Tvärtom blev den förlöjligad, hårt kritiserad för snuttifiering och inte betraktad som en riktig tidning.
Sakari Pitkänen var den legendariska chefredaktören som utvecklade tidningen:
– Vi menade att kan vi säga något på 350 tecken så ska vi göra det istället för att bygga ut det till en novell. John Crispinson, som varje dag skrev på vår Förstasida, kunde till exempel berätta om Stockholms blodbad på 340 tecken.
Metro skapades av journalisterna Robert Braunerhielm, Monica Lindstedt och Pelle Andersson med pengar från finansmannen och mediamogulen Jan Stenbeck. Efter två år försvann grundartrion:
– De fick gå rikligt belönade till banken medan jag fick ta över tidningen, säger Sakari Pitkänen.
Några år senare belönades de också med Hans Majestät Konungens medalj av 8:de storleken som de fick av kungen på en ceremoni på slottet.
Så här förklarade en av grundarna idén bakom Metro: ”Ge stockholmarna de nyheter de behöver på 15 minuter, både traditionella nyheter och annonser, i en riktig tidning”.
Alla trumf på hand
Metro hade en svår väg att gå, framför allt Bonniers gjorde vad man kunde för att stoppa tidningens framgångssaga. När Metro skapade en weekend-tidning som skulle kunna distribueras brett lyckades Dagens Nyheter genom att uppvakta kulturminister Marita Ulvskog stoppa distributionsstöd till projektet. Chefredaktör för weekend-tidningen var Liza Marklund, som senare skulle bli en av Sveriges bästsäljande författare.
Metros framgångar gav inte Bonnier någon ro. Själva hade man först avfärdat projekt med gratistidningar, men efter att sett Metros upplagesiffror beslöt man sig för att ta upp kampen. Det gjorde man genom att starta gratistidningen Stockholms News, men det blev ett dyrt och misslyckat projekt.
Metro hade alla trumf på hand genom sitt unika distributionsavtal med lokaltrafiken, ingen annan tidning fick spridas på tunnelbanan eller i busskurerna.
– Visst kan man säga att vi hade en monopolsituation som enda tidning med den distributionen, men å andra sidan var vi först och avtalen var positiva både för oss och lokaltrafiken, säger Sakari Pitkänen.
Blev störst i världen
Inte hjälpte det Stockholm News heller att Metro startade undertidningar för att slå mot den nya tidningen, plötsligt fanns till exempel Stockholmare Everyday som gratistidning också, enbart publicerad med syftet att slå mot Stockholms News.
Situationen blev ännu rörigare senare när även Schibsted gav sig in i kampen om stockholmarna genom gratistidningen Punkt.se, med en layout som kraftigt påminde om Aftonbladets. Men inte heller den tidningen blev någon succé, tack vare avtalet med SL var Metro oövervinnlig.
Två år senare gör Bonnier ett nytt försök med gratistidningen Stockholm City, som också går i graven med stora förluster. Man räknar med att Bonnier förlorade cirka 2 miljarder kronor på sina gratistidningsäventyr.
Metro fortsatte att utvecklas, man skapade tidningar runt hela världen byggda på konceptet. Först var Göteborg, sedan andra städer i Sverige. När tidningen var som störst var den också största tidningen i världen med utgivning i 124 städer i 21 länder och en sammanlagd upplaga på 8,5 miljoner ex med en räckvidd på 18 miljoner människor.
Tidningens rykte förbättrades och Metro omvärderades av många. Från början hade intellektuella och kultursektorn varit mycket kritiska på grund av de korta artiklarna som inte medgav några djupare analyser eller förklaringar.
Ingen ekonomisk succé
Det visade sig att tidningen istället skapade en publik av tidningsläsare. Många invandrare lärde sig svenska genom de korta och lättfattliga artiklarna och nya grupper av människor som aldrig tidigare haft en dagstidning hade nu tillgång till nyheter fem dagar i veckan i en form som passade dem.
Tidningen nyhetsvärdering var i sig mycket traditionell, men den var inte politiserad på samma sätt som många av de borgerliga dagstidningarna och man hade ett brett och ofta överraskande stall av kolumnister. I avtalen med de lokala lokaltrafikbolagen fanns också ofta en paragraf att tidningen inte skulle driva partipolitiska linjer.
Fast tidningen spreds i jätteupplagor och att expansionen fortsatte så blev Metro aldrig den ekonomiska succé som ägarna hade hoppats. Trots noteringar på Stockholmsbörsen och ett börsvärde på sex miljarder kronor och en omsättning på över 16 miljarder så gick tidningen med förlust. Från börsnoteringen till 2008 var den samlade förlusten 1,6 miljarder kronor. I början på det nya milleniet var det bara tidningarna i Sverige, Polen och den i Prag som visade svarta siffror – alltså gick med vinst.
Kinnevik och Stenbeck-sfären som startade tidningen började tröttna på de ständiga förlusterna så 2008 sålde de 35 procent av aktierna till Schibsted, köpesumman var 350 miljoner kronor och i slutet av året värderas tidningen till 450 miljoner kronor, långt ifrån den tidigare värderingen på sex miljarder.
Vägen mot bottnen
Trots olika försök fortsatte Metro vara en dålig affär för ägarna och till slut tröttnade de och sålde 2017 tidningen till den (ö)kände Mats Quiberg och hans investmentbolag Custos för 50 miljoner kronor, samma summa som Jan Stenbeck satt in i tidningen vid grundandet 22 år tidigare.
De nya ägarna hade ingen vana vid att ge ut tidningarna och efter en rad bedrövliga skandaler hamnade den i norske riskkapitalisten Christen Ager-Hanssens händer. Ager-Hanssen var tidigare mest känd för jättekonkursen med flygbolaget FlyMe.
Idag är det enda som finns kvar av Metro miljonprocesser där tryckerier, distributörer och andra försöker få Metro att betala sina skulder. Tidningen trycks inte längre eftersom alla tryckerier kräver förskottsbetalning. Ägarna försöker desperat hitta nya lösningar som endags-utgivning på internet, men ingen av dem har några större erfarenheter av tidningsutgivning och det är svårt att hitta någon som tror att de kommer att lyckas.
Den sista åtgärden verkar vara att Ager-Hanssen stämmer de gamla ägarna för att de lovat att tidningen skulle ge stora vinster istället för de förluster som istället kom.
Det troliga är att det blir ett tack och adjö för alltid till Metro.