inte många bättre sätt än just att utsätta denna rasifierade del av befolkning för polistrakasserier. Å ena sidan undergräver det deras förtroende för myndigheterna och å den andra pekar det ut dem som misstänkta förbrytare i allmänhetens ögon, vilket understödjer rasisternas världsbild.

Men att nöja sig med fingeravtryck och foton duger alltså inte åt det nya högerblocket. I sina följdmotioner föreslår alla tre partierna att åldersgränsen för fingeravtryck ska vara så låg som sex år. M och SD vill att polisen också ska kroppsvisitera och söka igenom bagage. SD och KD anser att det inte ska vara frivilligt för polisen att genomföra allt det man ålagts, utan en plikt.

Allra längst går Kristdemokraterna, som föreslår obligatoriska dna-tester. Någon nedre åldersgräns framgår inte. Det är onekligen en innovativ tanke, eftersom dna-prov annars brukar betraktas som mycket känsliga, och i regel bara används när man utreder brott som ger minst ett år i fängelse.

Jag kan inte föreställa mig att det är vad allmänheten vill se, och inte heller att särskilt många poliser skulle vara förtjusta i uppgiften att mot deras vilja topsa personer som inte misstänks för brott, kanske även barn. Det saknas ju sannerligen inte mer angelägna uppgifter.

Kanske är det så enkelt att politikerna i det här fallet saknar kontakt med folkdjupet? Med risk för att bli utpekad som överdrivet identitetspolitiskt anfrätt tror jag att riksdagens själva sammansättning har en viss betydelse för att sådana här lagförslag kan formuleras. Andelen riksdagsledamöter med utländsk bakgrund ligger kring 11 procent. Jag inbillar mig, kanske felaktigt, att denna minoritet lättare kan föreställa sig att de själva eller deras släktingar skulle kunna bli misstänkta för att olovligen vistas i landet, än de med namn som Hans, Jonas, Jennie och Ann-Sofie, för att nu nämna några av högerblockets företrädare i socialförsäkringsutskottet. Föga förvånande har KD och SD i särklass lägst andel invandrare och barn till invandrare bland sina folkvalda.

I vart fall är det svårt att se dessa angrepp på frihet och integritet som mogna intellektuella överväganden i det allmännas intresse. Snarare är de en följd av den högerradikala logik som i tio års tid förskjutit hela den politiska spektrat mot mer repression. Så snart ytterhögern vinner en delseger, flyttar de positionerna ett snäpp till. Det finns ju ingen bortre gräns för den som vill bevara Sverige svenskt, och uppenbarligen har även M och KD nu fastnat i denna malström.

Låt mig därför påminna dem om den för regeringen Reinfeldt oerhört besvärande reva-debatten som exploderade 2012-13, när vittnesmålen om förödmjukande poliskontroller vällde fram. Jonas Hassen Khemiri skrev decenniets viktigaste J’accuse-artikel direkt riktad till justitieminister Ask. Den spreds till mer än ett dussin länder, publicerades i New York Times och satte Sverige på rasistkartan i sämsta möjliga bemärkelse.

Det är ingenting mot den storm som skulle kunna följa om de här förslagen blir lag och polisen sätts att dna-topsa mörkhåriga i tunnelbanan, i all synnerhet när vi idag har en gryende Black Lives Matter-rörelse även här. Bered er på reva 2.0.